Piraterna Guillou och Marklund...

Piraterna Guillou och Marklund - vad håller ni på med?

Håller Piratförlaget på att förvandlas till nya Harlequinförlaget? När jag nu precis lyckats kämpa mig igenom Marianne Fredrikssons "Älskade barn", börjar jag verkligen undra.

Sensmoralen i boken - att en som blivit slagen också slår - är för det första inget nytt. Dessutom kan man faktiskt avhandla detta på ett betydligt effektivare sätt än behöva få denna förnumstiga, klämkäcka och lismande smörja till del. För att snabbt sammanfatta bokens innehåll kan man säga att alla invecklade personer - förutom de som slår sina fruar och barn - är duktiga som fan, planterar blommor och har så mysigt tillsammans.

Vill man göra en lite mer djupgående beskrivning av boken, vilket den inte är värd, kan man nämna huvudpersonen, Katarina. Det är en något lösmynt tjej i trettioårsåldern mitt uppe i karriären som arkitekt duktig som fan. Hon träffar en amerikan, som när hon berättar att hon är gravid visar sig vara en despot som lappar till henne så svårt att hon hamnar på sjukhus. Från och med nu börjar saker i det förflutna nystas upp. Det visar sig att hennes pappa behandlat hennes mamma på samma sätt.

Vad Marianne Fredriksson vill komma till är dels att man genetiskt dras till samma typer av personer, dels att man ärver ett beteende, vare sig det gäller att slå om man själv blivit slagen eller som handlingsförlamad ständigt ta emot slag. Så snabbt kan man faktiskt sammanfatta fenomenet. Den övriga berättelsen på 300 sidor tillför ingenting. Den sitter bara, likt en envist klistrig julknäck som en sötsliskig propp i halsen.

Så, hör ni ni Guillou och Marklund, som är ägare av Piratförlaget, ansikten utåt och lite allmänt förståsigpåare, hur tänkte ni när ni publicerade den här boken? Jo, jag vet, Marianne Fredriksson är ju en väletablerad och respekterad författare med miljonupplagor. Ett säkert kort som inbringar pengar till det lilla, smått ideella bokförlaget. Folk, läsecirklar och bibliotek kastar sig över etablerade författare utan hejd. Som känd författare ska man göra många feltramp innan man blir degraderad.

Men var har er stolthet tagit vägen? Eller stilistiska och intellektuella ideal? Är det inte dags att börja rannsaka, om inte den egna smaken så i alla fall sortimentet i ert bokförlag, som ni annars skulle kunna vara stolta över.

Vad kul det skulle vara om ni någon gång, bland Eva Dahlgren, Mark Levengood och alla andra kändisar, vågade satsa något av bokförlagets surt försnillade pengar på en lovande debutant. Bara lite crazy sådär.

Visst, det är inte fult att tjäna pengar längre, men det här stinker.

Av Gisela Zeime 07 jan 2002 12:36