Navelskådarnas elit

Det är en konspiration. De finns överallt, tro mig! De där läskigt präktiga människorna som alltid är så äckligt PK, det vill säga politiskt korrekta. De där underliga typerna som kan säga i princip vad som helst, bara de uttrycker politiskt korrekta åsikter. Jag ser mig om över axeln varje gång jag lämnar hemmets trygghet, för att vara säker på att det inte ligger ett par åsiktspoliser i bakhåll ute i buskarna, redo att övermanna och lobotomera mig och förpassa mig till den stora skocken som bara håller med utan att ifrågasätta, de som vill göra mig PK.

Nåja, riktigt så paranoid är jag kanske inte. Men jag är inte 100 procentigt positiv till PK-fenomenet. Eller nej, egentligen tycker jag att det är fel. Förlåt, vid närmare eftertanke tycker jag nog att det är riktigt galet. OK, jag ska vara uppriktig. Jag totaldissar alla som är PK bara för att de vill vara PK, om vi slutar ifrågasätta det etablissemanget tycker är rätt kommer vårt samhälle att gå åt skogen!

Hur ska man vara för att vara helt "rätt" i Sverige i dagsläget? Jo, man ska vara positivt inställd till adoptionsrätt för homosexuella och insemination för lesbiska par. Man ska tycka att fotomodeller på H&Ms reklamaffischer ser onaturliga ut, oavsett hur de ser ut. Man ska tycka att amerikanerna är ondskefulla för att de i sin jakt på Usama bin Laden bombade bort talibanerna från makten i Afghanistan. Man ska vara emot monarki. Man ska tycka att alla män har en kollektiv skuld för allt otyg kvinnor har råkat ut för och fortfarande råkar ut för. Man ska tycka att porren är den grundläggande orsaken till våldtäkter och kvinnomisshandel. Man ska man vara feminist. Och man ska framför allt inte understå sig att IFRÅGASÄTTA någonting av det som anses som PK, för då är man inte PK själv, och då räknas inte de egna åsikterna, eftersom det kan röra sig om "fel" åsikter.

Vad som är rätt eller fel dikteras av vår lilla elit inom politik, media och kultur, det vill säga en samling människor som består av till största delen politiker och journalister, en del andra kändisar, kanske några avdankade dokusåpastjärnor. Det finns även en del annat löst folk i denna elit, huruvida de kvalar in i denna elit är en fråga om hur PK de är, och det ser bra ut att ha dem med. En och annan kranförare, några städerskor, kanske ett par svarvare, det vill säga de som av eliten anses tillhöra pöbeln, de som bara har praktiska erfarenheter och ingenting på det teoretiska området, usch och fy.

Men idag tappade jag fullständigt hakan. Det är så att jag har en morgonritual, som jag alltid utför om möjligheter finns. Den utförs oavsett tid på dygnet, det enda kriteriet är att jag vaknat relativt nyligen. Denna morgonritual består av följande aktiviteter: Veva igång datorn, starta min Internetanslutning, läsa nyinkommen e-post, surfa iväg till Aftonbladet.se och läsa de senaste nyheterna, verifiera nyheterna på andra tidningars webbplatser, och slutligen titta in på Shortcut.

En av dagens nyheter var att kungens farbror, greven och tillika ex-prinsen Sigvard Bernadotte har gått ur tiden. Detta var dock inte orsaken till att jag tappade hakan. Fallet Sigvard Bernadotte är i mångas ögon en riktig snyfthistoria, den stackars kraken återfick aldrig sin prinstitel innan han lämnade in, för att han en gång i tiden valde att gifta sig med en kvinna av folket. Inte heller detta är orsaken till att jag tappade hakan.

Nej, det var när jag läste Åsa Mattssons "väderleksrapport" som undre delen av mitt garnityr valde att ramla ner i mitt knä. Det lät nästan som om hon ansåg det vara fel att han inte återfick sin prinstitel innan han lämnade in... Nej, givetvis är det inget konstigt i det, jag tycker också att han kunde få tillbaka sin titel, titlar betyder ju som bekant bara någonting för de som tycker att de betyder någonting. Men att se en massmediafeminist på en vänsterorienterad tidning som Aftonbladet uttrycka en åsikt om monarkin som inte har andemeningen "avskaffa bums, inför republik" är nog någonting man bara upplever en gång här i livet. En liten revolt i sig själv, ett brott mot vad som anses vara PK i en viss sakfråga. Det är intressant, eftersom Åsa Mattsson tillhör den lilla minoritet av mediafeminister som jag faktiskt respekterar och har förtroende för. Och min bild blev av henne blev inte sämre av att jag såg henne uttrycka en åsikt som kanske inte anses som 100 procentigt PK, även om jag tvivlar på att vi från det hållet kommer att få höra att monarkin är värd att behålla.

