Min bror är mobbad

Jag är så förbannad, jag är så arg och det gör mig ledsen. Jag kan inte vara arg en längre stund, den känslan byts ut och jag blir melankolisk. Just nu är jag arg, kanske under textens lopp blir jag ledsen. Jag pratade med min älskade lillebror Yasin. Han är 6 år, en livlig och envis unge det är vad han är. Idag, för första gången på länge var vi hemma själva. Jag skulle laga mat åt honom, och sedan skicka honom i sängs. Men den rackaren ville inte sova, så vi samtalade.

Jag blev förtvivlad över vad han berättade. Han berättade om hans klasskamrater, att vissa av dom var dumma mot honom. Jag frågade honom varför dom var det, en dum fråga men ändå, han sa att han inte visste. Han tittade storögat på mig, som om jag hans stora syster Farton kunde ge honom ett redigt svar. Vilket jag inte kunde, hur kan jag veta varför barn är taskiga mot varandra?

Jag blev förbannad på dom där satungarna, jag ville skydda min bror, slå dom för hans räkning. Men det är ju absurt, att jag ens tänkte tanken kanske får er att förstå hur arg och ledsen jag blev. Jag kan inte förstå hur någon skulle kunna slå min bror, han är ju hur söt och snäll som helst. Han är väl ingen ängel, men han skulle aldrig bära hand på någon. Jag frågade vad han gjorde åt saken, han tittade på mig som om jag vore ett ufo som om svaret vore det självklaraste i världen. Han sa - Jag säger till fröken. Jag blev helt ställd. Vid hans ålder kommer jag ihåg att jag var så klen och liten, men jag gav den fan som slog mig på käften som om det vore det enda rätta. Jag frågade honom varför han inte gav igen med samma mynt, varför han istället gick och skvallrade. Han sa - Men läraren blir arg på mig. Då fick jag nog. Jag är ingen vidare förebild jag, jag blev arg. Hur kan du inte försvara dig Yasin? frågade jag. Du måste ge igen oavsett om läraren blir arg.

Dessa lärare gör inget, de ger blanka katten i vad som händer barnen på skolgården, och det ville jag säga min älskade lillebror, men nej det gjorde jag inte. Det är så att han ser upp till alla dessa lärare, inte ville jag ta ifrån honom det. Den enda lösning jag hade att ge till hans problem var, - Ge igen, visa att ingen kan köra med dig hur lätt som helst, de må vara fler än dig men var aldrig rädd, ALDRIG. Om du är rädd för att läraren ska bli arg på dig, se till då att du ger igen utan att de ser dig, om du inte säger ifrån gubben så kommer de aldrig att sluta. Börja aldrig med att slå de, säg till de sluta, om de inte gör det, ge de en till chans om de fortsätter efter det, ge de på käften.

Han tittade på mig, han såg så tapper ut när han sa - Ok, jag ska inte vara rädd, jag ska slå de när de slår mig.

Just nu är jag besviken på mig själv, att jag sa åt min intet ont vetande lille bror att använda våld, får mig att må illa. Men vad kunde jag göra, jag har aldrig varit mobbad, men den känslan jag fick när han berättade hur dumma de var mot honom, var mer än nog. Jag ville ta honom i mina armar och springa iväg till ett ställe där våld var något främmande. Men det är ju önske tänkande, vi lever i en tid där vi till och med har våld i våra vardagsrum. Jag är arg, ledsen och förvirrad, jag vill göra något åt saken. Men hur skall det gå till? Hur ska jag få dessa små dryg att sluta slå min lillebror? Ska jag tala med deras föräldrar och säga till de att deras barn behöver bättre uppfostran? Jag vet inte, jag vet inte mycket jag, men en sak vet jag och det är att min lille bror inte mår riktigt bra tack vare dessa barn, och det får mig att må pyton.

Vem ska man klandra, när ett barn blir mobbad, vem ska man ruska om och ställa till svars? Det svaret är givet, det är självklart FÖRÄLDRARNA. Barnet bär med sig till skolan det som de lär sig i hemmet. Barn är som ett tomt kärl, man kan antingen fylla de med kärlek eller fylla de med skit. Jag ömmar för de som har rena rama dryg till föräldrar, mitt hjärta blöder för de ignorerade barnen. Det är de som får det svårt i skolan, som inte drar sig från att slå andra jämnåringar.

Jag kan hålla på i all evighet men det gör jag inte, fastän jag bryr mig om alla dessa stackars barn, så ömmar mitt hjärta speciellt för min lillebror. Hans smärta är lika närvarande hos mig som min egen smärta skulle varit, den är påtaglig och driver mig snart till vansinne. Vad kan jag göra. Jag är rådlös. Min bror lider och det är inget jag kan göra, för mig är det ett värre ont en att förlora en kroppsdel. Men det är min smärta, och det kommer att bli min kamp.

Av Farton Ahmed 02 jan 2002 09:35