Du; mer än en skvätt bredvid livet?

Jag hade väntat länge nog nu. Trots att jag inte direkt visste vad jag det var jag väntade på så visste jag att väntan nu var över. Jag drog filten hårdare runt min frusna kropp och öppnade balkongdörren för att gå tillbaka in till den trygga värmen. Men innan jag tog steget bort från den råkalla aprilnatten vände jag mig om mot den stjärnfyllda oändligheten för att ta en sista nypa luft från dess friska fläkt. Det var då den kom. Den som väckt mig ur drömmarnas land för att locka mig ut i den kyliga natten. Nu visste jag att det var värt det och jag förbannade mig själv över att jag innan tvivlat. Nu var allt missmod för den förlorade sömnen borta och jag kunde inte förmå mig till att gå och lägga mig igen. Inte efter att ha blivit så betagen av dess skönhet, dess välvilja och dess ironiska viskande. Inte efter att ha känt dess smekningar så oskyldigt nypa tag i min hud och sedan så respektfullt lämna den åt sin rysning. Inte inatt, den första vårvindens natt.

Länge satt jag kvar på tröskeln till balkongen. Jag ville inte lämna detta ögonblick, trots att det för länge sen redan passerat vidare genom natten. Jag ville för alltid sitta där och känna det jag var uppfylld av. Den hade gett mig mer än vad jag trodde var möjligt. Den hade fört med sig hopp och livsglädje och med en styrka större än livet hade den låtit en del av dess förblindande skönhet lämnas kvar här hos mig. Inom mig. Därför satt jag nu här. Och inte förräns jag skymtade solens första trevande strålar reste jag mig för att gå in i mitt krypin som nu var fyllt av doften av vårens springare. Jag dansade runt i halvdunklet. Cirklande runt mina möbler spred jag min lycka. Min egen lycka. Med musik gjord av naturens omtumlande krafter lät jag mina fötter leva sitt eget liv. Men så träffade solens klättrande strålar min fönsterkarm och dess lyster väckte mig ur förtrollningen. Jag la mig ner på golvet och lät strålarna värma min nu smått frusna kropp.

Jag vaknade av klockans gälla ringande. Då insåg jag att solen med sin värme vaggat mig till sömns på det nötta parkettgolvet där jag låg utsträckt. Men försenad var jag inte, inte denna morgon. Inte vårvindens första morgon. Jag bytte min pyjamas mot en långklänning och lät mitt hår falla ur snoddens grepp. Vårvindens första dag måste kännas, med fladdrande kjolvidd och med håret som en eld brinnande runt ansiktet. Det är känslan jag vill åt, och det är den som ger mig så mycket mer än någonting annat. Känslan av att vara ett med sagornas förtrollning och naturens storslagenhet. Och det är även därför jag inte vill bli vuxen. Vuxen på det sättet att jag växer ifrån den jag då innan varit, så till den grad att jag måste sluta låta min känsla föra mig med sig på dess egen upptäcktsfärd. Jag vill inte sluta se allt det vackra, jag vill inte tvingas titta bort eller rent av tvingas blunda. Jag vill vara med där det händer, jag vill vara den som händer. Med mina händer och fötter vill jag lära känna min tid och mitt liv, inte genom text i en tidning eller genom bildskärmen på TV:n.

Därför kommer jag heller aldrig låta de tämja mig, alla de grå livlösa paketen som då och då slänger sin kalla blick som träffar min ryggrad. Därför kommer de alltid att fortsätta titta, och jag hoppas också att de en dag kommer att se det som de för så länge sedan glömt bort.

Jag skyndar mig ut genom dörren, nerför trapporna och ut genom porten. Solen hälsar mig välkommen med sin bländande skönhet. Jag ler mot dess värme och tackar för den sköna godnattsången innan. Jag promenerar sakta fram på cykelvägen, ivrig att iaktta varje rörelse i buskarna som kantrar den nötta asfalteringen. Fåglarna sjunger och grenarna vajar i vinden, bugar sig djupt för att hälsa vårens konung tillbaka från vinterns strider. Ljuden blandas till en rytmik bortom mänsklighetens musikaliska förmåga och jag håller takten med mina steg. I knopparnas födelsedräkt vill jag klä mig och ur livets källa vill jag dricka. Jag vill förtjäna och inneha en gnutta av den ofantliga kunskap solen strålar med, hon som sett jordens födas och vara ett barn, ett barn som sedan växt upp utan vetskap om mänsklighetens svek mot den livsnödvändiga jorden och vattnet hon så stolt delat med sig av.

Ilska blandad med skuld är det jag känner. Ilska mot människans egoism och skuld för att jag föddes till en av dessa parasiter som sakta tuggar sig igenom jordskorpans yta. Men trots att jag tänker i långa banor, och trots att jag ofta blir besviken över mitt missmod mot mina egna känner jag ändå ett behov att vara med de, de mina. Därför styr jag kosan mot stadens gator och beblanda mig med mängden. De härliga vårens dofter dränks i svettångor, tobaksrök och avgasmoln. Men jag är inte bättre än de och jag vet att jag kommer bli förlåten. Jag är ingen fundamentalist som tror på något större i mänsklig gestaltning. Men jag tror på det som är större än vad vi kan förmå oss att förstå. Jag tror på livet och dess mångfald, på dess fantastiska förmåga och vilja att alltid finnas till, att alltid skapa nya möjligheter och förutsättningar för sitt eget öde. Allas öde. Jag tror heller inte på godhet eller ondska. Jag tror på slumpen och livets lott. En enstaka miss och jag hade inte funnits. En skvätt utanför livets nyckel hade gjort mig till en våt fläck på golvet vilket också hade inneburit slutet. Men nu växte jag i ett av livets rum, och ut kom jag fortare än de flesta.

Och här står jag nu. Inte för alltid, inte heller för en lång tid sett i jordens levnadsräkning. Men det räcker för mig. För jag behöver inte mer tid på mig än den som ges. Jag har upplevt mycket av det jag drömt om, kanske mest för att jag har skapat mina mål genom det som visat mig vägen. Kanske för att jag aldrig använt någon annans mål än mina egna. Eller kanske så är det kort och gott bara kanske för att jag är jag och inte någon av alla de som sover när vårvinden väcker min åtrå till det jag håller kärast; livet i sig. Mitt liv? Ditt liv? Inte riktigt, men livet i sig.

Av Josefin Åkesson 08 jan 2002 12:13