Nyliberalismen och demokratin

I grunden är det kapitalistiska systemet djupt antidemokratiskt. Det är egentligen en självklarhet eftersom samhället kan påverkas på mer sätt än bara genom röstsedeln. Den som med tillräckliga resurser kan exempelvis styra över en regions arbetslöshet eller välstånd. Procedurer som påverkar politiken och allas våra liv.

Det antidemokratiska fundamentet i kapitalismen försöker den nyliberala ideologin måla över med en mycket grund fernissa, som består av i princip två grundläggande föreställningar, samt en motor. Föreställningarna är följande: det existerar inga självklara rättigheter utom ägandet, samt att demokrati är synonymt med friheten att avyttra sig själv såsom arbetare eller varor var det än behagar. Motorn är självklart pengar. Arbetaren har ingen rätt till överlevnad, har ingen rätt till någonting som inte består av lön från det arbete som han eller hon utfört för någon annan. Framför allt har denne ingen rätt till det mervärde som är resultatet av produktionen.

Det är här som liberalismen och konservatismen närmar sig varandra. I grunden är de två ideologier som syftar till att låta de med kapital behålla kapitalet. Motorn är samma för de båda ideologierna, skillnaderna består i olika förklaringsmodeller baserade på en i grunden förändrad allmän moral. Moralen och produktionen förändras nämligen ofta i samma takt, se till exempelvis på kvinnans frigörelse och det ökade behovet av henne i arbetslivet. På samma sätt som det var svårt för konservatismen att fortsätta att hävda det nödvändiga i skillnader mellan olika samhällskikt ur en biologisk eller moralisk synvinkel så har nyliberalismen svårt att motivera för människor att gå med på att ge upp sina demokratiska rättigheter och utlämna sig åt en djupt orättvis marknad.

Därför har man skapat förklaringsmodeller som i princip säger att den fria marknaden kommer leda till ökat välstånd för alla. Faktum är dock att man inte tror på det ens i de egna leden styrelserum, företagsstrateger med mera eftersom det faktiskt går att motbevisa. Vad man istället vill är att den stora massan ska ge upp sina ekonomiska och demokratiska rättigheter, eftersom detta kan leda till en ökad kortsiktig vinst för dem som äger produktionsmedlen.

Men kapitalismen har ett flertal systemfel som omöjliggör en helt avreglerad marknad. Bland annat vägrar kapitalister att ta ett strukturellt ansvar. Det är bara att se på det senaste exemplet med däckfabriken, eller vilken annan nedläggning som helst egentligen. Det strukturella ansvaret tas istället av den förhatliga staten som betalar notan och kontrollerar befolkningen under tider av ekonomisk nedgång. När folk blir arbetslösa får de socialbidrag eller a-kassa och de får avnjuta en del av det mervärde som de själva har producerat, men som gått till skatt. Nedgångarna handlar egentligen inte om tillfälliga nedgångar såsom vanligen görs gällande, utan grundläggande problem som skapas av kortsiktiga vinstintressen. Tydliga exempel finns till exempel i Asien där man utnyttjar dåliga arbetsförhållanden för att skapa profit, men inte tar ansvar för människor när krisen kommer. Nedgångarna i industrialismens vagga Europa samt i USA har successivt betalats av den stora massan genom sänkta eller stagnerade löner, regressiv beskattning, längre arbetstider samt minskad arbetssäkerhet, så kallad flexibilitet. På så sätt har den lilla ekonomiska eliten kunnat fortsätta att tillskansa sig ett ökat mervärde på bekostnad av den övriga befolkningen. De har till och med förvärrat situationen och blivit än rikare, trots så kallade nedgångar. De här nedgångarna kommer inte av minskad produktion utan av spekulationer på uppskattningar av produktionens värde.

Det är i de här grundelementen som nyliberalismen omöjliggörs och istället endast blir till en ideologisk förklaringsmodell, där man försöker intala människor att deras enda egentliga värde är det de producerar åt någon annan. Men systemet omöjliggör verklig frihet för de allra flesta, eftersom det skulle behövas grundläggande medel för dessa att bli självförsörjande. Just dessa medel har kapitalet annekterat eller håller på att annektera, självklart med svåra konflikter som följd. Exempel på det här är alltifrån kolonialism till det våldsamma övertagandet av autonoma fabriker i Östtyskland och Sovjetunionen, till krossandet av fackföreningsrörelser över hela världen. Att jag väljer exempel från så kallade socialistiska stater kan verka konstigt i en artikel mot nyliberalism, men det är faktiskt talande för hur viktigt det är att kontrollera produktionsmedlen. Just produktionen är nyckeln till makten i samhället, det har varit sanningen från den stund man lyckades producera mer än vad som förbrukades och det därmed uppkom en administrerande och styrande klass. Därför håller även nyliberalerna hårt i det som utgör produktionsmedlen, såsom mark, fabriker, kapital och liknande. De måste helt enkelt värna det privata ägandet framför gemensamt ägande eftersom distribuering av produktionsmedlen skulle komma att öka den demokratiska makten och det skulle i slutänden möjliggöra för människor att faktiskt ha inflytande över produktionen. Detta kan i sin tur leda till ett klasslöst samhälle. Det vore ju alltför hemskt.

Därför är det viktigt att inte demokratin stärks. Man vill också ha bort de demokratiska instanserna inom staten, eftersom de stärker majoriteten. Vanligtvis pratar man då om de politiska ämbetena och fackföreningar, men även vården och skolan. Man är däremot relativt öppen för andra kontrollerande instanser, såsom polis och rättsväsende eftersom de upprätthåller samma konservativa ordning som man själv vill behålla.

Ingen försöker någonsin påstå att den ideologi man förespråkar kommer leda till att allt fler utsätts för mer övergrepp och att världen blir mer orättvis om man genomför den egna politiska dagordningen. Istället hävdar man att de egna privilegierna finns för allas bästa. I nyliberalernas fall hävdar man att hjälp eller inblandning i tredje världen bara förvärrar sakernas tillstånd och att den enda lösningen är avregleringar och öppna marknader. Det låter befängt om man ens är det minsta lilla demokratiskt sinnad, men det är å andra sidan inte nyliberalerna även om de påstår att så är fallet. Istället står de närmast den konservativa högern, eftersom deras politik skulle ge ungefär samma resultat i ett socialt perspektiv. På samma sätt har också nyliberala ekonomer lierat sig med extremt repressiva stater i till exempel Asien och Latinamerika, för att möjliggöra ekonomisk vinst åt eliten.

Nyliberalismen är alltså omöjlig. Det kapitalistiska systemet skulle inte klara sig utan en stat och kapitalisterna eftersträvar heller inte det statslösa samhället. Istället eftersträvar man en marknadsekonomisk kontroll över staten. Man har nämligen aldrig varit intresserad att bekosta de förluster man skapat, varken ekonomiska, sociala eller ekologiska. Dem betalar du och jag, kära världsmedborgare. Däremot vill kapitalet gärna ha kontroll över de samhälleliga organen och det är i den kampen som nyliberalismen är ett ideologiskt vapen.

Av Anders Erikson 02 jan 2002 14:51