Litteratur och anarkism - en essä II

I det renodlat kapitalistiska samhället tjänar däremot litteraturen inget annat syfte än avkoppling för stunden. Det kan visa sig vara nödvändigt att koppla bort alla tankar och fylla på depåerna igen för att bli fit for fight. Därefter är det åter dags att roffa åt sig så stora fördelar som möjligt i marknadens gladiatorspel, där varje människa är den andres varg. Läsandet kan således vara en fullkomligt rationell verksamhet. Detta förutsätter naturligtvis att litteraturen är fullkomligt menlös. Dess syfte måste vara att vidmakthålla den rådande samhällsstrukturen. Den måste därför antingen se till att människan baserar sitt handlande på rationella bevekelsegrunder, eller återupprepa rena självklarheter. Det vill säga vad som är dogmer inom det kapitalistiska teologin, exempelvis nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedmans ord: "Det finns inget som så underminerar marknaden som ett företag som, istället för att enbart bekymra sig om aktiernas avkastning, även tar sociala och etiska hänsyn.". Allt som försöker förklara orsakssamband bortom kapitalismens snäva horisont måste däremot bannlysas.

Den romesk-katolska kyrkan hade under flera århundraden en officiell lista över förbjudna böcker - Index liborum prohibitorum. Det fungerade inget vidare och listan övergavs i början av 60-talet. Långt effektivare är istället den puritanska metoden som vi har Luther och Calvin att tacka för. Predestinationsteorin lär att den enskilda människan på förhand är bestämd antingen till frälsning eller förtappelse. Därför inpräntade prästerna vikten av strävsamt arbete. Man satte nämligen likhetstecken mellan världslig framgång och den kommande frälsningen. Denna inställning spelade stor roll i utvecklingen av den moderna kapitalismen som sammanföll med samhällets övergång från agrart till industriellt. Många vågade inte äventyra sin framtida salighet genom att kritisera den erbarmliga situationen i fabrikerna, med barnarbete och en arbetsvecka på åttio timmar. Bed och arbeta - Ora et labora! Nu behövdes det inga listor och ingen inkvisition som brännmärkte kättare med det glödgade järnet. Den puritanska indoktrineringen firade nya triumfer och förhindrade att alltför kritiska röster höjdes.

Låt mig exemplifiera med Robinson Crusoe, av många sedd som ett honnörsexempel på homo economicus, efter Adam Smiths samhällsekonomiska teorier. Robinson är rationell i allt han företar sig. När han anländer till ön skriver han upp en lista varpå han nogsamt väger predikamentets för- och nackdelar mot varandra. Detta på ett sätt som skulle få dagens effektivitetskonsulter och tidsstudiemän att bli gröna av avund. Naturen på den öde ön existerar aldrig för naturens egen skull, inte ens som fond. Istället är den till för att utnyttjas, exploateras och betvingas till gagn för Robinson. Detta i strängt utilistisk mening. Klippan har endast ett värde efter det att Robinson sinnrikt byggt ett pålverk och förskansning runt om. Markens lera och de majestätiska träden är inget annat än potentiella krus och plankor. Förhållandet är detsamma på det sociala planet, i kontakten med andra människor. I rationalismens kölvatten följer en krass och cynisk materialism. Utan vidare samvetsbetänkligheter bestämmer han sig för att sälja infödingspojken Xury, som närapå räddat hans liv, till sjökaptenen. Han inser nämligen att han har större nytta av de 480 realerna än av honom. Robinson förbarmar sig visserligen över fredag, men endast eftersom han, genom att lära sig att baka bröd, skjuta och segla, blir nyttig för honom. Ensam är stark.

En ny genre som såg dagens ljus på 1700-talet var brevromanen, bestående av fiktiva brev. En engelsk boktryckare vid namn Samuel Richardson såg möjligheterna att slå in på en ny marknad och hafsade ihop något han kallade "Pamela - eller dygdens belöning". En ung kvinna får jobb som jungfru i en förnäm familj. Hon skickar brev till föräldrarna och de besvarar dessa. När matmor dör övertalas hon av sonen i huset att fortsätta sin tjänst. Denne gör närmanden. Föräldrarnas brev kan vid en första anblick te sig riktigt tårdrypande: "Åh, vår lilla flicka, vi älskar dig så!" Läser man mellan raderna står det dock: "Om du knullar med honom så mördar vi dig din djävel!" Så småningom gifter de sig dock och allt slutar så gullegulligt det bara kan. Happy Endings går alltid hem. Publiken - mestadels borgarklass - fick vad de ville och blev glada och lyckliga. Boken följdes snart av en strid ström efterapningar och romaner skrivna utifrån samma formel. Robinson Crusoe och Pamela. Äntligen fanns det en litteratur värdig det kapitalistiska tidevarvet. Och genom historiens snårskog kan vi följa den - från 1800-talets kolportageromaner och fram till våra dagars kioskvältare och TV-såpor.

