Spräck skönhetsbubblan!

Texterna om utseendefixering på Sourze är otaliga. De flesta olika synpunkterna på området finns representerade: det är synd om tjejer för de har så höga krav på sig att vara snygga, det är synd om killar för de har ännu högre krav på sig, medierna bär skulden, alla bär skulden, det är bra att vara sexobjekt/sexsubjekt, det är hemskt att vara sexobjekt, alla är vackra, några är vackra, inga är vackra, de vackra är för unga, de unga är för smala, de smala är för ledsna och så vidare och så vidare. Men en fråga jag ställer mig när jag läser många av artiklarna på ämnet är vad det egentligen folk vill åstadkomma med sina skönhetsdrömmar. Inte så att jag menar att man måste ha någon slags spirituell högre målsättning med en vanlig liten släng av fåfänga, men vad är resultatet de vill nå? Är det kärlek? Acceptans? Beundran?

Väldigt få människor är i alla fall så snygga så att de kan försörja sig på sin skönhet. Hur detta kan vara ett ideal har jag också svårt att förstå, skönheten är ju en tämligen flyktig egenskap. En normalt framgångsrik fotomodell har några få års karriär, han eller hon blir i de flesta fall inte någon kändis, jobbet är hårt och folk är elaka. Inkomsterna är inte särskilt stora. Att en osäker fjortonåring ändå söker denna form av bekräftelse är begripligt, i den åldern mellan barn och vuxen ligger stor del av självkänslan i hur andra uppfattar en. Men när en vuxen människa fixerar sig vid en sådan önskan finner jag det löjligt, det borde ha hunnit gå upp för honom eller henne att skönhet inte medför lycka och att substans är viktigare än beundran.

Visst förstår också jag att vi alla har behov av att bli lite beundrade, uppvaktade och idealiserade. Men det är ju det som är det fina i kråksången! Vi blir ju det! De allra flesta människor blir åtrådda av någon, beundrade av någon och till och med älskade av någon. På jobbet, i skolan, på krogen, i tunnelbanan eller på semestern, vanliga människor åtrår ständigt andra vanliga människor. Påstå inte att det bara gäller de mest bildsköna: detta är en lek där de flesta är inbjudna att vara med och leka. Varför räcker detta då inte?

Min teori är att de skönhetstörstande har en snedvriden bild av vad det ska innebära att vara så där fantastiskt snygg. Någon slags tro på att den dyrkan som ska följa kommer att lösa alla andra problem som livet delar ut, skingra vardagens grå dimma och föra in vederbörande i en fläckfri tillvaro utan missnöje med den egna personen. Detta är naturligtvis nonsens.

Jag menar inte att en relativ förbättring av utseendet inte kan ha stor betydelse, en kraftigt överviktig tjej eller kille som går ner till normalvikt kommer förmodligen få fler positiva omdömen. Men om du är en av alla de som ligger inom "vanlighetsspannet" utseendemässigt, en av dem som kan få napp på en fest eller flörta på Ica, som har eller har haft ett förhållande, som har vänner som poängterar dina bästa sidor, som någon gång ibland tittar dig i spegeln och ser någon du skulle kunna gilla, vad är då problemet?

Jag har inget emot skönhet som fenomen. Jag läser gärna glansiga modemagasin, uppskattar skönhet hos både kvinnor och män, och jag gillar när jag känner mig bra med mitt eget utseende. Det jag vänder mig emot är mållös längtan efter skönhet och i förlängningen av det: en alltför seriös syn på ämnet. Det är de allra mest missnöjda jag riktar mig till, de som gråter när H&M-affischerna kommer upp, de som finner den så kallade utseendefixeringen som en allvarlig form av förtryck, de som funderar på kostsamma kirurgiska ingrepp helt i onödan! Innan ni fortsätter på denna villfarelsens väg: fundera några ögonblick på vad ni egentligen är ute efter och om drömmarna går att förverkliga. Om de inte gör det, kanske de kan ersättas av några som är mer verklighetsanknutna och som gör livet lite enklare...

Av Anna Eklundh 10 jan 2002 09:19