När du föder barn står du naken från midjan och neråt i ett rum omgiven av människor du aldrig träffat förut. Du har smärtor du aldrig varit i närheten av tidigare och du har ingen aning om hur länge de ska hålla på och hur mycket värre de ska bli och om det överhuvudtaget ska gå bra. Ska du få ett friskt levande barn eller inte? Håller du verkligen på att dö eller känns det bara så?
Förlossningar är en i högsta grad fysisk upplevelse. Det är ett stort huvud som ska ut genom ett litet hål. Det gör ont. Det kan hålla på länge. Förlossningar är inte riskfria. Modern kan dö, spricka ordentlig, förlora mycket blod, få svanskotan knäckt med mera. Barnet kan dö eller bli skadat under förlossningen eller födas med olika handikapp.
Men förlossningar är också en psykisk upplevelse. Du är utlämnad åt andra människor. Får du bra hjälp eller blir du dåligt behandlad? Känner du dig trygg eller inte? Känner du dig ovälkommen och negligerad? Undersökningar har visat att om den födande kvinnan upplever omgivningen som fientlig stannar förlossningsförloppet av.
Den fysiska och psykiska processen pågår integrerat under hela förlossningen. Du får inte en bra förlossning bara för att du tänker positivt. Är barnets huvud för stort så är det. Sitter navelsträngen om halsen så gör den. Är moderkakan i vägen så är den.
Är du däremot rädd för att föda barnet, känns omgivningen otrygg, tror du att du ska spricka upp och dö när du föder? Ja då är risken stor att det egna psyket motarbetar kroppen och förlossningen blir svår och till exempel slutar med ett akut kejsarsnitt. Undersökningar har visat att kvinnor som blir ivägskickade från ett sjukhus till ett annat får svårare förlossningar som oftare slutar i kejsarsnitt än en genomsnittlig förlossning. Psyket sitter långt in i dig och botas inte av några käcka tillrop om att "tänka positivt". Det är också ett samspel med den omgivning du befinner dig i just under själva förlossningen.
Vi har idag en situation i sjukvården där över tio procent av kvinnorna som ska föda i Stockholm blir avvisade från det sjukhus de söker till i första hand. Vi föderskor VET att vi är i grunden ovälkomna, en belastning för redan sönderstressade barnmorskor. Vi VET att vi är en ekonomisk förlust om vi håller på och föder barn för länge och vi vet att vi helst ska åka hem så fort så möjligt hur söndertrasade underliv vi än har. Vi VET att vi får skylla oss själva för vi har minsann VALT att få barn och då ska man bara tiga, lida, hålla käften och vara lycklig.
Även när vi lyckats komma in på en avdelning ska vi inte inbilla oss att det är någon som har tid med oss. Karolinska sjukhuset har köpt in en apparat som gör att en barnmorska kan sitta i ett centralt rum och övervaka fosterljuden från många kvinnor på en gång. Du får sitta och ha ont ensam i ett rum bland apparater och kromade rör med en vilsen man som kan lika lite om förlossningar som du själv och som är lika orolig.
Är det någon som är förvånad att kvinnor hellre vill bli välkomnade på en förutbestämd tid till någon som har tid med dem kejsarnitt? Inte jag!
Jag är övertygad om att det finns ett starkt samband mellan den försämrade förlossningsvården och det ökade antalet planerade kejsarsnitt. Majoriteten av kvinnorna som vill bli förlösta med kejsarsnitt är andragångsföderskor. De har alltså en dålig upplevelse från en tidigare förlossning som grund. Det är inte en irrationell rädsla för det okända utan en erfarenhetsbaserad rädsla. Det är möjligt att man kan låta kvinnan gå i terapi. Vore det inte bättre att förbättra förlossningsvården?
Men några sådana självkritiska tankar har man inte i Göteborg. Nejdå det är kvinnorna det är fel på. Förr födde man barn helt utan smärtlindring minsann. Förr dog man också av lunginflammation, blev döv av öroninflammation och så vidare. Alltså tänker man neka kvinnor med förlossningsrädsla kejsarsnitt. Det enda man kommer uppnå med det är att ett antal kvinnor kommer att få sina graviditeter helt förstörda av oro, samt sannolikt ett ökat antal akutsnitt.
Man försöker förbjuda ett symtom istället för att åtgärda orsaken. Det är så sorgligt dumt! Försöka få ner antalet kejsarsnitt - ja gärna! Gör det genom att förbättra förlossningsvården och ge ordentligt med stöd och hjälp till de med förlossningsrädsla. Förändra mödravården så att man får träffa samma barnmorskor som när man ska föda. Så slipper man vilt främmande personer som ska presentera sig mellan värkarna.
Vad kostar vården av rökare? Vad kostar alkoholistvården? Vad kostar Viagra? Vad kostar fetmarelaterade sjukdomar? Är det bara gravida kvinnor som får skylla sig själva? Vad är det gravida gjort som är så hemskt, förkastligt och vidrigt att vi ska nekas den hjälp vi behöver? Knullat? Är det de sista resterna av sexualfientligheten vi ser i de hejdlösa neddragningarna av förlossningsvården. Eller bara en markering av hur lite ett nytt liv är värt.
Av Anna Linusson 06 feb 2002 09:55 |