Ursäkta, var är allt kaos?

I filmen "The Paper" rusar en hyperstressad Michael Keaton omkring på en tidningsredaktion i ett kontrollerat kaos, där inredningen knappt syns för alla papper och telefonsladdar som flyger omkring. Journalister skriker tvärs över rummen, redigerare bråkar om typsnitt och spaltmeter och cheferna håller panikartade möten om morgondagens innehåll. Marieberg är förvisso inte Hollywood och Dagens Nyheter ingen påhittad amerikansk storstadstidning, likväl hade jag tänkt mig en stressad stämning och skarpa telefonsignaler hängandes i luften. Men icke! I entrén är allt så tyst och tomt att jag måste harkla mig för att receptionisten över huvud taget ska ta notis om mig.

I väntan på Björn Persson, redaktionsassistent på sporten och min ledsagare under dagen, slår jag mig ner i en av de två trendiga, röda 50-talsstolarna och stirrar, till min förvåning, rakt in i redaktionen. Glas är ett finurligt material som fyller en rad funktioner: Det är snyggt, hårt och framför allt genomskinligt. Vad arkitekten hade för baktanke när han glasade in hela innandömet i DN-huset vet jag inte, men visst blev det både glamoröst och stilrent. För den som inte kommer igenom de elektroniska spärrarna kan en fikastund på caféet "Scoopet" på entréplan vara ett utmärkt tillfälle att studera redaktionen genom glasväggarna.

Själv blir jag insläppt och får passera genom den minimala svängdörren, småspringandes efter Björn Persson. Om det inte hade varit för storleken och det faktum att de ligger ett flertal DN-tidningar uppradade direkt vid ingången skulle jag tro att jag gått fel. Här är inte bara tyst och lugnt utan också folktomt som Konsum på julafton. Klockan är strax efter nio och min föreställning om den aldrig sovande redaktionen är rubbad.

- Vill du ha kaffe? frågar Björn Persson när vi kommit fram till sportredaktionens avdelning. Jag slår mig ner i soffan med en plastmugg fylld med starkt men gott kaffe från den eminenta maskinen Kaffeknappen. Innan det dagliga morgonmötet sätter igång får jag lite information om DN-sporten. Björn Persson berättar att det för tillfället jobbar 17 journalister, tre redigerare och två grafiker på sporten. Själv har Persson arbetat som redaktionsassistent i fyra år, men även jobbat under andra avdelningar på tidningen. Han pekar upp i taket på den väl tilltagna längan av tröjor, allt från italienska fotbollsklubbar till svenska basketlag, som hänger snyggt uppradade.
- Vi vill skapa en känsla av omklädningsrum säger han och skrattar.

I övrigt ser sportavdelningen ut som resten av redaktionen: ett stort antal lexikon och uppslagsverk, gröna höga växter vilka lättar upp i den strama inredningen, och datorer, de flesta avslagna. Som ivrig journalistikstuderande undrar jag hur många frilansare som finns på avdelningen.
- Fyra fasta, en i Göteborg och lika många ute i landet, säger Persson. Han berättar vidare att till detta läggs ett halvt dussin som skriver om äventyr, extrema sporter och snowboard då och då.
- Så det blir cirka sexton sammanlagt.

Klockan har hunnit bli tio och en efter en dyker sportjournalisterna upp visslandes, vinkandes och vankandes, de flesta med en kaffemugg i handen. Morgonmötet är en avslappnad tillställning där gårdagens ishockeyderby mellan AIK och Djurgården står i fokus. Missnöjet över pressituationen i Globen och lite diskussion kring onsdagens, inte helt lyckade, målvaktsartiklar klaras också av innan dagens arbete samtalas igenom. Soffan vi sitter i är förvånansvärt bekväm och så där lagom pösig vilket, tillsammans med alla kaffemuggar, skapar en hemtrevlig och avstressad stämning, så långt från min Hollywoodredaktion som man kan komma. Plötsligt går Camilla Tollstoy förbi. Hon är bokstavligt talat en katt bland hermelinerna, då hon ensam representerar det kvinnliga könet på sportredaktionen. Lika oplanerat som plötsligt får jag en pratstund med henne.

Camilla Tollstoy är inte bara den enda kvinnliga journalisten på sportredaktionen, utan även en stor förebild för mig som sportintresserad. Kvinnliga sportjournalister växer inte precis på träd och Tollstoys personliga och opretentiösa artiklar är inspirerande. Självklart undrar jag vad hon anser om att jobba på en så mansdominerad arbetsplats.
- Det är tråkigt att vara ensam tjej, vi blir ju ingen homogen grupp. Hon säger vidare att kvinnor har svårare att bli accepterade inom sportjournalistiken.
- Som tjej är det svårt att skriva annorlunda och överraskande. Först måste du visa att du kan skriva "vanligt" sen kan du utveckla en egen stil och specialisera dig inom något område. Camilla Tollstoy gick som tjugoåring ut journalisthögskolan 1987 och har en 13-årig karriär som journalist bakom sig. Hon berättar att hon jobbat båda på tidningar och tv runt om i landet varav nio år som frilansare. För två år sedan fick Camilla Tollstoy ett erbjudande från Conny Theselius, chefen för DN-sporten, om en fast tjänst på tidningen.
- Aldrig i livet! tänkte jag först men efter att ha funderat ett tag såg jag fördelar med att vara fast anställd berättar hon.
- Du har en trygghet som saknas när du frilansar.
Camilla Tollstoy tycker att det är häftigt att jobba på DN, och säger att det underlättar att tidningen är så stor och ansedd som den är.
- Kommer jag på en jättebra idé som jag tror på har jag ekonomisk möjlighet att genomföra den. Ringer jag och säger "Hallå det här är Camilla från DN" får jag förmåner som jag kanske inte skulle fått på en mindre tidning.

Efter lunch får jag en guidad tur genom hela DN-redaktionen. Trots att antalet personer ökat allt eftersom dagen gått är ljudnivån fortfarande relativt låg och stämningen skönt avslappnad. På sportredaktionen är det dags för eftermiddagsmötet där dagens material ska samlas ihop och tidningens struktur diskuteras. "Veckans sexa" från den gångna ishockeyomgången är självklar liksom resultat och kommentarer från kvällens travtävlingar på Solvalla. En krönika om de tio mest otacksamma idrottsuppdragen är också planerad. Att sälja de internationella TV-rättigheterna till World-Cup i varpa lär ligga bra till för en topplacering.

Fullständigt slut efter en heldag på redaktionen krånglar jag mig ut genom glassvängdörren samt säger hejdå till receptionisten, högt så hon inte ska missa mig. Väl ute kommer jag på att jag glömt att fota och vänder tillbaka. Eftersom jag passerat spärrarna och inte vill störa receptionisten en tredje gång bestämmer jag mig för att ta en bild av entréplan vinklad mot DN-redaktionen. En ganska sammanfattande bild av platsen. Lugnt, smakfullt stilrent och inglasat.

Av Helena Björck 22 dec 2001 10:01