Fattigdomssverige av idag

I Sverige finns en fattigdom, bakom fasaden GÅ BRA, en baksida med fattigdom, misär, destruktivitet, våld, övergrepp, upprepningstvång genom släktled av kärlekslöshet, utsatthet, våld, torftighet, brist på vuxna, avsaknad av goda föräldrarmodeller eller frånvarande sådana, destruktiva föräldrar, gräns och respektlöshet inför sig själva och mot andra människor, utanförskap, mobbning, narcissistiska behov där barn och vuxna används efter behov med mera.

Det går bra för Sverige och folket, med politiska mått mätt. Allra bäst går det för de välsituerade i samhället,
det vill säga alla de individer som föds med kapital, ärver kapital eller har bankkapital ihopskrapat på annat sätt.
Fakta är trots allt att oförstådda, oälskade, missförstådda, osedda barn och vuxna blir farliga på sikt och ger igen på varierande sätt. Arv och miljö präglar barnen de första tre åren och blir grunden till hur vi utvecklas som vuxna och utsätts barn för övergrepp, våld, direkt eller indirekt hot, destruktiva föräldrar, ekonomisk med social, mental, emotionell fattigdom invävt i mönstret går det knappast bra för de barnen som barn eller senare som vuxna människor.

I uppväxtbagaget har barnen med sig det som föräldrarna psykiskt har givit dem och är ryggsäcken fylld med negativa känslor, tankar, händelser, avsaknad av medkänsla för andra människor, brist på utbildning, sämre gener, en låg självkänsla och en negativ självbild lär de barnen varken som barn eller vuxna kunna utvecklas och leva ett sunt liv.

Politiska budskapet idag är att vinst och kapital är värdet medan liv och hälsa är ingenting värt och alla människor är utbytbara, utom beslutsfattarna själva i maktelitens fålla. Inom denna tycks de vara maktfullkomliga, gudomliga och kompetenta inom allting, vilket statsskulden har bevisat motsatsen av. Överkrav, kompetenslyft gäller för de vanliga människorna medan de individer som befinner sig uppe på samhällsstegen skall hållas under armarna ekonomiskt.

Överheten pytsar ut litet pengar här och där och hoppas på att folket tystnar, men konkreta grepp för att hålla folket, landet, uppe på fötterna tycks ingen makthavare ta till. Det har ju blivit en ansvarsbefriad strategi för de som är ansvariga medan folket nere i hierarkin får ta smällarna och ansvaret. Idag skall alla kunna ta eget ansvar, med eller utan förmåga, jämfört med förr i tiden när människor ses som offer, vilket syftet enbart går ut på ekonomiska besparingar och sedan spelar det ingen roll vilken socialgrupp barn föds in i, om det är ekonomiskt med mera torftiga miljöer eller motsatsen.

Det pratas för mycket och handlas för litet och när det kommer till kritan verkar ingen ansvarig individ veta vad han eller hon skall göra åt problemen precis som de löser sig själva genom pratande enbart.

Jag är helt säker på att en individ som aldrig har varit med om destruktiva miljöer, saknar kompetensen för att fatta besluten vad som skall göras åt diverse problem. Det räcker inte enbart att förstå teoretiskt utan det är handlingen som räknas och därefter resultaten.
Det är en brist på planering, organisering och handling med utvärdering i detta samhälle. Det fattas först beslut och sedan tänks det och när konsekvenserna visar sig kommer chocken.

Vi måste alla inse att vi lever i nuet och står på historien och detta hindrar framtiden om vi inte lärt oss från det förgångnas destruktivitet och att det har inte gått bra för alla barn, vuxna genom årens lopp, utan det är en skenbild av landet och folket som mera har som syfte att problem som inte syns de existerar inte, det blir med andra ord "stoppa huvudet i busken" - strategi i toppen som sedan flyttas neråt i hierarkin.

