Dikternas mysterium kap.1

Dikternas mysterium

Oönskade var dem. De svarta tankarna som alltför ofta trängde sig på när hon minst av allt behövde dem. Det var som om de var tvungna att göra så, för att påminna henne om att allt inte var så bra som hon kände det för stunden. De straffade henne för att hon känt sig lycklig, för att hon för detta lilla ögonblicket lyckats glömma det onda och hemska som fanns inom henne.

Ibland var hennes lyckliga tankar starka nog att svepa bort demonerna. Ibland inte.

Skuld. Dåligt samvete. Ångest. Hat. Det var vad demonerna ville få henne att känna. Rädsla över att glömma det som pågick.

Suckandes la hon sig ner på sängen och suckandes tryckte hon huvudet mot kudden. Suckarna ersattes med förtvivlan. Tårarna väckte hennes ilska och svärande låg hon där och grät. Krossad. De hade lyckats, tänkte hon för sig själv. Demonerna hade gjort sitt plikttrogna jobb, de hade krossat hennes lyckosoldater. Långsamt kände hon hur demonerna lämnade hennes nu nersvärtade sinne. Långsamt reste hon sig upp för att mödosamt åter igen försöka förtränga och skjuta undan det onda. Men hon visste att det nu var omöjligt att ersätta sorgen med lycka. Mulen till sinnet visste hon att det nog skulle dröja innan solskenet kom tillbaka.

Åter igen. En gång till. För alltid eller bara för nuets sekund?
Lagom. För mycket eller alldeles för lite? Vad är det som är bäst?
Vad passar er? Inget eller allt? Lågt kallt eller hett och stormande?
Aldrig nöjda. Giriga. Blodtörstiga. Kanske aldrig mer?

Hon hade alltid skrivit. När hon var ledsen var pennan hennes största tröst. Den fick henne att göra sorgen till något kreativt. Destruktiv kreativitet. Kryptiska dikter fyllde hennes slitna anteckningsböcker. Ibland tog hon och bläddrade i dem, för att titta tillbaka och för att komma ihåg.

Rädsla för nya ögonblick föder hat av de passerade stunderna.
Illusioner av friheten kväver den äkta känslan av att vara just fri.
Ett hopp från avgrunden kan betyda slutet, eller början på verkligheten.

Hon går sakta fram på gatan. Hon funderar över om det bara är hon själv som hör att hennes steg är tyngre än alla andras, att hennes suckar är djupare än de suckar hon möter.

Solen skiner över staden och människor möter varandra. Hon tänker på dessa obetydliga möten, möten som ingen lägger på minnet. Men om ingen skulle vara där att mötas skulle tomheten göra den ensamma förvirrad och rädd. Ett folkhav av så betydande obetydlighet. Stressade ansikten möter leende läppar. Lunchmöten beblandas med kärleksträffar. Skratt blandas med mobilsignaler.

Hon är en i mängden, precis som alla de andra som vandrar på stadens gator. Utan mängden skulle hon vara ensam, utan henne skulle mängden tunnas ut. En del av helheten.

En ny dag. Fantastiskt spännande, en samling av minuter att fylla med den okända framtiden. Dock känns dagarna likadana. De dagar som lyckas sticka ut är de som ändrar mönstret. Mönstret som skapar beroendet av kontroll. Kontrollerad av sitt eget kontrollbehov lämnar det inre kroppen för att drömma sig bort från den verklighet som håller den fånge. Likt tunga bojor vid en vägg är tankarna fastkedjade i deras egen onda cirkel. Kedjans svaga länk måste hittas och stärkas för att bryta förbannelsen.

Hon läser raderna hon just författat medan hon tar en klunk av det heta kaffet. Fikets gulnande väggar skvallrar om människornas ovanor och den inpyrda röklukten sitter som en påminnelse i fikets alla skrymslen. I dag vill hon ägna sitt fikande åt ensamheten. Hon vill inte dela sig själv med någon idag. Hon behöver ensamhetens objektivitet för att analysera sina tankar. Och det är just för sina tankar ett leende spricker upp i hennes ansikte.

Plötsligt känns allt lite enklare. Lite lättare och även lite roande. Hon känner lusten av att bara vara komma stormande, och det är just vad hon gör. Hon är. Hon är inte hur, varför eller vad. Hon bara är.

I sin födelsedräkt springer hon på ängens mjuka gräs.
Naken i sinne och naken i sin helhet tar hon ett glädjesprång.

Naturlig. Naturligtvis. Vis och naturlig springer hon.

Länge satt hon där vid fönstret på fiket och bara var. Hon var en åskådare av livets skådespel. Av de dagliga rutiner som pågick utanför glasrutan som skilde av henne från ansiktena där på andra sidan. Men så slutade hon att vara, hon blev. Hon började tänka och grubbla och ovissheten spred sig över tankarna.

Hon hade alltid velat vara fri. Fri att bestämma, forma och leva sitt eget liv. Oberoende av allt annat ville hon kunna vandra vägen genom livet. Men om det varit så enkelt, att hon erövrat tronen som den enväldige diktatorn över hennes livs skeden och händelser, vad hade livet då varit värt att leva?

