Evangeliet enligt Henrik

Hennes sorgsna blick sökte över vågorna. Hon väntade på färjkarlen som skulle ta henne bort från det förtorkade landet. Stigen hon vandrat hade kantats av öken - ingen oas, ingen brunn djup nog.

Jesus gick ner mot vattnet. En kall vind från havet svepte över landet medan molnen fällde sin gråa slöja över himlen. Regndropparna lossnade ur ovan och blandades med tårarna på hans kind. Han stannade plötsligt, förstenad, bara några meter från kvinnan.

Luften dallrade, himlen öppnade sig och fjärran änglaskaror viskade i hans öron. Han ruskade på huvudet och gav sig själv hårda lavetter - men uppenbarelsen försvann inte.

Jesus hade älskat denna kvinna i flera år och nu stod han åter bakom henne. Varje vaken timme, varje sekund, vart andetag - hela tiden hade hon funnits i hans mörka tankar, stumma hjärta och hopplösa bön. Aldrig hade han kunnat se sin längtan i ord, handlingar eller blickar. Hans hjärta brann så häftigt att elden inte kunde släckas med ord - han vägrade att vanhelga denna skapelse med bristfälliga ord. Närmare 1600 förtvivlade sidor hade han skrivit - ord som bara eftervärlden skulle få läsa, aldrig, aldrig hon.

Hon vände sig långsamt om mot den bleknade, förskräckte Jesus. Framför hans tårfyllda ögon uppenbarades ett leende så skimrande, ögon så dunkla, ett hårsvall så fagert att hans svaga hjärta brast. Det flimrade för synen - ett ljus rämnade från himlen, färdades ner genom henne och kastades mot honom.

När hon nu vände sig om i skenet fylldes Jesus plötsligt med visshet. Jesus visste av en märklig ingivelse att utan kärlek skulle ingen människa på jorden kunna leva. Han viskade för sig själv:
- Varje hjärta...
- Vad sa du? utbrast kvinnan.
- Förlåt. Jag talade inte till dig.
- Vem pratade du med? Det finns ingen annan här.
- Nej.
- Vad vill du, Jesus?
- Du är en ängel...
- Var inte löjlig.

Jesus ögon mörknade - vreden spelade över kinderna ett kort ögonblick. Han knöt sina seniga knogar tills de vitnade.
- Löjlig? Är jag... löjlig?
- Ja. Var inte löjlig, Jesus.
- Men jag har sett... jag har sett kär-... du...
- Nu är du löjlig! Jag är en vanlig människa precis som du.
- Men...
- Är du full igen? Du får gå någon annanstans och fantisera, till någon som vill lyssna. Jag är inte bättre än någon annan - du ska inte sätta en gloria över mitt huvud.

Kvinnan fäste åter sin blick på havets böljande vågor medan Jesus vände och vandrade därifrån. Tårarna vällde fram.

Solens glödande ljus sköljde ner över Jesus och torkade gråten. Svetten porlade fram på pannan där han stödde sin trötta lekamen mot en vandringskäpp. Stegen blev långsammare och långsammare, tyngre och tyngre.

Hans slöt ögonen - när han åter öppnade dem stod en kvinna framför hans ögon.
- Var hälsad unge man...
- Var hälsad... Har ni vin åt en trött vandrare?

Jesus slog sig ner och drack. Det röda vinet forsade längs hans kinder och ner i hans förtorkade strupe. Sakta började sinnena slockna.
- Har ni... någon man..?
- Nej...
- Blir det ensamt... härute?
- Ja.
- Ni är vacker... jag... nej.
- Vad sa ni?
- Förlåt mig. Jag vet inte vad det tar åt mig.

Jesus tvivlade några skälvande sekunder, drack ur stopet och reste sig på vingliga ben. Han vacklade så vidare genom öknen. När kvällen svalkade hans sinne kom tolv vandringsmän gående längs vägen. Han stannade dem och lyfte händerna mot himlen:
- Mina vänner, jag har fått veta vad kärlek är.
- Vet du det?
- Ni ska gå ut i världen och finna den sanna kärleken.
- Och var finns den?
- Den kommer att uppenbaras... i en ängel.

Männen tittade leende på varandra, ryckte på axlarna och satte sig i en ring kring Jesus.
- Mina barn, ni måste tro på kärleken.
- Men vem kan tro på något som försvinner varje gång man möter den? Men du, hur är det fatt? Varför gråter du?
- Kvinnan jag älskar tror mig inte. Hon tror inte på min kärlek. Hon förlöjligar mig. Hon gör mig stum.
- Varför? Är du feg?
- Nej, jag är inte feg. Jag såg en brinnande kärlek, ett heligt ljus.
- Vad menar du nu?
- Du verkar ju ha orden, du kan prata, sa en tredje.
- Inte de orden jag behöver. Det finns inga ord för elden i mitt hjärta eller för ljuset i hennes ögon. Man måste tro för att se det. Ni ska lära folket att tro.
- Ingen kommer att tro oss.
- De kommer att tro. Ni ska säga till folket att kärleken måste brinna utan mord, utan lögner, utan andra kärlekar jämte denna enda.
- Vad ska vi säga till folket om denna kärlek?
- Kärleken är outsäglig, vi kan inte nå den med vårt språk - nej, vi ska nå den med tillbedjan och tro.
- Men hur ska vi sprida en lära som inte går att beskriva i ord?
- Ni finner en väg.

Männen reste sig upp med glädje strålande ur ögonen. Bugande skyndade de bort mot skilda väderstreck. Jesus knäppte händerna och fortsatte sin vandring. Vid horisonten reste sig väldiga berg mot himlen och strax framför dem satt en förtvivlad man.
- Min kvinna har lämnat mig. Vad ska jag göra?
- Hon kommer tillbaka, sade Jesus.
- Ska jag inte finna en ny?
- Det finns ingen annan.
- Varför skulle hon komma tillbaka?
- Följ kärlekens bud, gå genom elden för henne och hon skall komma tillbaka.

