Långfilm i Sverige - av och för män

På DI tar man vartannat år in fyra elever till utbildnigen för långfilmsregi. De två senaste intagningstillfällena har det varit en tjej och tre killar. Ella Lemhagen, regissör till bland annat "Tsatziki, morsan och polisen", tror det beror på självförtroende och hur tjejer redan tidigt lär sig att vara.
- Tjejer går runt och väntar på att bli upptäckta och att någon ska märka att dom är duktiga. Man sitter hemma och väntar på att drömjobben ska komma till en från ingenstans, säger Ella Lemhagen. Att man ska bli upptäckt. Tjejer har generellt sämre självförtroende och tänker nog att "det är ju så många som söker i alla fall så det är ingen idé".

Hos Filminstitutet får långfilmskonsulenten Niklas Rådström in ansökningar till produktionsbidrag. Drygt en fjärdedel av ansökningarna kommer från kvinnor. Utav de ansökningar som beviljas kommer dock 37 - 40 procent från kvinnor.
- Så egentligen är det lättare för tjejer, säger Niklas Rådström. Skillnaderna mellan berättelserna som skickas in till Filminstitutet är inte så stora som man kan tro, anser han. Om man jämför med litteraturen så finns det där stora skillnader mellan mäns och kvinnors berättande. Filmen är dock ett område som lutar sig mot etablerade värdestrukturer.
- Det blir lite självuppfyllande, om du förstår vad jag menar. Det jag märkt är att kvinnor anpassar sitt berättande till de strukturer och föreställningar man har om hur ett manus ska se ut, säger han.

I Sverige finns det få instanser att vända sig till för att söka produktionsbidrag för långfilm. Och det är många som söker. För att öka sina chanser anser sig alltså kvinnor behöva göra anpassningar i sitt berättande. Och på det sättet begränsa sin kreativitet och originalitet. Eftersom det procentuellt sett är fler ansökningar från kvinnliga regissörer som bevlijas kan man även fråga sig om inte denna anpassning till normen premieras av branschen.

Inom filmbranschen har distributörerna stor makt. För att kunna få förhandsstöd för att utveckla filmen krävs det till exempel att distributionen ska vara klar. Ett fåtal personer har stort inflytande och maktstrukturen i branschen speglas av övriga samhället.
- Människor på beslutande befattningar måste våga ta ställning, säger Ella Lemhagen. Personerna i maktposition har ofta likadana kläder, samma intressen, och bor i ungefär likadana områden. Ofta på Lidingö. Idag väljer man att arbeta tillsammans för att man förstår varandra. Man har samma referenser och klappar varandra om ryggen.
- Varje person styrs av sina egna referensramar och värderingar och diskriminering sker ofta omedvetet. Hon anser att DI borde tänka till om hur detta påverkar intagningen till långfilmsutbildningen. Det tror hon visserligen att de gör, säger hon. Eller iallafall så tror dom själva att dom gör det.

Niklas Rådström tar upp kvotering som en möjlig lösning, men tror egentligen inte att det är rätt väg. Men om man ska göra det någonstans så ska det vara tidigt i kedjan. Redan vid utbildningen.

På DI har det tidigare inte gjorts några särskilda insatser för att kvinnor ska bli mer intresserade och få upp ögonen för möjligheterna. Inför nästa intagningstillfälle planerar man dock en bredare marknadsförings- och informationsinstats. Förutom kvinnor vill man också nå sökande från olika grupper i samhället, etniska minoriteter och geografiskt spridda områden.

Ella Lemhagen berättar att hon själv känt sig annorlunda behandlad, framförallt tidigt i karriären innan hon blivit etablerad.
- Sen om det berodde på att jag var tjej, 158 centimeter och blonderad vet jag inte. Men när man kom in på Sandrews och skulle söka pengar var man ju bara helt fel. Och en av sakerna var att jag var tjej. Man kände sig som ett UFO!

- Jag vet inte riktigt varför det är så få kvinnor, säger Niklas Rådström. Om man till exempel tittar på teatern under 90-talet så är det mycket tjejer som kommit fram och varit nyskapande och vågat ta plats. Så har det inte varit inom filmen. Det beror nog på att det är en konservativ bransch. Teaterlivet kanske är mer öppet.
- Visst är det en brist att det inte finns ett kvinnligt perspektiv som gestaltas på ett adekvat sätt, fortsätter han. Om man som exempel tar Susan Taslimis nya film, Hus i Helvete, så har hon ett tydligt kvinnligt perspektiv som gestaltas på ett bra sätt. Hon väjer till exempel inte för att berätta om kvinnlig sexualitet. Kanske är det då tydligt att det behövs en jämn fördelning.

Varken Ella Lemhagen eller Niklas Rådström har någon enkel lösning på problemet. Inte helt förvånande speglas samhället som det ser ut idag även i filmbranschen. De flesta berättelser vi ser på bio idag skrivs och berättas av män, med manliga perspektiv på livet och karaktärerna.

Ända till i höstas fanns det ett särskilt förbund för kvinnliga regissörer. Men eftersom alltför få kvinnliga regissörer ville engagera sig tvingades man lägga ner. Det säger en del om hur komplicerade jämställdhetsfrågor faktiskt är.

Vi har vant oss vid att kulturen ofta är drivande inom politiska frågor. Med konsten som kommunikationskanal har konstnärer genom tiderna tagit ställning och vågat provocera. Inom filmen brukar man inte heller skygga för att skildra politiskt känsliga frågor. Det är på tiden att filmbranschen tar ställning och börjar med att städa sin egen bakgård.

Av Annika Larsson 07 feb 2002 10:27