Får en journalist vara politisk?

Enligt mig ska en journalist vara politiskt engagerad, i den mån att hon fortfarande kan vara objektiv. Det har blivit en katt- och råttalek mellan journalister att peka ut och kritisera andra journalister som visat en politisk åskådning i sina texter. Och detta görs i form av just publicerade texter. Om en journalist klankar ner på en annan som skrivit med politiken närvarande, består kritiken ofta av motsatta åsikter, alltså av den klagande journalistens politiska åsikt. Ett ont hjul snurrar på så sätt vidare, och själva kärnan i texten går förlorad genom att fajtas om vad som är rätt och fel, om det är höger eller vänster som bör krönas till kung i journalisternas värld.

Men som i allt annat finns det till denna fråga olika svar. Och det är upp till var journalist att själva dra gränsen. Skulle du tagit årets bild på ett döende barn, eller skulle du räddat det till livet? Skulle du välja sanningen framför allt, eller skulle känslor och samvete få komma emellan? Det är inte för inte som människor är olika, så även journalister. Om alla journalister slaviskt skulle följa objektivitetens politiskt ofärgade väg, skulle debatter inte uppstå och kämparglöden skulle falna. Det är en journalists uppgift att förmedla sanningen, men det som få verkar tänka på är att sanningen kan se annorlunda ut beroende på varifrån man betraktar den. Och det är där som läsaren kommer in i bilden. Journalisternas leverne beror helt upp till de som läser det hon skrivit. Och all respons är bra respons. Kritik som beröm, ros som ris skapar de alla debatter, känslostormar och kan till och med bana väg till nya insikter. Att krydda texten med något så viktigt som politik är enligt mig inte fel i sig. Men vanligt folkligt vett bör gälla som en oskriven regel, och något politiskt manifest hör inte hemma i journalisternas texter.

Men det är ändå läsarens dom som väger tyngst, och betraktarens öga är aldrig objektivt. Läsarna har en skyldighet till sig själva, att alltid ifrågasätta. Om läsarna inte ifrågasätter journalisternas texter, har en viktig hörnsten i demokratin slagits sönder. Det är inte på journalisternas ansvar att lära gamla hundar sitta, men visst kan de ge de en knuff på vägen dit. Eftersom en journalist aldrig är, och aldrig bör ses, som en övermänniska i någon mening, är det av yttersta vikt att folket ifrågasätter, försöker förstå och visar sin åsikt om journalisternas skildring av den aldrig lätta sanningen.
Att meningsskiljaktigheter uppkommer är ju en naturlig del, därför att sanningen är olika till vem man ser, och en viktig del, för att hålla debatten vid liv.

I samma betydande mening att berättelsen aldrig får dömas efter berättaren, bör heller aldrig sanningen modifieras av de som hörs mest. Det är nämligen ofta så det blir. De som skriker högst, överlever längst och betalar mest har en tendens att alltid få ge sin sanning till debatten. Och visst ska det så vara, men deras sanning ska inte på något sätt betraktas som den rätta, lika lite som resten av debattens deltagare, och inte minst av journalisterna själva.

Att skriva är att skapa. Men sanningen kan inte skapas, inte på ett sätt, inte heller kan den skapas på flera eller olika sätt. Den kan inte skapas, den bara finns. Den finns alltid där och den upplevs, men den skildras alltför sällan i sin oberoende, neutrala och kalla skepnad.

Av Josefin Åkesson 22 jan 2002 14:27