Jag har försökt belysa litteraturens undanskymda ställning under två helt olika politiska system. Men det här är ingen gravskrift utan snarare en appell för litteraturen och en hyllning till läsandet i alla dess former. Låt mig därför redogöra för min syn på poesin och på diktarens uppgift. Jag börjar med ett citat.

Troligtvis, skriver den ryske poeten Joseph Brodsky, uppstod poesien i frånvaron av någon yttre gräns. Låt oss dröja vid detta yttrande ett ögonblick. Det vilar en air av försiktighet över citatet - fjärran från alla patentförklaringar, vare sig dessa står att finna i religionens dogmer eller vetenskapsmannens axiom. Han håller för troligt att det faktiskt förhåller sig på det viset. Säker är han inte. Och tur är väl det. Kategoriska uttalanden bör man vara på sin vakt mot. Man kan jämföra med krämarna som på 1800-talet drog land och rike kring och sålde mirakelmediciner, snake oil, mot alla tänkbara krämpor och sjukdomar - mjäll, löss, impotens, syfilis och så vidare. Dessa bedragare drog sig inte för att skinna sjuka och fattiga människor. Ergo. Ju mer bestickande något verkar desto större behov av sund skepsis. Den renlärige marxisten vilar däremot tryggt i förvissningen om att världen är lagbunden och styrd av den historiska materialismens lagar. Dessa är huggna i sten.

Om vi skall tro den bibliska tideräkningen var det ungefär tretusen år sedan som Moses mottog de två lertavlorna på Sinai berg: "Du skall inga andra Gudar hava jämte mig". De tio Guds bud skapades inte av en öm och förlåtande högre makt, utan av en patriarkalisk och betvingande gudom. Kristendomens kategoriska imperativ fick sin kodifierade form.

Långt tidigare hade Gud kväst det kanske mäktigaste försöket till självförverkligande som står att finna i Bibeln, nämligen tegeltornet upp mot skyn. Var det självhävdelse och hybris? Bör man inte snarare se Babels torn var ett resultat av människornas samfällda fantasi och solidaritet? Som sådant kunde naturligtvis den galne furien inte se på arbetet med blida ögon - männen och kvinnorna som förenade det allvarsamma med det lekfulla och som nojsade med varandra under arbetspassen. Den spontana glädjen som uppstår nät två människor interagerar med varandra - allt detta måste bannlysas. Gud rådbråkade sin hjärna och drog upp de gränser som skapade språkförbistringen.

Detta för oss tillbaka de yttre gränser, varom Brodsky talar och som han menar är en hämsko för det poetiska skapandet. Hurdan blir poesin som håller sig inom de snäva statsgränserna, gränser som kanske mätts upp med linjal av salongsberusade gentlemän med monokel? Gränserna är falska och det vore förmätet att tro att poesien skulle kunna bli annat än jolmigt nationalromantisk. Poeten är gränsöverskridaren. Med berått mod kliver han upp från skyttegraven och beger sig ut i Ingenmansland. Poeten är den vittbefarne vagabonden vars resväska är belamrad med dekaler. Poeten är bildstormaren som knuffar till helgonets gloria så att den hamnar lite på sniskan, han krossar ikonerna för att bakom de snedvridna perspektiven finna livs levande människor. Poeten befinner sig ständigt i trotsåldern och tvekar inte att sätta sig i bulldozern för att gå lös på fundament och grundvalar. Han är de institutionaliserade formalisternas värsta mardröm och häcklar profetens honungslena stämma. En anekdot berättar om hur filosofen Diogenes på 300-talet före Kristus brukade åstadkomma detta efter att ha åhört någon pretentiös talare. Han plockade upp ett fång blommor och började mumsa på dem. När åhörarna vände sig om och storögt glodde på honom, brukade han ställa en sarkastisk fråga till talaren: "Hur kommer det sig att ingen längre lyssnar på din honungslena stämma?". I så måtto var Diogenes både poet och anarkist!

Poeten bekänner sig till ett anarkistiskt credo, som må vara paradoxalt á la Ekelöf - det är meningslösheten som ger livet dess mening. Poetens kall blir då att som Musse på julafton fälla ner de måleriska kulisserna och låta husvagnen tuffa vidare. Husvagnen som metafor för livet och det livsbejakande uppbrottet. Poeten är den lilla pojken som vill upplysa hela världen om kejsarens nakenhet. Poeten är ävenså humanisten som, likt Hermann Hesse, manar till försoning i en tid av nationalistisk galenskap. Poeten är den heliga dåren som tar på sig galenskapens kors och välter alla ortodoxa normer över ända. Kort sagt. Poeten transcenderar alla hierarkier och gränser. Med ett Mona Lisa-leende på läpparna kliver han även över de språkliga definitionernas gärden.

Av Jonas 15 jan 2002 10:12