Hjärtat-Hjärnan 5-0

/Hård knackning/

Hjärnan: Jaaa...?
Hjärtat: Snälla...kan du inte bara lyssna på vad jag har att säga?
Hjärnan: Ville du något eller? Annars har jag viktigare saker för mig?
Hjärtat: Jag har ju stått här ute och bankat sen i mars...När ska du och jag börja samarbeta?
Hjärnan: Jaha är du min morsa nu eller? Ska jag städa mitt rum också?
Hjätat: Okej...vad sägs om att jag gör så att du mår ännu sämre. Jag skulle faktidkt kunna börja med att göra den där klumpen du har i magen ännu större. Om det nu går.
Hjärnan: Okej...vi föreställer oss att vi skulle göra som du vill, bara föreställer oss alltså. Du vill alltså skriva? Lilla vän, du kan ju inte skriva. Nä, ett riktigt jobb är vad du VILL ha. Om du vill komma någonvart här i livet vill säga. Flummeri kommer man ingen vart med. Lämna skrivandet till de som kan. Vad är det för fel på kontorsjobbet du har förresten?
Hjärtat: Men, du vet...det där med pengar och sånt...det ordnar sig alltid. Jag kanske kan jobba extra medan jag...

Nu började Hjärnan bli förbannad.

Hjärnan: Ordnar sig? Hur fan kan du säga att det ordnar sig? Är det att ta ansvar tycker du? Du kanske tycker att vi ska leva på luft, eller kanske kärlek, ha ha.

Hjärnan smällde igen dörren.

Hjärtat bet ihop och höll sitt löfte och gjorde klumpen i magen stor som en fotboll. När Hjärnan fortfarande inte ville lyssna på Hjärtats varningssignaler såg Hjärtat till att det blev svårt att andas. För att inte Hjärnan skulle komma undan även denna gång adderade Hjärtat dessutom ångest med tillhörande gråtattacker, hjärtklappning och sömnsvårigheter.

/Svag knackning på Hjärtats kammare/

Hjärnan: Eeeh...jo du...jag undrar om vi kunde...eller kanske...kanske prata...?
Hjärtat: med illa dold triumf Jahaja...börjar fotbollen bli tung?
Hjärnan: Ja...dels det och sen också...eh jo...vi kanske skulle göra som du säger...det där med att skriva...det kanske går att försörja sig på det ändå...
Hjärtat: Ja det finns ju folk som tjänar sitt uppehälle genom att sälja älgbajs till tyskar, så det är klart att det går.

Hjärnan skrattade nervöst

Hjärnan: Vilken tur att det inte är det vi ska göra...

Så gick det till när en hjärna började lyssna och bry sig om vad ett hjärta ville. Det är jobbigt att lyssna på hjärtat. Att plötsligt börja känna efter river upp och rör om i sånt som man kämpat länge med att trycka ned längst ned i maggropen. Där vill man inte gå in och riva. Det är enklast att låta bli. Men självklart är det värt all kraft och alla uppoffringar att få göra det man vill. Det kommer inte att bli lätt. Folk kommer att ifrågasätta precis de saker som du själv oroar dig över, men glöm inte att det är DITT liv. Det är bara du som kommer få ångra att du lyssnade på olyckskorparna och aldrig gjorde det du innerst inne ville göra.

Det kommer alltid att finnas människor under vägen som vill stoppa dig. Människor som är rädda för människor som följer sitt hjärta och inte sin hjärna. Människor som själva aldrig kommer att våga.

Av Åsa Eriksson 24 jan 2002 12:22