Westessons 100 favoritfilmer: nr 100

Under ovanstående rubrik - givetvis med undantag för numret - kommer jag att dagligen att presentera min minutiöst framställda lista över världens och historiens bästa filmer jag ser livet som ett kärl som måste fyllas och som stora delar av Möllevången gått runt och frågat efter i månader de verkar ha samma åsikt.

Plats hundra vikt åt Orson Welles debutverk och magnum opus är givetvis avsiktligt provokativt. I nio av tio omröstningar bland filmkritiker utses den till filmhistoriens bästa och 1998 utsåg American Film Institute den till all time favourite. Så bra är den inte. Inte som filmupplevelse betraktat. Inte som knappa två timmars substantiell underhållning.

Vad gäller "Citizen Kane" spelar myten och inflytandet en lika stor roll som filmen. Vi har alla bänkat oss framför "klassiker" och "kultfilmer" och andra stackars filmer som tvingas släpa på ryggsäckar av nördiga beundrare, och blivit grundligt besvikna. Jag satt som en fågelholk sen jag äntligen fått tag på "Easy Rider" som femtonåring, och lika grubblande plågade jag mig igenom Kerouacs "On the Road" några år senare. Det som slår en kil rakt in i hjärteroten på en generation har hunnit bli vardagsmat och dessutom förfinats och utvecklats tills dess att nästa står redo att samla intryck.

"Citizen Kane" är inte mytologiserad på samma vis som "On the Road" och "Easy Rider", som blev ledmotiv och bibel åt beat- och hippie- och trippie-yippie-ay-ay-generationen, som omfamnade bokens respektive filmens vägromantik och americana och naiva frihetsrus. "Citizen Kane" formade och danade inte en generation politiskt eller ideologiskt eller kulturellt. Den har inte haft nåt vidare inflytande på människor och tänkesätt. Däremot förändrade den filmen.

Varje gång vi ser en tillbakablick och varje gång förgrunden avtecknas lika tydligt som bakgrunden på film, står fotografen och regissören i nåt slags tacksamhetsskuld till Welles och hans fotograf Gregg Toland. Antagligen hade nån annan så småningom experimenterat fram pusselbitsberättandet och djupfokusfotot, men det är som med Colombus och äggen: Welles gjorde det. Och i en och samma film dessutom.

Orson Welles var ett underbarn med lika mycket betoning på bägge leden. Han var genialiskt begåvad och han krävde allt av sin omgivning. 1941 - 25 år gammal - fick han förtroendet att regissera sin första film, som han för säkerhets skull såg till att både producera, skriva med omtvistat bistånd av den gamle manusräven Herman J. Mankiewicz och spela den allom dominerande huvudrollen i. Det blev också i princip den sista han fick göra med full kontroll i Hollywood. Som han själv lakoniskt sammanfattade sin karaktär: "I started at the top and worked down".

Welles film är en biografi över en omåttligt rik "I did lose a million dollars last year. I expect to lose a million dollar this year. I expect to lose a million dollars next year. You know, Mr. Thatcher, at the rate of a million dollars a year, Ill have to close this place in... 60 years", bortskämd "I always gagged on the silver spoon", besvärlig "Harvard, Yale, Princeton, Cornell, Switzerland... He was thrown out of a lot of colleges", charmerande "I run a couple of newspapers. What do you do?", maktkåt "He happens to be the president, Charles, not you". "Thats a mistake that will be corrected one of these days" och excentrisk tidningskung - Mr Charles Foster Kane.

Med en uppbruten kronologi där scenerna från Kanes liv kastas ut lika oorganiserat och associativt som i ett minne, berättar Welles med avstamp i Kanes bittra ensamma död om hans framgångsrika liv. Det är stora framgångar, enorma framgångar, kolossala framgångar - och en oändlig ensamhet. Det är knivskarpt analytiskt och rörande känslosamt, och den tjugofemårige Welles rör sig ledigt mellan den fyrtio- och den sjuttioårige Kanes utseenden och känslostämningar.

Historien var inte gripen ur luften. Welles hade med all sannolikhet den vid tiden dominerande tidningsmagnaten Hearst som sin förebild. Hearst tog hursomhelst åt sig och pekade på det stora antalet biografiska likheter bland annat var "Rosebud" - Kanes sista ord i filmen och filmhistoriens största antiklimax - Hearsts smeknamn på sin älskarinnas klitoris. Han gjorde vad han kunde - och det var en del som miljardär inom mediabranschen - för att stoppa filmen. Helt lyckades han inte, men filmen var kantstött av skandalskriverier när den kom ut på marknaden och därigenom en publikflopp.

Welles var med andra ord inte okontroversiell som regissör - och heller inte som människa - och faktum är att tillblivelsen av "Citizen Kane" bjöd så mycket på dramatik att det renderade i TV-filmen "The Battle over Citizen Kane" så sent som 1996. Welles kom aldrig mer att få det förtroende som sällan ges några hollywoodregissörer och antagligen aldrig någon annan debutant - rätten till "the final cut". Istället kantades hans fortsatta regissörsgärning av bråk om klippningar hit och tagningar dit och manus som aldrig finansierades och emigrationer till Europa här och reklamfilm där och mellan varven en hyllad karriär som skådespelare och som grädde på laxen ett konstant erkännande som geni av det Hollywood som aldrig lät honom göra sina filmer.

Efter hans död har åtskilliga entusiaster och filmvetare ägnat åtskilliga timmar åt att, utifrån upphittade filmremsor och manus, klippa om de åtskilliga filmer som togs ifrån Welles och klipptes om efter vad producenterna ansåg vara publiksmaken. Det gör att flera av hans filmer finns ute i ganska divergerande versioner, somliga med den lätt missvisande undertiteln "directors cut" missvisande eftersom regissören faktiskt var död när klippningen gjordes.

"Citizen Kane" är för ett nutida öga ingen fantastisk film. Det originella berättandet och djupfokuset ser vi dagligen i "Vita lögner" och "Mitt i naturen", kittlingen i att Welles använder en autentisk förebild har släppt lite när vi inte har nån relation till förebilden, en del av poängen går förlorad om man redan nånstans snappat upp filmens clue, den gåtfulla Rosebud. Men det är onekligen en film om ett fascinerande levnadsöde, välberättad och rapp i replikerna, och absolut en film som förtjänar sin klassikerstatus. Dessutom en riktigt bra film. Rentav världens hundrade bästa.

Komplement: se även Orson Welles "Touch of Evil" 1958, omklippt hundra gånger innan premiären och ett par gånger efter. Film noir med en av filmhistoriens mest berömda inledningar/ kameratagningar, den rejält upptjockade Welles som korrupt polis och Charlton Heston som mexikan.

Av Valdemar Westesson 06 feb 2002 09:42