Vatten - ett nödvändigt underbart ont

Jag var omgiven av ett fenomen större än något jag tidigare mött. Jag blev förundrad och betagen av dess mäktiga befinnelse. Ensammare än någonsin, men ändå kände jag närvaron av något starkare än livet i hela mitt inre. Det var den första gången. Den första gången jag befann mig i bassängens djupa del.

Jag hade varit så glad över att få bada, att jag utan vidare betänkligheter kastat mig ut på det djupa. Och det var då, när jag slog emot vattnet och min kropp sjönk mot botten, som jag insåg att jag faktiskt inte kunde simma. Klumpigt flaxande med båda armar och ben lyckades jag ta mig in till kanten. Jag var överrumplad av händelsen, men jag var aldrig rädd. Det var det som förvånade mig mest, att jag inte blivit rädd över att vara som en vattnets marionettdocka. Min mamma däremot, som sett hela händelsen utspela sig framför hennes ögon, var lite skärrad. Men jag höll mig på det grunda resten av badkvällen med ett lyckligt leende på läpparna.

Efter denna händelse tog det inte lång tid innan jag lärde mig simma. På mellanstadiet gick jag på simning en gång i veckan. Det var en trevlig tid av mitt liv. Men även efter att jag slutat med simningen kantrar vattnet livet. I gestaltning av en fors, smal bäck, virvlande å eller ett oändligt hav följer det livets svårvandrande väg.

Det är så mycket man tar för givet. Det är så mycket man inte ens reflekterar över att man kan bli utan. Vatten är en av dessa saker.

Tänk dig en baksmälla utan vatten; Du vaknar på förmiddagen och känner avsmaken av gårdagens förödande ämnen som passerat genom din strupe. Du vågar nästan inte öppna munnen av rädsla för odören du då tvingas inhalera, du vet att det då kommer vara svårt att hålla magsäckens innandöme på sin plats. Törsten bränner i halsen och hela ditt system kräver vatten. Du går upp ur sängen och ut ur det dimbelagda rummet. Väl framme vid köket öppnar du kylskåpsdörren och märker till din stora fasa att den heliga vattentillbringaren är tom. Du förbannar dig själv över att du inte kollade detta i natt och tar istället fram ett glas som du för under kranen. Men när du skruvar på kranen kommer inget vatten. Hur mycket du än skruvar, bankar och förbannar den helvetes kranen så händer ingenting. Uttorkad återvänder du till den ångestladdade sängen och med törsten som enda sällskap somnar du utmattad och drömmer om milslång öken utan en oas i sikte.

På tal om öken. De mornar man vaknar efter en alldeles för kort sömn och ögonen känns som de upplevt en sandstorm, då är vattnet räddningen. Att skölja sitt nyvakna ansikte med vattnets friska smekningar väcker ansiktet på sitt alldeles speciellt sköna sätt.

Något som inte var varken skönt eller trevligt var när jag befann mig i havet vid Gran Canarias kust. Vågorna var högre än jag själv och detta utnyttjade jag genom att surfa över böljorna med min luftmadrass. Med sin styrka större än Sylvester Stallones bil sköljde vågorna över mig och tog mig in till stranden. Men så kom en extra stor våg. Den sög in mig i sin centrifugerande mitt och drog mig ner i djupet. Den pressade ner mitt huvud under ytan och höll mig kvar i sitt obevekliga grepp. När den avtog kunde jag slita mig ur kraften som hållit mig fången. Hostandes och skakandes stapplade jag upp på stranden och utmattad satte jag mig på stranden. Där betraktade jag havet framför mig och tanken på dess mäktighet gjorde mig rädd. Där föddes min respekt för vatten, en respekt byggd på rädsla och passion.

Det hav som på kvällen lugnande kluckar mot bryggans kant kan i nästa minut vara vresigt stormande. En våg av lättsinnighet sköljde över mig där jag satt på stranden och visste att havet inte kunde nå mig. Det var i min makt att bestämma, men om jag tog stegen ut i vattnet var jag dömd till undersåte av havets diktator.

Trots den skräck havet och dess vatten kan inbringa, kan vattnet även vara så oerhört romantiskt. Att stå omslingrad sin älskade i fallande regn och känna dropparna som landar på hans ansikte fortsätta sin färd över till sitt eget är ett minne jag inte vill vara utan. Och de gånger man som liten hörde sommarregnet inbjudande smattra mot rutan för att sedan kasta sig ut iklädd bara mässingen. Att springa runt i det sköna regnet ingav en sådan frihetskänsla att lyckoruset inte lade sig förrän ögonen slöts för natten. Frihetskänslan över att bada naken i månskenet är en upplevelse jag önskar ingen människa skulle vara utan. Romantikens faktum är väl ändå när man sitter vid stranden och sakta ser den gyllenröda solen sänka sig ner i havet. Kvar sitter man sedan i skymningen och hör vågorna brytas mot stranden. Men något pysande när solen dränks i vattnet har jag aldrig hört, trots att mina morföräldrar sagt åt mig att lyssna.

Vattnet har gett mig så mycket mer än överlevnad. Det har gett mig minnen jag kan le och glädjas över samtidigt som det lärt mig läxor jag kommer att ha nytta av hela livet. Kunskap ger makt, och det är ju inte för inte havet är ett av jordens mäktigaste väsen.

Av Josefin Åkesson 10 jan 2002 16:18