Framtiden är dåtidens mörka sanning

Det är inte förrän vi kommer att ligga på bädden gränsande till evigheten som vi äntligen kommer att förstå vad livet ville ge oss. Det vi inte trodde vi skulle uppskatta kanske är det vi kommer tänka på den sista minuten av vårt mänskliga liv.

Att inte tro på någon gud eller herre, att inte tro att det finns någon som orsakar och förlåter, skänker liv och tar hand om våra döda är ett bevis på styrka. Att inte lägga sitt ansvar i någons gud händer är ett ställningstagande som kräver mod och bevisar livskraft. Livskraft på det sättet att man är beredd att offra sitt liv för att man inte tror på något som kan ta det ifrån en. Att stå naken inför verklighetens och ärlighetens spegel kan bara de göra som valt att leva sitt liv, och inte offra sitt liv på tron om dödens paradis.

Min framtid är oviss så till den grad att jag inte ens själv vet vad som hände igår. Hur skulle då jag kunna vara så ansvarslös så att jag lägger ansvaret över mitt liv och mina handlingar på något så abstrakt och oändligt som en gud eller en tro?

Är det bara de fega och rädda som skyller över och låter sin gud ta hand om allt? Eller är det egentligen så att de bara är rädda för döden?

Det enda man kan vara säker på i livet är att man dör. Om man är självsäker, osäker eller försäkrad kommer alla ända gå samma öde till mötes. Att inte erkänna sitt livs slut är som att inte erkänna sin födelse. Jag bryr mig inte om jag kommer begravas eller brännas, om jag kommer kremeras eller ruttna.

Jag skulle hellre vilja bli uppäten av Sibiriens vilda vargar så att jag får känna den frihet jag så länge önskat mig. Att sedan få bli till spillning som får ett skott av en tall växa upp ur jorden är ett bevis på att jag faktiskt skapat något glädjande av mitt liv. Då efter jag har dött.

Av Josefin Åkesson 10 jan 2002 16:06