Det andra människor har gett henne har fyllt hela hennes allt. Utan möten med andra hade hon inte känt känslorna, aldrig upplevt det som hon nu kunde tänka tillbaka på. Utan inblandning av andra skulle livet vara en enslig väg att vandra. Det är inte förrän ensamhetens klor griper tag i livet, som livet kan vara helt och fullt sitt eget. Inte förrän ensamheten blir diktaturen i någons liv kan denna någon bli diktatorn.

Hon är beroende av andra för att forma sitt liv. Vad hon ska fylla sin dag med, vart hon ska bege sig. Det är på grund av andra som hon fått känslohålen fyllda. Hat, sorg, kärlek, glädje och lycka skulle inte fyllt sin kvot om det inte vore för dem hon kände. Hennes vänner, fiender, föräldrar och forna kärleksvänner. Ett liv utan kärlek skulle vara tungt. Ett liv utan svek skulle hon klara utan tvekan. Hand i han går känslorna och tillsammans väver de mönstret för livet.

Rättvist fördelat. Ingen lycka utan olycka. Utan lyckans olycka hade olyckan över att inte vara lycklig fått varje ögonblick av glädje att kännas som lyckans evighet.
Evigt lycklig, evigt olycklig? Eller får den alltid olycklige sin olycka av den alltid lycklige?

Efter sina grubblerier kände hon att det var dags att bege sig hemåt. Men istället för att gå raka vägen hem, gick hon upp och ner på stadens gator. Hon besökte elskåp, väggar och skyltfönster. Vid sina besök satte hon upp några av hennes dikter. Hon brukade göra det. Dels för att hon tyckte det var roligt att andra läste de, för att hon ville väcka deras tankar men också för att hon älskade att fantisera över vilka det var som läste hennes alster, vad dikterna gjorde med folks tankebanor.

Han skuttar över staketet och håller på att snubbla men återvinner i sista sekund balansen och springer vidare. Han är glad, väldigt glad. Och det beror inte på att han just har vunnit en miljon, förälskat sig eller gjort en trepoängare i en basketmatch.

Nej, han är glad för att är glad. Väldigt glad.

Han vet att han inte är som alla andra, han vet också att han inte vill vara som alla andra. Han är glad över att han är just som han är, för det kan ingen annan vara. Han tror sig veta att folk i allmänhet inte beter sig som han gör eller tänker som han gör. Och han tror sig också veta att folk i allmänhet vet att han inte beter sig eller tänker samma tankar som de gör. Men det är han bara glad över. Väldigt glad.

När han vaknade i morse så kände han direkt att hans humör var på topp. Att det var en gladdag idag. Han kan inte förklara det, men ibland så poppar de där extra glada dagarna upp från ingenstans. Då vet han att han kommer att vara glad hela dagen. Och därför ska han göra allting glatt. Han tycker att det är hans plikt, gladdagarnas krav, att han ska göra allting glatt dessa dagar. Sprida glädje är hans största prioritet dessa dagar.

Därför gjorde han inte som han brukar när han klev upp ur sängen i morse. Istället för att gå direkt in i duschen satte han proppen i badkarets utmynningen och satte på kranen. Han hällde i en halv flaska badskum i det virvlande vattnet.

Han plaskade runt i det varma vattnet och sjöng på de gladaste sångerna han kunde. Han stimmade runt i vattnet och han tyckte sig känna att vattnet blev gladare, jo lite gladare kändes det faktiskt!

I stället för att ta på sig sina vardags kläder, letade han igenom hela sin garderob efter det gladaste han hade i klädväg.

Han tittade sig i spegeln. Den röda skjortan, de storprickiga grön-rosa byxorna, de omaka strumporna och den orangea hatten klädde honom bara en gladdag som denna. I stället för att äta de vanliga mackorna tog han fram pannkaksingredienserna och började sedan steka den gula smeten. Han slängde upp de i luften för att vända på de och han tyckte sig se hur glada de blev av åkturen.

Med en mättad mage och med sitt gladaste humör som sällskap begav han sig in mot staden.

När han närmade sig Storgatan ökade folkströmmen. Han hälsade alla han mötte med sitt gladaste leende och sitt gladaste hej. Han tyckte om att se folks reaktioner. Dessa sönderstressade, lördagshandlande och folkskygga individer. De var inte vana med att en färgglad herre hälsade på dem. De kanske tyckte att han inkräktade på deras revir när han helt oförberett sa hej och log. De kanske blev avundsjuka för att han gjorde något som de aldrig skulle få tanken på att göra. Eller så blev de bara glada. Det var det han hoppades på, för han tyckte sig tro att det var just det de blev. Glada. Väldigt glada.

Så gick han runt hela dagen. Glatt hälsande och glatt skuttandes. När folkströmmen började sina kände han att det kanske även var dags för honom att bege sig hemåt. Han svängde in på en bakgata och styrde kosan mot hemmets glada vrå. Han stannade vid ett skyltfönster för att ge sig själv ett glatt leende. Då fick han syn på en lapp som satt fastklistrad i hörnet av fönstret. Det var en handskriven lapp. Sakta läste han dess innebörd.

Rättvist fördelat. Ingen lycka utan olycka. Utan lyckans olycka hade olyckan över att inte vara lycklig fått vart ögonblick av glädje att kännas som lyckans evighet.
Evigt lycklig, evigt olycklig? Eller får den alltid olycklige sin olycka av den alltid lycklige?

Av Josefin Åkesson 03 jan 2002 15:27