Jag låg med grannfrun

...och lukade ogräs i den gemensamma rabatten som låg utmed gatan. Vi hade börjat vid varsin sida och närmade oss nu slutet - tittade upp och i fönstret stod hustrun. Efter en stund kom hon ut med tre kalla glas öl och vi satte oss på muren - i solens glans och kopplade av.

Efter en stund kom en BMW 528 I sakta glidande. Det var grannen som kom hem. Han hade inte tid att prata - pinnmaten skulle tillverkas - drinkarna blandas - hans och hustruns golfkläder skulle hängas fram. I en rubrik här på Sourze står att iranier bara duschar efter samlaget - om han gjorde detta vet jag inte - men före golfspelet duschade han alltid.

Grannfrun skulle nu gå in för att, som jag skojade till det: "Ni skall svinga klubborna - hustrun och jag skall svinga bägarna"

Nu var det dags för deras golfrunda - huset låg hundra meter från åttonde tee. Här fick medlemmar börja. Dragande sina vagnar - med klapprande spikskor - gick de upp i skogsbrynet och avvaktade. Vid rätt tidpunkt gick de ut och stötte på några bekanta - återvände tillsammans med dessa hem. Genom en tillfällighet var tilltugg och drinkar färdigt och ett "gardenparty" tog sin början.
Under de år vi var grannar såg jag dem aldrig spela.

Vid ett tillfälle då ordföranden i den förening - som inte var någon förening utan en samfällighet - som ordnade grönområde, fester med mera i något ärende besökte oss - undrade hustrun varför de boende i området verkade så kalla och avvaktande. Ordföranden drog litet på svaret men så sade han: "Nu är det så - man skall bo här minst ett år innan man blir godkänd - det beror på titlarna - titta i telefonkatalogen så skall ni se att det inte är vem som helst som bor här." Hustrun som kan vara lite giftig svarade: "Vi tittar bara i taxeringskalendern för att veta vem vi umgås med och så Justitsia förstås. Svaret föll nog inte ordföranden på läppen. Han såg lite tillplattad ut då han gick.

Vi fick inte leka på grannens gård. När vi sedan fick, ville vi inte.

Föreningen ordnade fester. Gav ut årsberättelser med mera.
I en sådan redogjorde aktivitetskommittén för den under året anordnade midsommarfesten. Den hade varit trivsam med undantag av att några medlemmar anlänt i ett tillstånd att de icke kunnat fullfölja säcklöpningen.

En pool dit alla hade tillträde fanns. Ibland gick vi dit för att svalka oss. Här var det liv och glada dagar - hela områdets ungdomar rasade och lekte. Så många svordomar som jag hörde på en kvart har jag inte hört på en hel kväll i hamnkvarteren jag besökt. Fint skall det vara, men?

Undanta - javisst. Mitt emot bodde en professor i någonting - med fru. Båda var förtjusande och många minnen utbyttes på våra garageinfarter. Jag - som var flugfiskare hade ett överflöd av lax och det var därför naturligt att efter fiskafänget dela med mig. Han som medicinare betalade tillbaks genom att ofta bota mina "hypokondriska" idéer.
Det sparade många läkarbesök.

Posten delades ut i brevlåda utanför huset. Bilen passerade för att vända och senare avlämna min eventuella post. Ordinarie brevbärare var liksom jag fiskare och vi delade med oss till varandra ibland. Jag gick ut på gatan - bilen stannade och en ny postiljon satt i bilen. "Ingen post" sade jag efter det att vi utbytt hälsningsfraser - "vi är väl lika goda skattebetalare som övriga på denna gata - de får post varje dag - jag skall ringa och klaga". Båda småskrattade vi och jag kunde inte drömma om att någon kunde missförstå - men jo - postmästaren ringde på eftermiddagen och ville ha reda på detaljerna i mitt klagomål. Vi fick ett gott skratt efter min redogörelse - men har sedan inte försökt vara skämtsam med "Kungliga postverket."

Hustrun ville flytta och då hennes önskan är min lag, blev det så efter något år.

Av Lennart Ekman 12 jan 2002 13:51