Litteratur och anarkism - en essä I

I Dostojevskijs roman Källarmänniskan ondgör sig huvudpersonen över det till synes fantastiska Kristallpalatset, vilket är ett samhälle styrt av den benhårda rationalitetens lagar. Men vartill tjänar alla kalkyler om man inte ens får möjlighet att räcka ut tungan åt palatset, åtminstone i smyg? Från sitt dunkla källarkyffe skriver han, upptänd av vrede, att när två gånger två endast tillåts bli fyra är det inte längre frågan om liv utan början till död. Udden var riktad mot 1800-talets utopiska socialister, men resonemanget kan appliceras på alla storskaliga samhällsbyggen som inte ger utrymme åt fantasi och irrationalitet från medborgarnas sida. Trots vackra ord om social rättvisa är dessa strävanden dömda att falla platt till marken när alla beslut föregås av matematiska kalkyler. Detsamma gäller i lika hög grad för det kapitalistiska som det kommunistiska samhället, må vara att det sistnämnda är byggt på en humanare grundpremiss. Båda systemen är tämligen avogt inställda till litteraturen och poesin.

Historien har dock lärt oss en läxa, nämligen att litteratur aldrig kan förbjudas helt och hållet. Många har försökt. I dialogen Staten förvisar Platon alla diktare från sin tänkta idealstat, låt vara att de först fick rejäla hedersbetygelser. Khalifen Omar stack biblioteket i Alexandria i brand eftersom böckerna antingen stred mot Koranens ord och i så fall var kätterska, eller var skrivna i enlighet därmed och i sådana fall fullkomligt onödiga eftersom ju Koranen redan fanns. I romanen Fahrenheit 451 är böcker förbjudna och brandkårens uppgift inte att släcka bränder, utan att tända på varhelst man misstänker att människor gömmer böcker. Men inte ens detta lyckas fullt ut. Huvudpersonen Guy Montag ansluter sig så småningom till en grupp vandrare som har memorerat klassikerna i väntan på den gryende morgondagen. Nej, litteratur går inte att förbjuda. Men man kan på olika sätt se till att litteraturen ges en undanskymd roll i samhället. Detta är, vill jag mena, fallet i båda de samhällssystem som i så hög grad präglat 1900-talet - kommunismen och kapitalismen. Om jag hårdrar resonemanget en smula skulle man kunna säga att de endast lägger tonvikten på vissa aspekter av verken, nämligen formen respektive innehållet. Båda vägrar hårdnackat att skapa en syntes.

Den kommunistiska litteraturen syftar till att öka klassmedvetenheten för att få en revolution till stånd. Denna är en otvetydig följd av den historiska materialismens lagar eftersom kapitalismen sjunger på sista versen. I ett ofta citerat uttalande poängterar Marx att filosoferna hittills har ägnat sig åt att förklara världen, medan deras egentliga uppdrag torde vara att förändra den. Nu är det inte svårt att byta ut filosofer mot böcker. Alltså. Bort med den konst vars enda syfte var att, på ett eller annat sätt, utforska människan. Formexperiment och konst för konstens egna skull, lart pour lart, var något för en cigarrbolmande bourgeois att ägna sig åt i salongerna. Litteraturen skulle vara revolutionär. Skomakarrealismen är ett barn av sådana tankegångar. Nu får man inte förringa dess sociala betydelse. I Sverige bidrog Lubbe Nordströms skakande reportage om "Lortsverige" och arbetarförfattarnas, framförallt Ivar Los, romaner till att statarsystemet försvann. Vad jag vill ha sagt är emellertid att fantasin och fabulerandet inte tillmättes så stor roll. Många opponerade sig mot denna oskrivna doktrin och intog en kluven attityd gentemot Per-Albin Hanssons folkhem. Klarabohemen Nils Ferlin har få övermän i konsten att kombinera de slitna rimmen med ett brinnande socialt patos. Effekten är frapperande:

"Si allting är förklarat, i vetenskapens ljus
Försvinner all vår oro och vår smärta
Nu är det inte längre långt emellan människornas hus
Men långt emellan hjärta och hjärta"

Gunnar Ekelöf är Sveriges kanske främsta modernistpoet. I dikten "Till de folkhemska" från samlingen "Non Serviam" Jag skall icke tjäna, Lucifers devis målar han upp en bild av Folkhemmet in absurdum, där det estetiska är lika med det ändamålsenliga. Molnen har därför gjorts fyrkantiga. För de människor som inte passar in i bisamhället görs processen kort:

"Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist eller poet
livsdömd att bortkasta allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar."

Fortsättning i Litteratur och anarkism - en essä II

Av Jonas 15 jan 2002 09:29