Falskhetens snålskjuts till ignorans

Om jag är glad får jag inte ha min glädje ifred. De försöker alla få en del av den, sliter mig och min glädje i stycken bara för att få delta i ruset som var mitt. Destruktiva människor som inte tillåter mig att vara glad. De vill inte låta mig le eller skratta utan att förpesta min glädje genom sin egoistiska och maniska abstinens på den glädje de själva aldrig kommer att uppleva. Därför tar de mitt skratt och gör det till deras. Därför förgiftar de mitt leende så till den grad att det förvrängs till ett likgiltigt streck. Därför tar min glädje slut när jag ser deras missbruk få sin belöning; då de fått sin dagliga dos av falsk lycka.

Om jag är ledsen får jag inte ha min sorg i fred. De som ser mig ledsen blir rädda. De blir rädda över att jag kanske har det jobbigare, att jag kanske till och med gör deras sorger oförargliga. När de ser mig gråta blir de arga. De blir arga på mig för att det är jag och inte de som gråter, för att det är de och inte jag som förtjänar tröst. De jämför problemen med sina och talar om för mig att jag minsann inte borde sitta här och gråta mina patetiska, påhittade, pastöriserade låtsastårar. Om de hade velat lyssna så hade de vetat. Om de hade brytt sig om varför tårarna rullar nerför kinderna istället för att självömkande bli förbannade på mig hade de kanske förstått att det var jag som behövde de. De hade kanske uppskattat att jag vågade släppa ut det som annars får ligga instängt där tankarna inte vill finnas, bara för de. Men de vill inte. De vill inte förstå. De vill inte lyssna. De vill ta min sorg och få den till sin. De vill vara den som gråter. Den som blir tröstad. De lyckas. Nästa gång är det inte tårar jag fäller. Istället fäller jag stammarna till tilliten och viljan att förstå som jag trodde vi delade.

Det är de mötande blickarna, de trevande frågorna som bestämmer hur jag mår. Om jag är för sprudlande, studsande och lycklig krossas min glädje av era iskalla blickar som skvallrar om den bittra sanningen om människans egocentriska innersta. Om jag är för grubblande, tårögd och nedstämd skuldsätter ni min sorg och ersätter den med förakt för ert missunnande att vara den som lättar på sorgens tunga ridå.

Du går förbi andra för att gynna dig själv. Du överröstar missmodet genom att ta en snålskjuts till det bättre. Lagom till bussen har gått och du står kvar på hållplatsen sköljer ångesten över att vara den som förbrukar andra över dig. En gång sa du att du var ärlig. En gång så du att du aldrig svek. Du var en av de fina, en av de där speciella som alltid står som en ärlighetens sista riddare. Men då blev du överkörd av falskhetens buss till ignorans. Det var då du blev en av alla oss andra. En av oss som åker snålskjuts på samma buss vi innan blivit krossade av.

Av Josefin Åkesson 22 dec 2001 16:20