Sanning eller konsekvens del I

Provhytten var djävulskt liten och spegeln diaboliskt skoningslös.
- Du vet att jag hatar att vara i den här stan på sommaren, sa jag till Cilla.
Hon svarade inte, granskade min spegelbild och petade samtidigt bort några rester som fastnat mellan tänderna.
- Jag hatar det verkligen, sa jag vädjande.
Cilla log snett.
- Det stämmer som de säger. Svenskar reser inte till nånting, de reser ifrån.
- Va fan ska det betyda, sa jag och hörde hur det sprack till nånstans i kjolens sömmar när jag krängde av mig den.
- Du vill resa till Borgholm för att slippa vardagen. Problemet är att du tar hjärnan med dig, sa Cilla och tog emot kjolen som ingen skulle köpa.

Jag svarade inte. Kanske därför att det var sant. Ingenting var bra nu. Inte nu längre. Jobbet var skit. Min kropp höll på att anta en åttioårings förfall trots att jag nyss fyllt trettiotre. Och vänskapen med Jan var ett gåtfullt mysterium. Ok, jobbet kunde vara detsamma. Kroppen var inte heller det jag satte främst. Men Jan. Kärleken till Jan. Hur skulle jag nå fram till den man jag älskade? Hur kunde en människa bli framgångsrik i kärlek när hon tvingades gå med blyskor i en leråker för att nå fram till målet? Och vad var målet? Jag hade skrivit ned det i min dagbok, suttit som en femtonåring och plitat och plitat. Det fanns där svart på vitt nu. Målet var att Jan skulle bli mer än en god vän. Att han skulle börja älska mig så som jag älskade honom. Att jag fick ligga i hans famn och berätta om mitt innersta och att han då skulle le och plötsligt övermanna mig och älska med mig. Jag och han. Tess och Jan. Varje gång jag tänkte tanken fladdrade mitt hjärta. Vilken kardiolog som helst skulle kunna se det vid en röntgen och bli förstummad och häpen och säga 2herregud det syns ju, det här var speciellt".

Jag började bli övertygad om att kroppens reaktioner skulle förvåna en hel läkarvetenskap om de bara fick se dem. Första gången riktigt kär. Vid trettiotre. I en man som varit ens vän i över ett år och som inte hade en aning om vad som var på gång. En hjärtekrossare som tog hem nya kvinnor varje lördag. Han hade ett knep, hade han berättat för mig; han sa till kvinnorna; vi kan gå hem till dig men det blir inget första kvällen, det är en princip jag har. Då blev tjejerna som tokiga, undrade vad det var för fel på dem, och ägnade sen resten av kvällen åt att övertyga honom om att de var oemotståndliga. "Det funkar varje gång" hade han sagt och snabbt borrat ett jättehål i min betongvägg.
- Vet du vilken stil han gillar? sa Cilla och räckte mig en ny kjol, denna gång storlek 40.
- Fnaskstilen. Kort snäv skjol, höga klackar och massor av make-up. Han kallar det kåt-sminkning.
- Han är en smaklös idiot, sa Cilla och kastade in ett V6 i munnen.
- Kanske det. Men den smaklöse idioten har fått mitt blyga hjärta att bulta och jag måste ta reda på varför.
- Vad tror du själv?
- Jag är ju den där romantiska, lite blyga och han är den där oborstade och oblyge. Det är väl nåt med att motsatserna dras till varandra...
- Är det inte lite dramatiskt att åka till Borgholm och låtsas stöta på honom? Det är ju så genomskinligt att det är pinsamt.
- Nöden har ingen lag. Ska jag gå här i Stockholm, dödligt förälskad, och låta alla mina vackra sommarklänningar damma?
- Den där satt ju ialla fall bra, sa Cilla och spärrade upp ögonen, vilket hon alltid gjorde när hon var otålig och ville driva på mig.
Det var inte sant. Men det spelade ingen roll. Min garderob var proppfylld av kläder som verkligen passade mig. Plaggen tenderade att bli mer och mer sexiga och romantiska ju mer förälskad jag blev. Varje gång jag köpte ett nytt plagg spann jag en "Jan-historia" runt det. Vi skulle sitta på en vinbar och dricka rioja och då skulle jag hålla i glaset och den gräddvita kavajärmen skulle matcha perfekt. Vi skulle åka ut till Drottningholm och promenera längst en damm och den gröna klänningen skulle se lagom "trädgårdsaktig" ut. Framåt kvällen när vi tog hans jägargröna MG ut på Djurgården jo, han har en sån skulle jag komplettera med en chokladbrun kofta och en stråhatt. Han hade sett mig i stråhatt för tre dagar sen. "Fan Tess, jag vet ingen annan som skulle passa i en sån. Du är skitsnygg" hade han sagt. Det var spontant, uppriktigt och med tryck. Men utan någon riktig känsla. Det fanns liksom inget att ta fasta på, att återvända till i dagdrömmarna. Ibland tyckte jag att vår relation var helt utomjordiskt märklig. Två attraktiva människor som umgicks ofta, som skrattade ihop, som hade samma musiksmak soul och jazz och som älskade engelska trädgårdar, heminredning och hamnstäder. Två singlar i Stockholm. Som umgicks för jämnan utan att peta på varandra. Det var ju sjukt. Det var skumt. Jag fick inte ihop matematiken riktigt, för såvitt jag visste hade alla mina kvinnliga vänner haft manliga vänner - som de förr eller senare hamnat i säng med!
- Den här kjolen ska jag inte ha! sa jag och hängde den bryskt på provstället.

Av Camilla Olsson Malmborg 05 feb 2002 09:28