Under nittonhundranittiotalets andra hälft visade engelsmännen plötsligt framfötterna. Utan att avslöja för mycket kan jag redan nu säga att Storbritannien ligger på tredje plats vad gäller representerade länder på föreliggande lista. Det var som om en mängd lirare överallt på denna fordom så stolta och världsrådande plats kom på att de också kunde göra film, och dessutom om sig själva.
Förutom den ironiska dekadenta traditionen från Wilde, med stiff upper lips och klädsamt utanförskap, är engelsmännen ena jävlar på diskbänksrealism. Det var till och med där uttrycket uppstod, som en träffande beskrivning av Weskers och Pinters arga samtidspjäser från femtiotalet och framåt. Flera av de brittiska nittiotalsfilmer som höjt sig över mängden har nånstans verkat i den smutsiga traditionen: den gamle dokumentärfilmaren i revolutionens tjänst, Ken Loach Englands Stefan Jarl, fick göra spelfilm igen efter åren i konstnärlig exil under Thatcher och gick genast till doms mot fackföreningar i "Riff-raff", ungdomsvård i "Mitt namn är Joe" och socialtjänstlagarna i "Ladybird ladybird". Och även om de parats med raveikonografi, gangsternihilism och Tarantino-coolness är både Danny Boyles "Trainspotting" och Guy Ritchies bägge filmer "Lock, stock..." och "Snatch" tveklöst arvtagare till en inhemsk tradition där man inte väjer för smutsränderna i kaffekopparna eller nerbajsade lakan.
Samtidigt med "Brassed off" kom till råga på allt en nästan likadan film som fick större uppmärksamhet för att där var nakna karlar i den: "Full Monty". Miljöerna i filmerna är i princip desamma: gamla arbetarstäder där fabriken eller gruvan en gång varit navet och som nu drabbats av Thatchers otyglade utförsäljning av good old England och ser sina fula smala tvåvåningshus förfalla. Historierna i de bägge filmerna är i princip desamma: arbetslösheten, hopplösheten och misären breder ut sig, och det enda som återstår är att a ta livet av sig eller att b strippa eller c spela mässingsmusik ihop med the good old blokes. Skådespelarna i filmerna är i princip desamma: i "Full Monty" spelas huvudpersonen av Robert Carlyle från "Trainspotting", i "Brassed off" spelas huvudpersonen av Ewan McGregor från "Trainspotting". "Brassed off" är dock en något bättre film, som tränger något djupare i samhällsanalysen och går ett par steg längre i den hoppfulla finalen där centralfigurerna till slut får sitt upprättande.
Jag har noterat ett begrepp som trängt sig in och bitit sig fast i den svenska filmkritiken under de sista åren: "feel good". Den svenska fängelsefilmen "Vägen ut" var visst en feel good-film, Gardell skriver tydligen feel good-filmer, Moodysson gör nog det också. Definitionen verkar vara att nåt som börjar i tragik och elände och fanstyg och cancer, eller åtminstone med lite ont i magen och fnasiga armbågar, mynnar ut i nåt slags känsla av framtidstro. Det vill säga det som ända sen Aristofanes dagar kallats komedier komedier med olyckliga slut är "svarta komedier", franska komedier är inga komedier alls eftersom de är tråkiga men det faller lite grann utanför sammanhanget. Uttrycket "feel good" känns lite opassande när man faktiskt placerar filmer i traditionellt eländiga miljöer; fängelser, nerlagda arbetarstäder, utanförskap eller - som i Gardells fall - schlagerfestivaler. Framförallt verkar epitetet vara behändigt att sätta på filmer med förutsägbara och ologiska happy endings. Vadå? Fattade du redan från början att det skulle gå bra i slutet? Jamen det är feel good vet du. Jaså? All spänning och dynamik försvann på kuppen? Tja, du vet - feel good.
Enligt gängse definitioner är "Brassed off" en feel good-film. Slutet är enastående pampigt och lyckligt och du räknar ut det redan under reklamen. Enligt vänner till mig gjorde detta filmen inte bara förutsägbar utan också jolmig och ytlig. Jolmig vet jag visserligen inte vad det betyder, men visst, där presenteras ju inga diagram som i siffror visar exakt hur Thatcher körde ner större delen av sin befolkning i skoskaften. Så långt är jag med. När en av vännerna drog till med "cynisk" visade jag dock framtänderna och satte ner foten. Cynisk är den minst av allt. Tvärtom för den en oavlåtlig kamp mot cynismen. Där Gardell i sina filmmanus - och inte minst i sina romaner - verkligen badar i socialpornografi, medlidsamt vaskar sig med förortseländet, tar djupa ömkande kallsupar mobbing och långa kraftiga brösttag i ensamhet, utanförskap och cerebral pares, kan man prata om cynism. Det är eländet ställt på piedestal, att beskådas och oja sig åt.
"Brassed off" håller sig däremot hela tiden på land, långt från medlidandet. På klassiskt brittiskt manér håller man nämligen hela tiden hårt på sin medfödda rätt att sticka tungan i kinden och säga nåt syrligt, dräpande, sarkastiskt i varje livets skeende. Så illa de blir behandlade, så förnedrade och stukade de är, vägrar dessa lönnfeta, tatuerade, hårflottiga män att sluta se på världen från en position strax bredvid händelserna. När Pete, en av filmens centralgestalter, sätts på bar backe och hans fru och barn kör ifrån honom och han till och med fått sälja trumpeten och måste försörja sig som barnkalaspajas, faller han utanför anständighetsramen och börjar förbanna det samhälle - det konkreta marknadsekonomiska samhälle - som jävlats med honom. Gör han det med bibelcitat och djupsinnigt blickande mot fjärran? Nej, han gör det med en plump vits om hur Gud syr ihop röven på människan och skapar torypartiet.
Humor är nyckelordet, för humorn ger människan värdighet, och värdighet är till slut vad "Brassed off" rör sig om. Vår rätt till värdighet. Vår rätt att mitt i fattigdomen få spela en kväll till på vår belånade kornett och låta landet veta vilken misär man lever i men också lyssna till skönheten och musikaliteten som finns - inte tack vare, det vore cyniskt, utan trots - eländet.
Komplement: tja, varför inte det gäng filmer som nämns i inledningen? Ken Loach är ibland jobbigt överproggig och kompromisslös i sin retorik, men särskilt i "Mitt namn är Joe" håller han igen på sin egen förträfflighet och visar vägar ut ur jävelskapen. "Full monty" är bättre än "Brassed off" på en avgörande punkt: det är roligare med Hot Chocolate-disco än bleckblås. Danny Boyles och Guy Ritchies filmer har väl alla människor redan sett, men de tål att ses om även några år efter hypen.
Av Valdemar Westesson 07 feb 2002 15:05 |
Författare:
Valdemar Westesson
Publicerad: 07 feb 2002 15:05
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå