Vi går i den bästa av skolor!

Candide 2000 - Vi går i den bästa av skolor

"Its a poor artist who borrows - a good artist steals" - Picasso

"Utan tvivel är man inte riktigt klok" - Tage Danielsson

Kapitel 1.

Översättning från Anne O. Nyms förlaga med tillägg som hittades i hennes fickor då hon dog i nådens år. Hon hade, som oskyldigt offer, försmäktat i det kunskapens och bildningens industriella slakthus, vilket i folkmun går under beteckningen skola.

Candide hade vuxit upp i ett medelklasshem i lagommentaliteten och Jantelagens högborg, gamla Svedala. Hans föräldrar var snälla på alla sätt och vis. Dessutom var de måna om att den lille parveln skulle få sig en gedigen utbildning, så att han en dag skulle bli redo för att möta den stora vida världen. Inte för att de själva hade någon egentlig utbildning i botten. Nej, men så hade de heller inte varit redo att möta samhället den dag de blev stora. I vart fall intalade de sig det. De kunde tacka sin lyckliga stjärna för att det i huset mittemot bodde en pamp tillika lokal skolpolitiker vid namn Pangloss. Som så många andra hade han gått den långa och breda vägen. Från representationsresor, porrklubbsbesök och politisk origami klipp&klistra för att så småningom slå sig till ro. Med tiden hade han blivit något av Candides mentor och han missade inte några möjligheter att påtala för honom att han gick i den bästa av skolor.

Candide var naturligtvis honom evigt tacksam. Visserligen hade inte allt varit frid och fröjd. Under grundskolan hände det att han blev retad av klasskamraterna. Lärarna hade inte gjort någonting för att förhindra detta, och det var ju inte så trevligt kan man tycka. Pangloss förklarade dock att detta skulle stärka och härda honom inför vuxenlivets alla krav. "Ty så vist är det inrättat i den bästa av skolor, förstår du Candide." Med detta lät han nöja och sakta men säkert lyckades han besegra alla vedermödor tills han en dag skulle börja gymnasiet.

Detta var ett stort steg förklarade Pangloss. Nu skulle han minsann lära sig att kritiskt granska samhället och världen. Nu var det inte längre tal om någon korvstoppning ty nu var det frågan om att självständigt tänka och analysera. Tålmodigt berättade Pangloss att det exakt vid sexton års ålder inträffade något fantastiskt med alla människor, vilket gjorde dem mogna att axla detta stora ansvar.

Candide var hänförd och insåg verkligen gymnasiets storslagenhet.

Potemkinskolan! I sanning en fröjd för ögat. Den fräscha byggnaden av trä och tegel var vitmålad. Solens varma strålar fick den att gnistra som en oskattbar diamant. När Candide kom dit, ledsagad av Pangloss, blåste en seren vind från väster. Den förde med sig trolska dofter. Det var liljekonvalj och gullviva. Pangloss gestikulerade ivrigt så att hans dyrbara kavaj fladdrade för vinden. Från alla håll och kanter rusade elever in mot entrén. De nojsade och skämtade med varandra, vissa gick hand i hand. Deras ansikten lyste av förväntan och upphetsning.

Väl inne i byggnaden hade någon satt upp ett stort plakat varpå det fanns en myriad tabeller, listor och diagram. De var alla pedagogiskt utformade, förklarade Pangloss, så att Candide tryggt skulle komma till rätta under den första gymnasiedagen. Detta glädje Candide. Med ens visste han att han endast behövde slänga ett getöga på tabellen, så skulle allt ordna sig till det bästa. Aldrig förr hade Candide varit så glad över att gå i den bästa av skolor.

Nu bar det sig inte bättre än att ett hundratal andra elever slagits av precis samma tanke och flockades som hönor framför plakatet. Sekunderna på hans armbandsur segade sig framåt och efter mycken väntan lyckades han få en skymt av tabellen. Hur han än betraktade detta, den moderna pedagogikens Mona Lisa, fick han aldrig riktigt klart för sig vilken klass han skulle gå i. Han tyckte sig istället se en slående likhet med den stora kalabaliken i Bender.

Pangloss suckade och förklarade tålmodigt att Candide ingick i en administrativ lokalt integrerad paradigmarbetsgrupp för målinriktad processtyrning med internationell utblick. Dessa grupper bestod av ett trettiotal elever och det fina i kråksången var att dessa elever skulle gå på samma lektioner. På så vis skulle en underbar anda av samförstånd och kamratskap uppstå. "Klasser förstår du Candide, tillhör det förflutna. Du har väl inte glömt bort att vi lever i den bästa av skolor?" Nu hade Candide inte glömt bort detta och glad i hågen gjorde han sig redo för att bege sig till AFG-67886. Med stormsteg sprintade han bort till första bästa trappa. Här är nog mitt klassrum, tänkte Candide. Alla dörrar såg dock likadana ut och de symmetriska gångarna var vinkelräta mot varandra. Det var en formidabel labyrint han hade att besegra, och någon ariadnetråd hade han ju inte. Istället vände han på klacken och tog till höger vid nästa korsning. Han famlade blint åt höger och vänster, åt sydost och sydväst. På vägen träffade han på många elever med minst lika förvirrad uppsyn som han själv. Efter mycket letande sprang han helt oförhappandes på Pangloss som undrade varför han ännu inte begett sig till sitt "administrativ lokalt integrerad paradigmarbetsgrupp för målinriktad processtyrning med internationell utblick-rum".