Efter varje skandal, våldshändelse ställer sig makthavarna frågan; Hur kunde detta hända? Det är mera märkligt att det inte sker grövre elände med tanke på vad människor neråt på stegen usätts för, bakgrund med mera.

När barn föds i torftiga, destruktiva familjer med upprepningstvång av det föräldrarna själva har varit med om, har inga barn egna val att välja föräldrar, ekonomi, boende, utbildning, bankkapital, gener, uppväxtmiljö utan de är utlämnade på nåd och onåd. I torftiga familjer saknas ekonomiska resurser, goda föräldramodeller, närvarande föräldrar, utbildningsval, djupa relationer, kärlek.
Dessa barn har inte samma möjligheter som de välsituerades barn kan konstateras och fattigdom ekonomiskt avgör snarare sämre val inom det mesta. Det blir inte enbart en ekonomisk fattigdom utan i den ingår ofta social, mental, emotionell torftighet.

Det vore på sin plats att samhället tog ansvar för alla de barn som utsätts för destruktivitet, genom att en viss summa pengar avsattes varje månad till myndig ålder, för att de barnen skulle få ett startkapital till utbildning, boendeval med mera på grund av familjers torftiga ekonomi avgör barns val inför framtiden. Barnen har inga egna valmöjligheter eller handlingsförmåga och vid vuxen ålder är de präglade i den miljö de har vuxit upp i.

Trendorden att det går bra för landet och folket, ger ingen god verklighetsbild utan det går bra för alla dem som har det bra och för dem som inte har det bra går det åt andra hållet. I låglönegrupper går det mindre bra, de kämpar för att överleva dagen. Skillnaden är stor att enbart överleva eller leva ett normalt liv.

Det saknas pengar hela tiden, hur mycket skatt som än dras in och det enda raka är snart att det måste bli stora galor, insamlingar som samlar in pengar till specifika mål, till exempel uteliggare, utsatta barn, fysiskt och psykiskt sjuka, mindre bemedlade människor, ensamma föräldrar, tonåringar, arbetslösa, fattigpensionärer, äldre på vårdhem, kriminella rehabiliterade, människor som bränt ut sig inom arbetet, framförallt barn som är födda förlorare när inte de ekonomiska resurserna fördelas bättre, utan de som har det förspänt får det bättre och tvärtom.

Det är enbart att inse verkligheten som den är och inte se en förskönad bild av den. Fakta är också att ingen individ väljer familj, gener, boende, kapital som baby.

De välsituerade människorna måste dela med sig och avstå från diverse förmåner med mera till förmån för de fattiga som inte har samma förutsättningar.

Det går inte bra för Sverige, eftersom vi inte har råd att ta hand om uteliggare, fysiskt och psykiskt sjuka, gamla, missbrukare, utstötta människor, arbetslösa, pensionärer på grund av att det saknas pengar inom vård, skola, omsorg. De individer som är fattiga inom det mesta, har varken råd till flotta bostäder, fritidsresor, privatskolor, högskolestudier, pension eller kapitalsparande för de lever för dagen och har fullt upp med detta.

Det är en förnedring att se uteliggare behandlas därefter, missbrukare, psykiskt sjuka barn och vuxna, äldre som inte får vård eller hjälp och framför allt barn och tonåringar som irrar runt i tillvaron utan rötter och signalerar att de mår psykiskt dåligt och inga människor ser och hör dem.
Vuxna människor sviker barn och tonåringar och om det vore beslutsfattarnas barn, tonåringar skulle hjälpen komma genast.

Vi är alla passiva/aktiva deltagare till det som händer och sker i eländets elände och står som åskådare, handlingsförlamade.

Nej, nu måste politikerna se till att fattiga människor får fallskärrmsavtal och försäkringar som täcker det mesta av torftigheter, för att lyfta de mest utsatta i samhället till en dräglig tillvaro.

Av Britt-Marie Edberg 17 dec 2001 09:14