Betala 75000 för frihet... och en fru

Att mötas är att samtala, samtal leder till tankar, tankar leder till förändring och till rörelse, som synar det invanda, det orättvisa, det onda. Jag skrev så för inte så länge sedan i ett mejl till en lärare jag känner, som har startat en demokratigrupp bland eleverna på sin skola. Hon ville veta vad jag tyckte om idén, att bilda en demokratigrupp. Raderna ovan var mitt svar och jag visste inte hur rätt jag hade.

En vecka efter svarsmejlet befinner jag mig ensam på semester i Agadir i Marocko, det är nyårshelg. Jag talar med Abdoul Kader, 28 år. Vi sitter på en uteservering. Jag har varit här i några dagar och fått en dos av guidningar och Atlantvågor och behöver tala med någon om mina intryck.

Jag frågar Abdoul om deras unge kung. Han som ler med gnistrande tänder och bakåtstruket hår på affisher utmed vägarna, på vykort och på stora inramade fotografier i affärer och på hotell. Är han den som alla guider påstår, den gode som vill reformera utbildningen för de unga i Marocko, stämmer det att han gått de bästa skolorna i väst och är "sant nytänkande"? Och hur är det med pressfriheten? Ni har ju så mycket franskt i TV och radio. Skulle de kunna rapportera om han till exempel satte sex oppositionella i fängelse?

Abdoul tittar på mig Jag känner plötsligt att jag talar för högt. Men solen skiner ju, kyparen letar efter något bakom disken och det är långt till nästa bord på den breda uteserveringen. Abdoul tittar länge på mig. Så lägger han ena handen på bordet och svarar långsamt på engelska.
- Du ska inte ställa en sådan fråga här. Ingen svarar på en sådan fråga. Du är i Marocko. Vi kan ta det sen.
En skugga drar över hans ansikte och han tillägger:
- Jag bryr mig bara om mitt liv. Skulle jag bry mig om allt det andra skulle jag bli galen.

Senare, när vi går på stranden där våra ord försvinner i vågbruset, berättar Abdoul att han förra året tillsammans med två kamrater ville ta sig till grannlandet Tunisien, bara en vecka, för att se något annat. Det tog tre månader för honom att få sitt pass. Flera gånger i veckan gick han till de lokala myndigheterna i Agadir och frågade varför det dröjde:
- Den som har hand om det är inte här.
- Men min kompis har ju fått sitt.
- Varför klipper du inte av dig rastaflätorna?
- För att jag inte vill.
- Nähä. Nänä, kom tillbaka i morgon.

Så fortsatte det. Nästa gång frågade vad det var för fel på Marocko. Och återigen varför han inte klippte håret.
Abdoul klippte sig aldrig, han fick sitt pass, men det gällde bara den veckan och endast till Tunisien. När jag frågar om han vill komma till Sverige, skrattar han torrt:
- Vill och vill? Om det tar tre månader att få ett pass till Tunisien, lär det ta 20 år innan jag får ett till Sverige.

Jag tänker på detta hans svar och på vad detta gör med hans - och andra marockaners - drömmar. Jag tänker på vad som stod i DN häromdagen: att män från Mellersta Östern är beredda att betala 75 000 kronor för att få gifta sig med en lansmaninna i Sverige. Vad obehagligt, tänkte jag då. Nu tänker jag: De som är villiga att betala är förtryckta. Jag tänker att jag mycket väl skulle betala 75 000 till en något mer eller mindre okänd mans familj för att nå friheten tänka fritt och tala högt, för att åka till Danmark utan att bli korsförhörd, för att drömma om framtiden och tro att mina drömmar kan bli sanna.

Och jag tänker att jag är trettiotvå år och naiv.

Av susanne nyman 30 jan 2002 13:55