Kärlek i en hiss?

Klaustrofobi är en oresonlig rädsla att vara instängd i små utrymmen cellskräck enligt Norstedts. Lite lindrigare enligt Bonniers - ångestbetonad rädsla - men lika hemskt för den som lider av det.
Första gången jag upplevde ovanstående var i sjuårsåldern. På skolgården fanns en iskana som vi åkte på. Vid ett tillfälle ramlade gossen framför mig, jag med och de efterföljande över mig. Den skräck som sköljde över mig glömmer jag aldrig. Nu inträdde den fas i mitt liv som bestämde biobesök, teaterbesök med mera. Aldrig mitt i raden, utan ytterplatser. Dessa var nästan alltid utsålda. Många är troligen olycksbröder och systrar. Hiss var inte att tänka på.

Översten i Malmö på 17:e våningen var ett ställe som ofta skulle besökas av gäster för intagande av lunch eller middag. Om jag var bjuden fick man snällt följa med, men plågorna började redan kvällen innan. Folksamlingar var inte att tänka på. Att åka båt, som var mitt jobb, kunde ofta orsaka oro. Att jag och många skäms för detta handikapp kan denna historia belysa.

Min mor 70 år och jag 50 år skulle besöka sonen som flyttat in på våning sex i ett höghusområde. Då det var dags för hissen sa mor: "Lennart skall vi inte ta trappan, vi behöver motion?"

Halvvägs uppe frågade jag: "Mor, lider du av cellskräck?" Ett erkännande kom och förvåning hos oss båda att vi lyckats dölja det för varandra i så många år. Nu skulle man tro att det var ärftligt. Ytterligare som vi båda har senor som dragit sig samman på händerna och att detta har bekräftats av läkare. Min högerhand blev med åren värre och en operation ansågs av min husläkare var att föredraga. Efter undersökning på lasarettet i Helsingborg var datum bestämd för ingreppet. Efter betalning och anmälan kom en syster - vars humör nog sett bättre dagar - och jag skulle gå efter henne mot ett bås. Kvinnan kastade in papperskläder på en brits och gav order om byte. Jag frågade om det var nödvändigt då endast lokalbedövning skulle ske. "Här skall sövas och inget annat", bekräftades i sträng ton. "Icke", sa jag och började gå mot utgången. "Kom genast tillbaka", skrek systern efter mig. Ett antal förvånade ansikten kom fram bakom gardinerna som hängde framför varje bås.

Jag fortsatte ut till kassan och bad om mina pengar, förklaringen var nog tillfredsställande då det gick lätt.
Jag fortsatte skyndsamt till cafeterian och inhandlade en kopp kaffe. Här började jag svettas och undrade om hjärtat tålt detta uppträde. Efter en stund började jag analysera vad som egentligen hade hänt. Nu måste jag gå 68 år tillbaka i tiden. Till Lunds lasarett - en skicklig docent vid namn Diamant hade räddat livet på mig - hade jag inkommit sent med en påbörjad hjärnhinneinflammation. Bakom örat hade han mejslat bort benet och på så sätt förhindrat skador på hjärnan - men stendöv på vänsterörat har jag fått leva med.

Minnen från denna tiden är endast följande. En gång om dagen skulle tamponger bytas i såret. En syster kom och vi skulle tillsammans gå till det rum där behandlingen skulle försiggå. Jag blev upplyft på ett bord. Ben och armar spändes fast och syster höll i huvudet. De var snälla och tröstade - men ont gjorde det. Jag minns ännu hur jag skrek och försökte komma loss.

Åter till Helsingborg. Jag mindes att jag känt obehag då jag gått bakom systern för en timma sedan paniken då det skulle klädas om för sövning. Funderingarna gick nu tillbaks till Lund och då jag jämförde dessa två upplevelser förstod jag var min cellskräck började. Lugn kom över mig och jag gick ut för att åka hem. Innanför dörren fanns en hustru som redan visste vad som hänt då de oroligt ringt från lasarettet. "Ta det lugnt", hade hon svarat "att han överhuvudtaget kom dit förvånar mig."
"Summan av kardemumman" - jag blev av med min klaustrofobi och har sedan dess börjat flyga - bor i ett hus med hiss och berättar för alla som vill höra på hur det hände. De år jag plågades får uppvägas av det jag nu upplever med resor och övrigt tillsammans med hustrun - som tidigare ställt upp på i hennes tycke "dina tramserier" - när hon tog hissen och jag stånkade upp för trappor.

Av Lennart Ekman 19 dec 2001 13:14