Meningsfullt att kämpa?

Alla människor har behov av att det ska finnas en röd tråd i deras liv, att det ska vara som en meningsfull berättelse. Det behöver inte alltid vara ett lyckligt slut, men man ska känna att man är på rätt väg, att något av det man kämpar för är på väg att gå i uppfyllelse.

Ett sådant behov finns också på det kollektiva planet. I ett land som dagens sönderfallande Argentina är det många som upplever att den nya generationen får det sämre ekonomiskt och socialt än sina föräldrar. Folket känner instinktivt att så ska det inte vara, det gör inte berättelsen om deras liv meningsfull.

Tron på framsteget var universell fram till ungefär skiftet mellan 1960/70-tal, vilket tidsmässigt sammanfaller med skiftet från modernism till postmodernism. Sedan spred sig en pessimism i västerlandet, olika kriser har efterträtt varandra, som oljekris och sysselsättningskris. Sverige klarade sig i stort sett bra ekonomiskt och socialt, med en jämnare välståndsfördelning än i de flesta andra länder, fram till början av 1990-talet då som bekant arbetslösheten rakade i höjden och "krismedvetandet" bredde ut sig med ett flertal besparingspaket som följd.

Trots den högkonjunktur vi nyligen har upplevt har framtidstron och tryggheten aldrig riktigt kommit tillbaka, som jag ser det. Som helhet har landet gått framåt, räknat i BNP, men de ekonomiska framstegen har varit ojämnt fördelade på ett sätt som aldrig tidigare sedan början av 1900-talet. Grupp efter grupp har lämnats vid sidan av vägkanten i ett allt hårdare samhälle. Trygghetssystemen har successivt rustats ner i budgetbalansens namn.

Alla människor har som sagt behov av en meningsfull berättelse. Berättelsen om mitt liv innefattar att jag efter många svårigheter lyckades utbilda mig till journalist; efter tio års kamp kom jag in på journalistlinjen på JMK via högskoleprovet. Men jag var drygt 30 år när jag blev antagen, vilket är lite gammalt för att få ett fast jobb på en hårdnande mediemarknad.

Undersökningar har visat att det är svårt att få anställning som journalist om man är 32 eller över när man utexamineras från JMK. Däremot har jag skrivit och publicerat mig regelbundet på frilansbasis sedan början av 90-talet, redan innan jag kom in på utbildningen. Men jag blir fattigare och fattigare för varje år, det är som om jag ekonomiskt och socialt går bakåt. Min berättelse är den om en outsider, för jag vägrar att se mig som en loser.

Som långtidsarbetslös journalist i dag har jag mindre att leva på per månad än jag hade som arbetslös kontorist för tio år sedan. A-kassan har nämligen inte alls höjts i förhållande till hyra och andra utgifter. Så var det då en meningsfull handling för mig att försöka bli journalist? Är det någon idé att försöka bli den man vill vara, även om man inte lyckas helt och hållet? Mitt svar är att så länge livet fortsätter att utmana mig varje morgon har jag inte förlorat kampen för respekt och självförverkligande. Jag har vunnit kärlek i mitt liv och jag har kommit närmare några sanna formuleringar om alltings belägenhet. Men var och en måste slutligen besvara frågan i nattens ångestladdade minut om det liv han eller hon lever är meningsfullt.

Av Andreas Björsten 03 jan 2002 16:41