Det onda och det goda

Det onda och det goda. Hand i hand går de tillsammans mot oändligheten. Men vad är det som är ont? Vad är det som är gott? Är det realistiskt skrämmande det onda? Är illusionen om lycka ett tecken på godhet?

Det ärliga. De som inte låtsas om. De som uppskattar den falska godheten bara för att de själva lever i den. Så många människor som tror på det goda inom sig själv, att de gör handlingar i godhetens tecken, i dess illusion av lycka. Det handlar bara om deras egen lycka, om deras eget välbefinnande.

Han sitter ensam. Utstött av systemet. Förrådd av samhällets struktur. Lutad mot en container sitter han i den kyliga vinternatten. Han skakar av köld trots flyttkartongerna som stänger en del av den bittra kylan ute. Men det är inte bara kylan från den karga vintern som tär honom. Kylan har spridit sig inåt. Kylan från de mötande blickarna har bedövat hans hopp om mänsklighetens goda. Kylan från de mötandes ignorans har frusit fast hans glädjande leende till ett likgiltigt streck. Han har inte gjort dem någonting. Han lever som han lär. Han har lärt sig förstå mänsklighetens svarta baksida. Det man inte vill se, behöver inte synas. Det man inte vill erkänna, går att döljas till förintelse. Förintad av falskhet sitter mannen vid containern. Förintad av tron på människans kärlek till livet, dess falska tro på ömkan för välmående.

Han vet. Han vet att allt det där bara är en falsk attityd. En attityd som finns där för att påskina att godheten är större än det onda. Men det är det onda som sitter i ryggmärgen hos dem alla. De förrädiska människorna som tillintetgör hans närvaro. De bekräftar hans värsta farhågor. De smutskastar hans redan smutsiga kropp. De besvarar hans frågor genom att tiga, genom att låtsas att han inte finns där. De känner förakt för honom, ett förakt baserat på rädsla. En rädsla över att det onda finns inom de. Men istället för att förgöra det onda låter de honom vara. De är rädda för honom. De är rädda för honom på grund av att han vet sånt de aldrig kommer att få veta, för att han lever ett liv de aldrig skulle kunna behärska. De tycker synd om honom. De tycker synd om honom för att han tvingas leva som han göra, för att han är ensam och utstött. De tycker synd om honom men förstår inte att det är de som gör honom till denne.

Men vad vet de? Vad vet de om detta tidlösa liv, där tankar och funderingar kan få spinna fritt och ges all tid de behöver för att lösas och klarna. Vad vet de om stjärnklara nätter där han ibland ser ljusprickar röra sig snabbt för att sedan avlägsnas och fortsätta sin färd genom världsrymden. Vad vet de om att vara helt fria, befriade från samhällets kontrollerande tidsrymd? De vet inte, och de vill inte veta. De vill inte veta om denne mans äventyr. De vill inte höra om hans liv, som ter sig olika dag för dag. Han har ingen struktur att passa in i, ingen ram att fylla ut. Men han befinner sig i ett fack, ett fack där de andra slängt honom. Facket som är fel, farligt och ont. Facket de fasar över. Facket som består av dem som de själva stött ut.

Hon går med snabba steg över den smala cykelvägen. Vinternattens kyla tränger in genom hennes kappa och hon ökar stegen ytterligare. Hon rundar hörnet och fortsätter mot höghusen. Då ser hon en man. En uteliggare som sitter mot en av containrarna. Hon ser på honom med avsmak. Hon tänker på hur äcklig han ser ut, hur läskig han verkar. Säkert är han våldtäktsman och knarkare. De brukar ju vara sånt, de där hemlösa. Samhällets termiter tänker hon förargat. Jag vill inte se dem här! Vem har gett dem rätten att störa allmänhetens frid?! Usch tänker hon. Usch för såna som han. Hur kan de förmå sig att ens visa sig? Dessa loppbitna, slaniga, sunkiga människor? Kan de inte vara någonstans där jag slipper se dem i alla fall? Det finns väl hem för såna som han?

Hon har kommit fram till porten, låser upp och fortsätter till sin lägenhet. Väl där inne känner hon sig trygg, den där uteliggaren gav henne kalla kårar. Hon sätter sig i fåtöljen och slår på TV:n. Nyheternas nyhetsankare läser upp nyheterna för dagen. Han talar om en affärsman som blivit ruinerad, lurad av sin kompanjon, och om hur han nu tvingas sälja alla sina ägor.

Stackare tänker hon, stackars man. Man kanske borde hjälpa honom? Sätta in lite pengar till stackaren? Och barnen i Afrika... Stackars dem. kanske borde sätta in pengar till dem med? Jag är ju trots allt en god människa tänker hon där i sin trygga tillvaro. Trött går hon in i badrummet. Hon tar bort makeupen hon så grundligt lagt i morse. Den finns där för att hon ska smälta in, för att hon ska bli bekräftad som vacker och attraktiv. Hon målar sig för att visa att hon minsann anstränger sig för att vara en av de anständiga. En av de som man bör se upp till, prata med och le mot.

Hon går in i sovrummet, och tar av sig sin gråa dräkt. Hon går och lägger sig och somnar så snart hon slutit ögonen. Men innan hon somnar tänker hon på hur gott anseende hon skulle få om hon satte in de där pengarna till barnen i Afrika.

Mannen fryser mer nu. Han kurar ihop så gott han kan. För en stund sen gick en kvinna förbi. En kvinna av alla de som ignorerar honom som om han vore en del av containern. Han är som högen av sopor. Hans kropp bär stanken av det som så sakteliga börjat ruttna. Hans glädje kommer fortsätta ruttna tills bara det oförruttnerliga är kvar, tills det oförstörbara är ensamt. Det som aldrig luktat, det som aldrig kan förstöras hur mycket kråkorna än hackar på det. Det som aldrig försvinner och det som aldrig kommer glömmas. Hans besvikelse, hans goda hjärta som blev förstenat av det onda. Det onda som finns under det falska hos dem som låtsas vara goda. De falska. De rädda. De onda. Du.

Av Josefin Åkesson 20 dec 2001 10:08