Efter att ha vandrat i flera timmar mötte Jesus så en stor folkmassa. Kvinnor, män och barn, kom honom till mötes vid stadens port.
- Är du mannen som går runt och säger att han vet vad kärlek är?
- Jag kommer för att visa er vad kärlek är.
- Så visa oss då och låt oss se om vi tror på dig.

Jesus steg upp på ett berg och tog till orda:
- Alla sörjer ni därför att kärleken försvinner ur era liv när ni trodde att den skulle finnas där för alltid.
- Nej, jag är lyckligt gift.
- Låt mig tala! Vi plågas i våra hjärtan därför att vi söker förstå kärlekens lidande och dess obarmhärtiga död - men kärleken är outsäglig för oss människor och evig. Ni ska inte älska till döden skiljer er åt - kärleken kan inte dö.

Ett högljutt sorl for genom folket som skruvade på sig och viskade i varandras öron.
- Den ni älskar är den enda som kan visa er nåd, genom denna eviga kärlek som givits oss alla från ovan. Kärleken är överjordisk, utanför vårt språk...
- Inte för mig. Jag kan säga att...
- Tyst!
- Men Jesus, när vi delar en flaska vin med den vi älskar, när vi stryker en tår från den älskades ansikte - finns inte kärleken ibland oss då, här på jorden?

Jesus strök sig i skägget.
- Låt mig fundera.

Folket viskade i varandras öron:
- Den mannen är galen!
- Vad pratar han om?
- Vem tror han att han är?
- Vad är det för kärlek han pratar om?

Jesus höjde åter rösten:
- Ni ska inte tro att kärleken kommer till er med vinet eller att er älskades sorg tar slut när ni stryker tårarna ur hennes ansikte. Kärleken och sorgen är större än så.
- Men hur ska vi göra om vi inte kan finna kärleken här på jorden?
- Du är bara blyg, Jesus.

Jesus begravde ansiktet i händerna medan tårarna åter rann nerför ansiktet.
- Jag... jag... vet inte. Har någon vin?
- Men... vad ska vi göra?
- Ni ska tro på kärleken. Och er tro ska lysa genom er. Och er älskade ska se. Himlen kommer att visa sig på jorden när ni är med er älskade.
- Nu är du bara naiv, Jesus! Så går det inte till i världen.
- Ni måste tro att er kärlek överlever alla sorger och olyckor som väntar er. Den som fortsätter älska när vännen är långt borta - han är inte förlorad i galna fantasier... han har bara funnit sin Gud. Inte ens hundra andra människor kan ersätta denna ängel.
- Du är galen, Jesus! Vem är du att tala om Gud på detta sättet?

Alla pekade på Jesus och skrek;
- Om han tror att han är en sådan ängel - sätt då en gloria på hans huvud. Av törne!
- Vi behöver ingen som ska säga till oss hur vi ska leva!
- Lyssna på mig! Besinna er. Var och en av er måste känna efter i sitt eget hjärta.
- Varför det?
- Ni beter er som en fårskock. En skock som samlas till glädje kan också samlas till hat. Som ni gör nu!
- Döda honom!

Folket grep tag i Jesus och släpade honom i smutsen. De drog honom inför stadens domstol.
- Vad har du att säga till ditt försvar?
- Jag förstår inte vad jag måste försvara.
- Du har hädat vår Gud.
- Jag har talat om kärlek. Gud har skickat mig.
- Säger ni att ni är utsänd av Gud?
- Alla är utsända av Gud.
- Säger ni att vem som helst kan inneha prästens ämbete?
- Alla kan sprida kärlekens lära...

Folket och vakterna band ett tungt kors på hans rygg. Hans älskade kvinna steg framför honom:
- Jesus. Du är galen. Den första spiken slogs in medan han utropade:
- Varför har du övergivit mig?
- Jag har aldrig förstått dig. Den andra spiken.
- Du har aldrig älskat mig. Den tredje.
- Aldrig... Vid den fjärde tappade han medvetandet. Några grät och några skrattade när hans haka föll mot bröstet. Himlen förmörkades och ett otäckt åskväder for fram över landet.

Vakterna bar Jesus till graven. De tolv lärljungarna kom dit tre dagar senare. Alla hade de en kvinna vid sin sida. Dörren till graven var öppen.
- Jesus är inte här! Undrar var han är?

Jesus gick ner till vattnet. Ögonen var röda av tre dagars gråt. Hans återuppståndna hjärta tyngdes inte längre av dödliga sorger - nu stundade hans himmelsfärd. Vid vattnet stod kvinnan.

Hon vände sig om.
- Jesus... jag...
- Låt oss lämna detta land.
- Färjkarlen kommer aldrig.
- Vi behöver ingen färjkarl - vi ska gå över vattnet. Följ med mig. Det var över detta hav jag först kom till detta förtorkade land.
- Jesus, varför ville du sprida din lära? Det var livsfarligt och du visste ju hela tiden vad som skulle hända.
- Om jag kunde visa dig vad jag är beredd att genomlida för vår kärlek visste jag att du skulle förstå. På samma sätt kommer andra att förstå - ingen ska tro att himlen inte finns på jorden.
- Finns den här?
- Du och jag är snart där. Kärlekens mirakel kan bära oss över vattnet. Min älskade?
- Ja?
- Vi ska aldrig mer skiljas. Vad kärleken har fogat samman får människan inte skilja åt.

Av Henrik Hermansson 04 feb 2002 09:29