Balladen om Bells infernaliska maskin

Balladen om Herr Bells infernaliska maskin
------------------------------------------

Mitt öde är beseglat av en liten papperslapp
Jag fick den igår, med hennes nummer i svart
Telefonen är glödgad, bränner mig med varje knapp
Jag svettas och skakar och darrar mig matt
Kysser hennes pennas mycket prydliga piktur
Och stirrar förskräckt på en svavelosande lur

Å Alexander Graham Bell, känner du min plåga?
Hur jag våndas och förbannar denna brist på tåga?
En vacker dag i labbet fick du syra på din rock
Vilken nesa, så genant, där fick du allt en chock
Du ringde Watson som undsatte dig med nöjsamt flin
Men visste han sanningen om din domedagsmaskin?

Så sitter jag på väg att gå upp uti min linning
Att ringa eller inte, eftertankens kranka blekhet
Hjärtat är en metronom, blodet dunkar mot min tinning
Så slår det mig med ens, det är ju inte feghet
Utan naturens högst basala självbevarelsedrift
Tänk om hon medelst yxa mördar folk som vill ha lift?

Ja, vad vet egentligen jag? Min kunskap är ju ringa
En pirat, en männens skräck med blodig, sylvass klinga?
Lik Signora Borgia, giftmördande femme fatale
Som med Mata Haris dans får alla män på fall
Nöjd med min slutledning, att jag räddat liv och lem
Rev jag sönder lappen. Hon kunde hälsa hem!

Av Jonas 29 jan 2002 10:25