Reclaim the kids!

Jag hade med mig min sladdis på föreläsningen som jag höll på ett svenskt universitet. Jag tänkte att mediestudenter skulle må bra av att se en äkta tremånadersbaby. Egentligen var Kristoffer med för att jag bor utanför Sveriges gränser och bråkade med f-kassan om min rätt till föräldrarpenning - vilket jag har som statsanställd enligt EEG-förordningen. Den fick jag sedan också.

Studenterna köade sig för att gosa med Kristoffer - och en efter en av tjejerna frågade om de fick hålla honom. Den leende pojken vandrade som en trofé runt i klassen från famn till famn och gjorde en efter en lycklig. De sade:
- Guud vad härlig han är... jag har ALDRIG hållit i en baby...

Friska, intelligenta, sexuellt aktiva svenska kvinnor mellan 25 och 30 år har ALDRIG hållit i ett barn. Inte undra på att skräckfeministiska och statstyrannistiska indoktrinering av att bli mamma betyder att man förlorar sin attraktionskraft, sin karriär, sin ekonomi och sexlivet... mot ingenting. Dessa formuleringar formulerades redan av den psykopatiska Alva Myrdal som skissade grunden för folkhemmet; föräldrar är farliga för sina barn, de skall uppfostras av proffs.

Fast det rätta motivet var förstås att familjer och föräldrar kan lära barnen annat än den dåtida moderna industriella andan krävde. Typ att det är viktigt med föräldrarskap och mamman och pappan är INTE utbytbara. Eller gubevars, man kanske till och med skulle ha lärt barnen fundera på existentiella frågor som om himmelen eller Gud finns, om religion behövs, varifrån vi kommer och vart tar vi vägen efter döden...

Nej, det skulle vara glada, och anspassningsbara människor eller att använda Alvas egna formuleringar; god kvalitet på befolkningsmaterialet. Då kan man inte chansa utan läkare, lärare, pedagoger och alla andra fick lära sig i de nya läroanstalten att kontrollera, bevaka, lära, leda.

De som var moraliskt, socialt eller psykologiskt av mindre god kvalitet skulle inte få ha barn - tvångssteriliseringar i tiotusental som resultat. Alva själv skriver 1934 att lagen skall användas strängt och även när den som bör steriliseras är myndig skall man överse möjligheten att med tvång göra det i alla fall... Hon förde en kamp mot katolicismen under sin tid inom FN just för att modersmyten skulle bort. Alva hatade mammor och moderskap och det präglar Sverige än idag.

Barnen skulle få näringsrik mat och bättre bostäder, och i skolan lära sig grupparbete istället för individuella prestationer. Det fick de också.

Idag har vi en skola som bestämmer mer än föräldrarna över barnen, trots att folk där gör jobb under schemalagda tider och mot lön. Inte av att de älskar barnen.

Vi har en socialomsorg som omhändertar barn och tycker att ju mindre de har kontakt med de egna föräldrarna desto bättre.

Vi har läkarkår som misstror föräldrarna och ser gärna dem som orsak istället för att undersöka barnens problem ordentligt. Många är de familjer där barnen har ADHD eller Aspergers syndrom som under flera år av skolan stämplats som föräldrarnas dåliga påverkan...

I Sverige trampar slipsgubbar ned barn för de ser inget under navelnivån. När en mamma kommer med barnvagn så tittar alla på och undrar om hon lyckas få in den i bussen eller tåget. Den enda som hjälper är eventuellt en småbarnsmamma till. Folk blir besvärade av barnen som busar eller gråter omkring dem, men ingen säger till andras barn här. Svenskar har förlorat ett otvunget och naturligt sätt med barnen och läser istället i böckerna hur man skall uppfostra barnen. Själva begreppet uppfostra är i och för sig förbjudet. Som någon sagt: "Hur skall man uppfostra barn i ett land som inte tror på uppfostran".

Att uppfostra är att leda, att ge beredskap, att skapa en nära relation, att kommunicera, att stå för värderingar och idéer. Det är en härlig, meningsskapande, djup, jobbig väg, som är extremt belönande. De svenska kvinnorna har förlorat all sin stolthet och makt som mödrar och föräldrarauktoriteter, och har gjorts istället för konsumenter som skall konsumera trender, mode, medier, sex, hudvård och livstilar. De vågar inte tala högt för sina barn och lägger sig som dörrmattor inför pedagoger, socialsekreterare och andra.

De mammor - ofta invandrare - som bråkar på skolan eller på dagis om barnets rättigheter och skyldigheter, blir stämplade som besvärliga.

Familjen kan bestå av en mamma och en pappa och barn. Eller två mammor och barn. Eller en pappa och ett barn... men den är likaväl en familj. Familjen har överlevt som enheten där barn uppfostras i alla tider och kulturer oavsätt alla som predikat familjens död.

I dagens mediesamhälle är det kanske kärnfamiljen som håller på att omvandlas, men inte dö! För det finns ingen annan relation i människans liv, som motsvarar en familjerelation; den består hela livet, det finns en ordning där de vuxna leder och skyddar barnen, ingen är utbytbar - är du din pappas son så är du det. I familjen lär vi oss kärleken, empatin, hur generationsskillnaderna och könsrollerna ser ut. Vi får världsbilder och skapar där vår identitet. Inom familjen växer både det individuella och gruppidentitet fram.

Dags för att föra in den moderna famljen och uppfostran i politiken. Jag vill uppfostra mina barn, jag vill ta ansvar för dem, jag vill välja skola, läkare barnläkare!!! och modersmålsundervisning för dem. Jag vill ha rätt att ta hemhjälp som är billig och bra och kunna dra av det i skatter precis som jag kan göra med takreparatören.

Pigdebatten är förbi, de finns inte idag, däremot ungdomar, invandrare och andra som behöver extra inkomster under vissa perioder i sina liv. Jag har själv jobbat som diskare och hemsamarit när jag var ung - inte är det någon skam i att jobba med andra människor. Framförallt vill jag att regeringen förstår att mina barn är mina barn som jag fött hit - inte socialdemokraterna med Alvas dunkla arv som skuggar allt. Jag har dessutom inget förtroende för ett kvinnoförbund som har alltid ogifta kvinnor utan barn som ledare... Hur skulle de få fram bra BB-politik eller bättre villkor för arbetande morsor.

Och på högerkanten gör man kärnfamiljen till religion. Det hjälper inte mig - en working mom. Därför måste jag väl ta tagi i det själv och starta ett familjeparti.

Jag vill se ett politiskt parti som vågar se familjen och moderskapet som något större än en 30-tals-problematik mellan kvinnans "rätt" till arbete och "börda" att skaffa och uppfostra barn. Idag finns dagis där ensamma okvalificerade vårdare sköter 16 barn själva! Är det en parkeringsplats för våra barn eller bra verksamhet? Och det kostar dessutom skjortan...

Nej - nu får det bli en förändring!

Av Johanna Parikka Altenstedt 08 feb 2002 14:15