Ett minne av det fina livet

Somrarna tycks kortare ju längre tid som passerar. Från att vara en evighet av sol, bad, lek och skratt har de krympt så till den grad att man inte märker av dem förrän de passerat. Denna sommar var som sagt lite kortare, lite tråkigare och lite mindre sommar än de somrar jag tidigare upplevt.

De gångna somrarna har Öland varit min frizon, mitt svar på önskan om sommarvärme och lata soldagar. Men de senaste två åren har jag tillbringat sommaren i stadens skuggiga kvarter och på platser fyllda av tält och ungdomskultur. Denna sommar var inget undantag, för lite hav och för lite sol och alldeles för lite sommar.

Jag satt innanför den grå villans väggar och slötittade på TV. Solens strålar envisades med att ideligen söka sig mot skärmen för att förgöra TV-skärmens skärpa. Det verkade som om den ville få mig därifrån, som om den ville locka ut mig för att leka. Med en suck stängde jag av TV:n och som en slav under solen gick jag ut i sommarens praktfulla skådespel.

Jag var rastlös och ensam, ovan vid Ölands lugn och mäktiga naturmakt. Jag kisade upp mot solen och den sken tillbaka mot mig, som en bekräftelse på sin livgivande makt. Då drog sig solen tillbaka. Den gömde sig sakta bakom molnen till dess strålar var blockerade av de vita. Jag vet inte varför solen valt att leka kurragömma med just mig, men det fick mig att känna mig stolt. Kanske ville solen uppmuntra mig till de gamla sommarlekarna, stimmet, skrattet och sommarsprudligheten. Men trots solens invit gick jag in igen och lämnade sommardagen bakom den stängda dörren.
I kväll skulle jag åka till Sandvik för att umgås med mina vänner.

Sandvik ja... alla kvällar vi hoppat från piren. Alla kvällar vi suttit på Hamncafét och haft sån gemenskap jag aldrig hittat någon annanstans. Alla fumliga fyllekvällar vi skrikit ut våra glädjetjut över Sandviks ensliga närvaro. Det var vi mot världen. En för alla, alla för en. En tid full av spänning, kärlek och tonårsrebellitet. En tid av själslig vänskap djupare än havet. En tid i ovisshet om vuxenvärldens kvävande liv. Men det var då... det var innan verkligheten svepte iväg mot en fjärran ort och tärde våra blodsband.

Jag fick skjuts med brorsan till Sandvik den kvällen. Vi svepte över vägarna på hans motorcykel och jag kan aldrig låta bli att le när jag sitter där bakom honom. Det är en av de härligaste känslorna jag vet, att dras bakåt av accelerationen och känna motorcykelns hjul smeka vägen som en mor smeker sitt barns huvud. Att höra motorns uppmanande ljud vina igenom öronen. Det är en sådan frihetskänsla, en sådan känsla som låter lycko-bubblorna frodas i magtrakten.
Mina vänner satt vid ett bord på Hamncaféts veranda. Jag satte mig ner och vi började prata om den närmsta dåtiden. Jag vill inte kalla det kallprat, men det fanns ändå en spärr. Något som gjorde att vi inte tillät oss själva att hitta tillbaka till den svunna tiden då vi var som tvillingsjälar. Men så småningom släppte spärren en aning, och när kvällen sänkte sitt mörker över Sandvik brann fortfarande elden av lycka inom mig. Vi pratade och skrattade. Hela det gamla gänget var samlat. Alla känslorna från dåtiden slog över mig. Där satt vi nu, och det enda som skiljde oss från de härligaste somrarna i våra liv, de somrar vi upplevt på denna plats, var åren som gått. Åren hade format oss, fått oss att mogna. Tiden hade stulits från oss, skändat våra lyckostunder och ersatt den med försmak av vuxenvärlden. Men just den kvällen kändes det nästan som förr. Känslorna som krupit undan inom mig och gömt sig i hörnen vågade sig fram nu. De trevade, rädda för att slås bort ännu en gång, men de fanns där. Men kvällen led mot sina senaste timmar och vi bröt så småningom upp och alla åkte hem till sitt. Men minnet har jag kvar och det vårdar jag ömt. Minnet av en kväll i ungdomens fria härlighet.

Av Josefin Åkesson 24 dec 2001 13:01