När jag gick i trean hörde jag talas om musikklasserna. Speciella klasser som hade utvalda elever som var extra duktiga på musik och som ville ha mer musik. Jag tyckte det lät kul att ha mer musik, för jag gillade verkligen musik. Visserligen låg skolan en mil bort, och visserligen kände jag ingen som gick eller ville gå där. Men jag var ju modig, så jag tog chansen och sökte in. Det var mitt livs värsta eller bästa beslut. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vilket. I alla fall - jag kom in.
Jag började på en skola helt frivilligt, där jag inte kände någon, fastän jag trivdes bra i min gamla klass.
Nu har jag gått i musikklass i snart fem år och jag älskar min klass. Det finns ingen bättre. Jag vill inte byta ut någon i klassen, alla är lika underbara.
Musikklasserna är ganska speciella. Det är vi som spelar och sjunger på alla avslutningar, det är vi som är skolans ansikte utåt, det är vi som syns och får uppmärksamhet. I musikklasserna går ofta engagerade elever som vet vad de vill göra med sina liv. De som är mest aktiva i elevrådet och i politiska frågor i övrigt är musikklasserna. De som klär sig annorlunda, diskuterar mycket och är motståndare till H&M:s julkampanj blir kallade "antisar" och går såklart i musikklass.
Musikklasserna blir töntstämplade och kallade "musiknördar". Vi bara skrattar och erkänner: "Klart att man är musiknörd!"
Det finns fler speciella klasser på min skola. Idrottsledarskapsklasser och engelskaklasser. De sistnämda varken hörs eller syns, men de förstnämnda märks ganska bra. Det är de som främst utsätter musikklasserna för slagord och här går många stökiga elever.
För tre, fyra år sedan, då jag inte gick på skolan, var det "krig" mellan M-arna och I-arna musikklasserna och idrottsledarskapsklasserna. Jag vet inte riktigt vad som hände men jag tror att det var en del allvarliga saker. Detta har starkt bidragit till att det är så stor uppdelning mellan klasserna. Jag har bara kompisar inom musikklasserna. Det är svårt att få kontakt med andra.
Det finns en stor friskola i Umeå. Det är lång kö för att få komma in, så skolan är ganska eftertraktad. Det är skrämmande, för att inte säga fruktansvärt, att räkna antalet invandrare på skolan. Nästan inga alls. Vilka är det egentligen som söker till friskolor? Någon skulle kanske säga: "De som vill bli mer motiverade, de som är mobbade och de som vill börja om på nytt." Det är kanske sant. Visst kan det vara så.
Men det är viktigt att också påpeka att det är de som fortfarande har ganska mycket kraft kvar. Antingen är föräldrarna engagerade eller barnet. Det måste finnas en drivande kraft någonstans. En drivande kraft att söka till en ny skola och verkligen ta tag i det.
Men tänk på alla de som inte har någon kraft kvar! Tänk på alla barn vars föräldrar är så totalt ointresserade av vad deras barn gör att de bara struntar i dem? Vilket sådant barn kan driva på ett skolbyte ensam? Och hur ska barnet ens komma på tanken att byta skola, om den enda tryggheten finns på skolan bland kompisarna, även fast man inte trivs med dem heller.
Jag blir så förbannad när folk säger: "Jamen. det är klart att att alla har chansen till ett bättre liv på en ny skola. Om dom inte tar den chansen får dom väl skylla sig själva!"
Det är ingen "ny chans" att teoretiskt sätt kunna byta skola om det inte går att utföra praktiskt.
Det är intressant att tänka på vilka föräldrar det är som är mest engagerade i sina barn och deras skolgång. Kan det vara den ensamstående mamman med fem barn som jobbar övertid men ändå har lite pengar? Eller kanske den utslitna stressade pappan som är VD för ett stort företag och med mamman som har psykodepressiva problem? Och varför inte föräldrarna som på grund av deras hudfärg aldrig får något riktigt jobb och har stora ekonomiska problem?
Antagligen inte. Om föräldrarna mår bra är det också större chans att deras barn ska må bra.
Resultatet av det hela är att det är en viss sorts människor som söker sina barn till friskolor. Engagerade, aktiva och rika familjer. En majoritet av övre medelklass.
Det är en stor fara att dela upp olika samhällsklasser med olika skolor.
Någon skulle kanske påpeka: "Men alla ska har rätt att välja skola." Men vad händer då? Det kommer att bli stor skillnad på skolorna; en för rikemansbarn, en för invandrare och så vidare. Faran med det är att rika och fattiga, svarta och vita, kanske till och med tjejer och killar inte kommer att träffa varandra. Hur ska vi då förstå varandra?
Om jag fantiserar och tänker att min skola skulle vara hela Umeå kommun, att varje klass är en skola, då ser jag genast problem. M-skolan bråkar med I-skolan, de "vanliga" skolorna glöms bort och ignoreras och vi kommer aldrig att förstå varandra. Vi kommer aldrig att kunna hjälpa varandra.
Jag vet fortfarande inte om det är rätt eller fel av mig att gå i musikklass. Om jag inte hade gått i musikklass hade jag nog tyckt att det varit fel med musikklasser, men nu kan jag inte låta bli att se det på ett annat sätt. Musikklasserna har gett mig så otroligt mycket. Jag har utvecklats oerhört mycket musikaliskt, som jag inte hade gjort annars, och jag har träffat många härliga människor. Jag hade aldrig varit såhär intresserad av politik som jag är nu. Jag hade aldrig varit såhär självsäker.
Men jag måste tänka på alla. Inte bara på mig själv. Tänka på alla dom som inte går i musikklass. På alla dom som inte kom in fastän dom sökte och på dom som aldrig ville söka. Och på dom som inte ens vet vad musikklasserna är för något. Jag måste tänka på dom. Och när jag tänker på dom inser jag hur orättvist det här systemet är. Vissa väljs ut och blir placerade i bättre klasser och skolor. Är det verkligen rätt?
Jag känner mig hemsk som är en del av det jag egentligen tycker är fel. På samma sätt som när man får skuldkänslor när man äter godis fastän världens fattiga människor svälter. Men som jag brukar säga: "man måste ju unna sig nåt ibland också."
Slutsatsen jag kan dra av detta resonemang är att det inte är den enskilde individens ansvar att välja bort friskolor och specialklasser, felet ligger i systemet.
Gör min vardag lite rättvisare: låt alla gå i samma skola på samma villkor!
| Av |
Författare:
Lena Bohlin
Publicerad: 03 jan 2002 11:23
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå