En sliten totempåle

Bruno K. Öijers senaste diktsamling "Dimman av allt" är en litterärt sett nästan formfulländad bok. Ändå har jag problem med den, liksom med Bruno K. Öijers utvecklingskurva inom svensk lyrik. Det känns som om han - utan att uttalat ha ändrat position - ändå har förflyttat sig 180 grader i förhållande till det etablissemang han aldrig tidigare varit en del av. Från hatad poet och outsider till en av alla omhuldad favorit; de ungas ikon och de etablerade kritikernas kandidat till den lediga titeln "folkkär poet". För att citera honom själv från den kvartssekelgamla samlingen c/o Night:

"Du Är Skön
När Du Är 2 Steg Före
Men Det Är Svårt
När Alla Letar Efter Dig

Jag Tänker Inte
Komma Till Din Kröning"

Det må ha handlat om Dylan då; nu handlar det om Öijer själv. Det är onekligen en paradox; Bruno K. Öijer har odlat sin tematik så länge att den nästintill har utplånats under årens och diktsamlingarnas gång. Hur något sådant är möjligt ska jag försöka förklara.

Man kan se Öijers verk, med de hittills utgivna, åtta "riktiga" diktsamlingarna, som en slags totempåle med de olika grundtemana redan från början markerade; utanförskapet, ensamheten, känslan av utvaldhet, den döda modern, solidariteten med de fattiga och utstötta i samhället. Med åren har de bildrika dikterna gett vika för ett enklare språk och en avklarnad vision.

Något har ändrats, men samtidigt inte alls förändrats; totempålen har helt enkelt stått ute i väder och vind så länge att de inhuggna djuren med tiden fått allt mildare anletsdrag, de skarpaste vinklarna har försvunnit. Det ursprungligen desperata upproret har förvandlats till någonting annat, någonting som inte berör mig lika mycket längre, en osannolikt polerad bild av outsidern.

Nej, jag tror inte det är bra för någon poet att förvandlas till ikon under sin livstid, redan i femtioårsåldern. Bruno K. Öijer borde skyddas från denna ständiga beundran! I dag skulle han behöva sina forna fiender, för att nås av nya intryck och inte bara ständigt polera samma redan slitna totempåle. Det är svårt att överraska sig själv i längden, när alla i publiken redan ligger på knä. Det bästa i "Dimman av allt" är i mina ögon de anspråkslösa kortdikterna, som kan påminna om de många både konstlösa och tillskruvade i "Giljotin" från 1981.

"dricksglasen
i en ring runt
den orörda vattenkaraffen
i mitten av podiet

sedan sladdarna
mikrofonerna

och raden av män
den obotliga torkan av män"

Det här är levande ord bortom Bruno-kulten, ord i tjänst hos någon som helt enkelt vill formulera något viktigt om allas våra livsvillkor.

Av Andreas Björsten 23 jan 2002 10:30