Singel- döljer en bitter verklighet

Med vintern kommer mörkret, kylan och tankarna.

Sommaren är ljusets tid då allt känns lätt och morgondagen är det vidaste framtidsperspektiv som gör sig gällande, men sedan kommer hösten. För fem år sen var ordet depression ett ord som användes av gnällspikar, idag har man förståelse för det och om fem år till så vet man egentligen inte var man är i sammanhanget.

Alla har vi vuxit upp med en vision av framtiden, vad vi ska göra som vuxna. Idag står jag här, vuxen utan att veta när det inträffade och av barndomens framtidsdrömmar finns inget att se. Så här i mörkret är en yrkeskarriär som gått på räls från dag ett inte en tröst, för det är en lyx man vant sig vid. Man saknar lätt det man inte har samtidigt som befintlig materiell välfärd är dold i vanans dunkel.

Uppväxtens dröm om framtiden med familj och eget hem ter sig hoppslöst förlorad när kylan sveper in över en och dagarna är obarmhärtigt korta. Inga naiva förhoppningar om tro, hopp och kärlek kan lyfta det tunga mörker som så lätt tar klivet in i sinnet när kung Bore kommer med stjärnklara nätter och isande vindar. Ekvationen bestående av tid, ålder och alternativa händelseförlopp är omöjlig att lösa när inte ens solen finns där för att värma ett uppgivet hjärta.

Den under vintertid så avlägsna framtidsdrömmen känns som ett tåg. Vid 30 bör man faktiskt stå på perrongen med biljett i handen för att vara hyfsat säker på att få åka med. När sedan 35 uppnåtts står framtidståget vid stationen och man kan hoppa på i förhoppning om att det ska finnas platser kvar. Efter det har man ett par år när man med andan i halsen kan kasta sig ombord, osäker på om det ens var rätt tåg man paniskt springande lyckades komma ikapp vid perrongens ände. Efter det... ja, man kan hoppas på att förberedelserna för resan försett en med ett hyfsat avbokningskydd som kompensation för vad som nu är i stort sett ouppnåeligt.

"Singel" ansåg jag mig vara i ett par år, sen insåg jag att jag var ensam. En cynisk insikt som sedan dess varit obestridlig, men bitterheten och tvivlen är så lätt att stuva undan när solen skiner långt in på natten.

"Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken."

Av Krister Hallberg 20 dec 2001 14:38