Candide lyssnade på Pangloss välsmorda och honungslena stämma och förstod det fantastiska i detta system. "Men", stammade han, "Hur hittar jag egentligen rätt i denna den bästa av skolor?"
"Suck", min vän, svarade då Pangloss. "Det hela är mycket enkelt och utformat enligt de allra senaste pedagogiska rönen. Du förstår, först tittar du på den första siffran. Den anger vädersträck. A betyder således syd-sydväst. Nästa siffra anger våning, såtillvida det inte är frågan om en hård vokal. Då inverteras istället den förra bokstaven enligt ett enkelt substitutschema. A blir D, C blir F och X blir något helt annat. Den sista bokstaven är en kontrollbokstav som intygar att salen verkligen existerar och att inget oförutsett inträffat under det senaste dygnet. Sedan följer själva salsnumret. Om talet är en produkt av tre och sju så vänder du helt enkelt på steken och plockar ut den minsta siffran. Befinner vi oss i hästens år, enligt kinesisk tideräkning, och siffrorna bildar ett årtal för ett stort slag under trettioåriga kriget, skall du istället vända på klacken och..ehh...bege dig dit. På så vis, förstår du, har vi bakat in och format en syntes, ett Glaspärlespel, av alla skolämnen. Visst är det sinnrikt, men så går du också i den bästa av skolor!"

Candide fick något lyriskt i blicken och kunde inte annat än häpna över enkelheten. Visst var det konstigt att inte insett detta faktum helt a-priore, utan först när Pangloss förklarade det för honom. Nåväl. Skolklockan ringde in eleverna och lyckligtvis hade Candide redan hittat rätt och satt sig ner i en bänk. Det var en fin konstruktion av masonit och stålrör. Trästolarna var från anno dazumal och konstruerade för att till varje pris hålla eleverna vakna och alerta. Återigen häpnade Candide över den ergonomiska fullkomligheten. Efter ett tag släntrade andra elever in. Det var idel frågetecken. Under tiden gick Pangloss runt i skolan och betraktade sitt mästerverk.

Till slut öppnades dörren av en förvirrad kvinna i femtioårsåldern. Hon hade hornbågade glasögon och en röd kashmirtröja, vars baksida var vackert kritfärgad. I famnen balanserade hon ett svallande hav av olika lösblad. Det var den nya skolplanen. Där hade alla gamla skavanker tagits bort tack vare Pangloss idoga arbete. Fullkomligheten var total i den bästa av skolor.

Pappershavet landade med ett magplask på katedern och stora delar av golvet. Efter att, med en smidighet liknade Betjäntens, i Grevinnan och Betjänten, undgått att trampa på något papper, satte hon sig ned i katedern.

Hon presenterar sig som individuellt inriktad kollektiv studiekonsulent. Det var hennes uppgift att lotsa eleverna framåt i studiernas och lärandets virrvarr. I gamla tider hade måhända hennes yrke benämnts lärarinna. Men det här var 2000-talet och lärarna tillhörde ju den mörka medeltiden. Det viktigaste var ju trots all inte längre att lära eleverna någonting. Nej, låt ämneskunskaperna flyga all världens väg. Istället borde skolan ägna sig åt sin huvuduppgift, nämligen att frossa i alla dessa härliga floskler. Det hade hon i vart fall intalat sig själv, efter att ha läst läroplanen.

Plötsligt hördes ett dovt rasslande. Ljudet kom från en högtalare som var placerad högt uppe i klassrummets vänstra hörn. En elev räckte upp handen och frågade om det var rektorn som skulle hälsa dem välkomna. Studiekonsulentens ansikte skiftade mellan regnbågens alla färger för att så småningom stanna någonstans mellan högrött och scharlakansrött. "Rektorn?? Vad ini helvete tar du dig till unge? Bestämd form, som om du skulle vara förmer än vår Gud. Hybris! Kättare! Du kan allt ta och stoppa upp din bestämda form "rektorn" i rectum. Hur skulle det gå om alla visade sådant förakt för gamla hederliga normer och värderingar?"

Under tiden hade rektor faktiskt påbörjat sitt välkomsttal. Dessvärre hörde nu ingen vad som sades. Högtalaren var nämligen en charmig men totalt värdelös relik från det glada 30-talet. Först kunde Candide inte riktigt förstå vari det underbara med att ingen kunde höra meddelandet bestod. "Det måste jag fråga Pangloss om", tänkte han.

Tiden går fort när man har roligt, enligt det gamla talesättet. Det må vara hur det vill med den saken. Snart ringde dock klockan ut. Dessförinnan hade eleverna blivit pumpade med information i form av pedagogiska overheadbilder och scheman.

Nästa lektion skulle vara religionskunskap. Det dröjde inte länge förrän han åter stötte på den Hollywood-Denivit-leende Pangloss. Tillsammans slog de följe genom korridorerna. På vägen till salen upptäckte Candide något mycket säreget. Dörrhandtaget var glödgat och illaluktande rök bolmande upp från dörrspringan.

*Jag publicerar gärna fortsättningen om intresse finns*

Av Jonas 18 jan 2002 09:29