Sportjournalister ljuger!

Inför lottningen till fotbolls-VM fanns det ett lag i varje seedningsgrupp som skulle undvikas. I respektive grupp var det Argentina, England och Nigeria. Det vill säga de lag som Sverige slutligen lottades mot. Men sportjournalisterna var lika glada för det. DNs Torbjörn Petterson skrev att VM-lottningen var "det bästa som kunde hända" och Aftonbladets Lasse Sandlin tyckte att gruppen blev "oj så svår, oj så skoj". Sportjournalisterna talade om fotbollsfesten, om att få vara med i hetluften och om ynnesten att få möta dessa lag. Vilket skitsnack! Varför förneka faktum - det var en usel lottning.

Vissa journalister försöker vagga in oss läsare i förvissningen att det är bättre att förlora mot ett riktigt bra lag än mot ett halvdant. Om att det viktiga är att få spela dessa matcher. Att det viktiga är att delta istället för att vinna. Med det handlar inte om det - det handlar om att vinna. Och en bra lottning underlättar. En bra lottning gör så att laget inte är fullt lika skadedrabbat, slutkört eller avstängt när det är dags för de stora uppgifterna. En bra lottning låter laget spela sig i form utan att slita ut sig. En bra lottning gör en svår uppgift lättare. Att tala om Sveriges lottning som bra är som att tycka att Görans Kropps cykelfärd till Himalaya var nödvändig för att bestiga Mount Everest.

På en timme blev mardrömslottningen en drömlottning. Vem försöker Torbjörn Petterson och Lasse Sandlin egentligen lura? Vem som helst hade hellre valt en grupp med lätta lag. Då hade man garanterat inte talat om gruppen som tråkig. Åtminstone inte de svenska sportjournalisterna. Inte för att de är kompetenta utan för att de hade fokuserat på andra saker. Skriverierna efter lottningen är ytterligare ett bevis på den krystade och hållningslösa svenska sportjournalistiken. Kappan vänds efter vinden och folkfester är alltid det optimala. Sportjournalister verkar leva i tron att en match blir bättre för att fler människor ser den. Det blir den inte.

Börjar man skrapa på ytan till sportjournalisternas värld kommer det murkna omgående fram. Visst finns det guldkorn, men de är ju inte i majoritet. Dock, att sparka på svenska sportjournalister är som att stjäla godis från barn. Var finns egentligen insikten, de levande beskrivningarna, passionen? Den finns, men i samma ögonblick Mats Olsson flyttade till slätten och fotbollsmagasinet Offside tog in gamla artiklar från grabbtidningen Café minskade den radikalt.

Ger dagens sportrapportering egentligen dig som läsare ett enda skäl att läsa dravlet ja, förutom för att irritera då? Att hänga ut Lasse Anrell är möjligen förutsägbart men, tyvärr, han är omöjlig att komma förbi. Han är ett bevis på att fräckhet, inkompetens och skrupelfrihet fungerar. Att kopiera innehållet från en internetsida för IFK Göteborgsupportrar Where angels dare och sedan hävda att det är ens egen idé är bara det magstarkt. Att sedan släppa en bok och profitera på det är riktigt ruttet. Ja, jag talar om Anrells sportfloskler. Dessutom är artiklarna bedrövliga, men det är en annan femma.

Att kopiera från internetsidor är annars ett knep som många journalister använder sig av. DNs Tobias Jansson läste en artikel på Djurgårdens supportersida och tog uppslaget i artikeln utan att blinka, utan att ange någon som helst källa. Sedan han fått kritik på sidan, svarade han: "Ser fram emot att hitta fler spännande uppslag på Djurgårdens avdelning på Svenska Fans även i framtiden!". Det han egentligen skriver är att han tänker ta allt av värde på sidan och sedan publicera det i DN under eget namn. Seriöst och nyskapande? Knappast.

Tyvärr verkar det vimla av rötägg i branschen. Robert Laul på Aftonbladet är ännu en av dem. Han har varit journalist på Slitz. Dessutom har han livlig fantasi. Och bristande slutledningsförmåga. I höstas ryktades det att Kim Källström var på väg till fyra olika klubbar. Robert ringer dem alla. Djurgården, IFK Göteborg och en utländsk klubb svarar och förnekar ryktet. Elfsborg svarar inte. Robert rapporterar och Sportbladet publicerar: Elfsborg köper Kim Källström. Två timmar senare är han klar för Djurgården. Undrar vad som hände? Elfsborg måste ju ha backat ur i sista stund, för svarar man inte i telefonen då vet ju alla att det är ett förvärv på gång.

Kan det misstänkas att det är branschens bottenskrap som blir sportjournalister? De som inte platsar som utrikeskorrar eller politiska reportrar. Redaktionsledningen verkar ändå inte bry sig. Sportjournalisterna skriver ju ändå bara för den dumma idrottsintresserade massan, för de som ändå inte läser DN-kultur eller Bonniers litterära magasin.

Vissa sportjournalister underskattar inte sina läsare. De behandlar läsarna med respekt och tar sitt jobb på allvar. Om de svenska sportjournalisterna kunde lyfta sina gamnackar över dataskärmarna och anstränga sig skulle de upptäcka att det finns de som kan, som försöker och som verkligen lyckas. Det finns till och med bra exempel inom landet. Mats Olsson och Offside visar att det är möjligt. Eller varför inte ta en titt på exempelvis The Guardians journalister eller Nick Hornby och Gay Talese?

Vad tycker de egentligen om lottningen?

Av Patrik Schön 07 feb 2002 14:17