Det är ju trevligt, när majoriteten av mediafeministerna tycks se det som sin livsuppgift att provocera allt och alla och få männen i vårt samhälle att rynka på näsan åt feminismen som sådan. Mycket navelskåderi och lite arbete. "Klubben för inbördes beundran har sammanträtt igen, och beslutat att falukorvar har pervers och könsdiskriminerande form, och därmed bör förbjudas."

Det är den bild jag och många andra har av massmediafeminism. Väldigt synd, eftersom den riktiga feminismen blir lidande på grund av en liten minoritets populistiska mediahunger.

Så sent som för ett par veckor sedan verkade den svenska massmediafeminismens huvudfråga vara huruvida H&Ms fotomodeller har för stora bröst och för långa ben, men så bytte man spår, över en natt bara. Orsak: 26-åriga Fadime mördades av sin far i Uppsala. Då fick man plötsligt upp ögonen för den situation många invandrarkvinnor lever i, där våld och hot om våld är en del av vardagen, bara för att kvinnorna och flickorna inte vill göra den lokale don Corleonen till viljes. Min reaktion? "God morgon, var har ni hållit hus de senaste decennierna?"

Problemet är dock inte att massmediafeministerna inte tidigare har varit medvetna om det här problemet. De har varit medvetna om det ganska länge. Nej, problemet är att dessa navelskådare inte tycker att förtryckta invandrarkvinnor är en tillräckligt intressant fråga. Redan nu börjar de tappa fokus, frågan är istället "jamen alla de svenska kvinnor som får stryk då?" Jo, skillnaden är den att en svensk kvinnomisshandlare inte får uppskattande ryggdunkar av sina manliga vänner och bekanta. Han ses snarare som en nolla som låter ilskan över sina egna tillkortakommanden gå ut över någon svagare, stereotypen för kvinnomisshandlare.

Nej, det ska vara högre hippfaktor än förtryckta invandrarkvinnor om det ska bli någonting. Det ska ge uppmärksamhet i media när man uttalar sig om problemet, så att man får lite gratis reklam och PR och därmed lite extra draghjälp när man ska få nästa bok om perversa former på falukorvar utgiven, annars får det vara. Och dessutom är det lite klurigt att kritisera problem med anknytning till invandringen och fortfarande vara PK - För om man vill vara riktigt PK måste man vara extrem antirasist också. Ett riktigt litet dilemma, eller hur?

Kort och gott, frågor som ger mycket uppmärksamhet i massmedia är viktiga frågor. Frågor om sådant som sker utanför massmedias täckning är oviktiga frågor. Men tillhör man den skara som har den stora ynnesten att göra sin röst hörd i massmedia tillhör man automatiskt "eliten", och behöver inte längre bry sig om vad "gräsrötterna" tycker och tänker.

Denna elitistiska inställning visade sig nyligen här på Sourze, då en av de flitigare skribenterna på Sourze, tillika en av landets yngsta journalister, lade ut sin mailkorrespondens med en av redigerarna på Sourze till allmänt beskådande. Orsak? Jo, han fick inte sin rubrik godkänd på grund av de regler som gäller oss alla som skriver här på Sourze, och det var moralfascism och översitteri och så vidare. Journalisterna på Sourze var "en skam för yrkeskåren" - Slut citat.

Elitism var ordet. Ett laddat ord. Negativt för en del av oss, positivt för andra. I detta sammanhang ser jag det som negativt. Du är inte mer insatt i olika sakfrågor bara för att du tillåts uttrycka dina tankar och åsikter på tidningarnas ledarsidor, åsikterna får bara större spridning. Att dela kunskap är bra, att dela okunskap är dåligt. Så enkelt är det. Och kombinationen elitism och politisk korrekthet ser jag som katastrofalt dålig. Då sitter man med åsikter som kanske inte är ens egna, och ett ego som gör att man vägrar att inse att man kanske borde tänka om, eller i alla fall tänka själv. Men det verkligt intressanta är att många av de politiskt korrekta elitisterna vill ge sken av att arbeta för allas lika värde.

Hur går det ihop med elitism? "Alla har samma värde och allas åsikter räknas. Men vissas åsikter räknas mer än andras."

Av Magnus Orest 06 feb 2002 09:36