Planeten Ali. Månadens ställe

Ali bor på en annan planet. Den är väldigt lik min i många avseenden, men så väldigt olik i andra. I julruschens hetaste intensitet - jag har redan köpt mina julklappar i frenetisk konsumtionshysteri - älgar Ung Vänsters Ali Esbati fram för att klippa med sina mörka ögonfransar åt mitt håll. Lite sorgset säger Ali att hans företrädare Jenny är så mycket snyggare än han, innan han hugger som en argsint tax.

Ali, ryck upp dig! Var inte så hård mot dig själv. Du är inte mindre vacker än Jenny. Ni är vackra på olika sätt! Ni är demagogiska på samma sätt men ni ser i alla fall olika ut. Det är fördelen med att slippa identiska säckvävskläder.

När Ali lämnat sin självömkan går han över till retoriken. Den består som vanligt i enkla handgrepp och tjuvnyp som blandas till grogg på traditionellt manér. Ingredienser som "du begriper inte", "du är förvirrad" och " du förstår inte humor" mixas med hävdvunna insinuationer. Toppa med realpolitisk fernissa och du har en finfin vänstercocktail att avnjuta till radhusradikal konversation under varma sommarkvällar på punschverandan. Alla dina välbärgade, radikala vänner tycker att det är en "fräsch" drink i det "borgerliga mörkret".

Problemet är att Alis grogg tenderar att bli en molotov cocktail i mindre demokratiska händer. Det är därför jag raljerar kring Ung Vänsters revolutionsromantik. Jag tror faktiskt inte att Ali själv vill ha en revolution i egentlig bemärkelse. I sådana fall skulle han knappast engagerat sig i ett parti som Vänstern utan sökt sig till KPMLr eller AFA istället. På Alis planet är revolution mer ett hippt buzzword för att flirta med de radikalare elementen på gymnasieskolorna, än ett egentligt strävande efter att störta den svenska demokratin med våld. Det ÄR faktiskt en demokrati vi lever i, om det nu finns någon som vill påstå något annat. Så vill jag tro i alla fall. Det är ju ändå jul.

Men det är nog så illa att flirta med antidemokratiska idéer. Det är i förlängningen farligt och skadligt på samma sätt som det är farligt och skadligt att säga att afrikaner är dumma eller att kvinnor är sämre chefer än män, eller vad det nu kan vara. Det spär på redan illavarslande tendenser mot våldsmakt och intolerans. Den våldsmakt som angriper demokratins företrädare med tårtor eller kastar sten på demokratins möten i Göteborg. Men jag tror inte Ali ser det så. På hans planet är det här snarare tecken på att människor tar saken i egna händer efter att ha misshandlats och utsugits av någon slags skuggelit. Så ser det inte ut på min planet. Konspirationer och narrspel är betydligt mindre vanliga än man tror.

Ibland blir pratet från Alis planet bara konstigt. Han hänvisar till den hopplöst förlegade historiska materialismen och säger att som kommunist saknar han ideal. Men trots sin avsaknad av ideal vill Ali förvandla samhället i grunden. Jahaja. Det låter misstänkt likt idealism i mina öron. Jag vill själv förvandla samhället i grunden. Jag vill till exempel utöka möjligheterna till invandring, kämpa för respekten av Europakonventionen och för att återföra rättssäkerheten på dagordningen. Men skillnaden mot Ali är att jag faktiskt betecknar dessa mål som ideologiska mål. Det finns inga tekniska eller empiriska förklaringar till att jag vill det här. Faktum är att det enligt min filosofiska uppfattning så KAN det inte finnas några faktiska skäl för en sådan inställning. Jag har svårt att se vilka de bakomliggande idéerna bakom Alis strävanden är heller - det är ju aldrig ett självändamål att förändra något om det inte leder till en förbättring av något. Den determinstiska materialismen som Ali yrar om i en sällsynt blandning av empiriska, ontologiska och medvetandefilosofiska tankegångar har väl blivit falsifierad fler gånger än man orkar räkna. Men han kanske menar något annat än att göra ett ontologiskt eller på annat sätt filosofiskt ställningstagande. Marxister brukar väl gilla hegeliansk idealism? Kanske Ali bara ville uttrycka truismen att människors värderingar påverkas av vår kontext lite klatschigt?

Ja, jag förstår inte i alla fall. Det beror säkert på min begreppsförvirring.

Så var det då det frågan om stålarna. Det var ju väldigt vad känsligt det är att vara löntagare. Inget konstigt med att vara emot kapitalismen och fortfarande tjäna 40- 50 000 i månaden på att pungslå storföretag. Så säger Ali om sin företrädares nya arbete. Jag har inget problem med att Jenny L tjänar en massa pengar. Tvärtom. Hon har säkert gjort sig förtjänt av sin lön genom sitt fina nätverk i Sveriges elit och sina inkomstbringande kontakter med den svenska underjorden. De rockande revolutionärerna. För som Naomi Klein beskriver i No Logo, mycket av storkapitalismens inkomstkällor finns i de unga radikala grupperna och då vore det ju dumt att inte knyta vänstergruppernas företrädare till sig. Bra så. Mer pengar åt företag som säljer tobak, mer pengar åt Jenny. Vi lever i ett kapitalistiskt system som Ali vill avveckla men innan dess så går det bra att flyta ovanpå det kapitalistiska systemet och profitera så mycket som möjligt. Mera pengar, mera pengar, för att alludera på Johan Erhenberg. Eller hur är det med det där? Är det inte så att om Jenny tycker att det kapitalistiska systemet är i grunden orättvist och samtidigt i realiteten springer kapitalismens ärende så är hon en medlöpare? Så är det väl. Vad gör det då? På min planet gör sig Jenny L bara skyldig till en synd genom sitt medlöperi. Hyckleri. På Alis planet måste det väl snarare vara förräderi att ställa sin kompetens till de utsugande kapitalisternas förfogande. Och hur var det nu Lenin behandlade revolutionens förrädare?

Slutligen det där med humorn. Jag förstår visst ironi, mer än de flesta vill jag tro. Däremot trodde jag inte att Ung Vänster på sin hemsida ägnade sig åt att vara s a r k a s t i s k a mot sina potentiella meningsfränder. Ironiska är Ung Vänster onekligen, när de skriver att man får en fin "fyrtiotre tums tv" om man hakar på deras revolution. För inte får du någon tv. På Alis planet får du sannolikt inte ens välja tv-program fritt om du kan skaffa dig en tv själv. Det tycker Ali är "humor". Visst är det humor, Ali. Hehe.

Jättekul.

Eller kanske inte. All humor är nämligen inte bra humor. Skall det vara skämt, så skall det vara roligt, som min kompis Nisse brukar säga. Det finns många dåliga skämt på Ali-temat. Jag minns när jag själv var revolutionärt barn, i femtonårsåldern. Då var mitt favoritskämt det här:

- När revolutionen kommer får du ett eget hus!
- Men jag vill inte ha något eget hus. Jag vill bo kvar här, i min lägenhet.
- När revolutionen kommer har du inget val!

Det är ett skämt det där. Ett dåligt skämt men jag kan fortfarande flina åt det. Men när skämtet kommer in i riksdagen fastnar skrattet lite i halsen. Särskilt när det kombineras med demagogisk revolutionsromantik. Då kan Alis humor bli en gatusten av många i en riktigt farlig utveckling.

Du bor på en annan planet Ali men jag bor dessvärre i samma.

Av Mårten Schultz 23 dec 2001 10:51