Porträtt av en amerikansk familj & andra guldkorn

Här är några texter skrivna när jag hade tråkigt. Det verkar nästan som om de bästa texterna pressas ur mig när jag inte har nåt bättre för mig. Det är i och för sig en smakfråga. I alla fall, detta är ett manus på engelska som rann ur mig en dag när jag satt och stirrade på ett nytt tomt dokument i anteckningar:

Dinnerkonversation

Mother, father, teenageson, teenagedaughter and five year old daughter sitting at the kitchentable, having a late night snack. Drinking tea, having toast with butter and jam and peanutbutter.

Teenagedaughter: what did you do today mum?

Mother putting butter on a piece of toast:
Well, hun, to tell you the truth, I had sex on the kitchentable today.

Father: drops his teaspoon and looks at mother:
What! We must certainly did not! Dont talk nonsens now, Harriet!

Mother calmly putting jam on her toast:
Oh nathaniel, I didnt say _we_, I said that _I_ had sex on the kitchentable today. Dont be so selfabsorbed dear.

Children stops eating, father about to blow, jumps up and screams: what the hell do you mean then woman! Who did you sleep with?

Mother: oh you old fool, I didnt sleep with anyone, I did it all by myself.

Father: but... but... why? And... er... how?

Mother looking very innocent, smiling a little:
Oh.. I dont know.. I was just preparing dinner when I got in the mood. Say, dont you think that collection of kitchenutilities looks very erotic...?

Mother licks the marmeladeknife and looks up in the ceiling.

.................

Well, wasnt that nice.. Anyhuu, här är en låttext som jag och mitt eminenta enmannaband Doktor Kee skrivit ihop. Det är en cover på "Dread me know" med Ordinary Psycho. Först kommer originaltexten på engelska och sen Doktor Kees version.

Originaltext:

do you dread me now?
do you dread the smell of places turning in to memories?
do you dread me now?
do you dread the sound of voices telling you what im doing?
do you dread me now?
do you dread to touch the emptiness i left you with?
do you dread me now?

do you dread the sight of all you can no longer see in me?
do you dread me now?
do you dread the taste of swollowing all of this dread?
do you dread me now?
do you dread your thougts and expectations?

Doktor Kee:

kan du göra dreads på mig nu?
kan du göra såna dreads som luktar som gamla minnen och galoscher?
kan du göra dreads på mig nu?
kan du göra såna dreads som låter som de små rösterna i mitt huvud?
kan du göra dreads på mig nu?
kan du göra såna dreads som lämnar fläckar på människor de rör vid?
kan du göra dreads på mig nu?

kan du göra såna dreads så jag knappt syns alls under dem?
kan du göra dreadsen nu nu nu?
kan du göra dreads som smakar som att svälja dreads?
kan du göra dreads på mig mig nu?
kan du göra dreads vavava
AJJ!
vad gjorde du sådär för... :

.................

Här är en allvarligare text. Prolog till en tänkt bok. Detta är INTE ett inlägg i Sourzes författartävling, för Annika Seward Jensen gör inte såna som mig till vinnare.

Hur jag tämjde mitt exotiska djur från pajala

Kapitel ett.
Mitt exotiska djur skänker mig mycken glädje, där det vandrar ändlöst på den ödsliga prärien i glasburken. Glasburken som står mitt på hyllan ovan min öppna spis, hedersplatsen - ty det var honom jag tämjde först. Kyliga vinternätter skapar jag en brasa med mina bara händer, och värmen stiger, stiger genom glasburkens botten och värmer de frasiga tassarna, så han ler åt min enkla vänlighet. Han är min musa, han skänker tröst då alla ord är döda, platta, som sårade oxar myllrar de över det likbleka pappret. Jag blir arg och slår knytnäven i mig själv, men hans förskrämda ögon lugnar mig. Jag älskar honom.

Nu slår jag mig ner i min slitna öronlappsfotölj. Brasan knaprar i sig den torra veden och han pressar nosen mot burkens konkava vägg. Förväntningen sveper in oss som en mjuk och nött filt. Utanför fönstret ser jag snöflingorna dansa, de dansar till den ohörbara musiken från molnen nånstans långt bort. Lika långt bort som Pajala. Mitt djur får något vemodigt i blicken när jag skriver detta. Men jag kan inte släppa dig, förstår du inte. Jag älskar dig.

Jag låter fötterna glida ur tofflorna och drar upp dem under mig, jag slår upp första sidan i den nya blanka boken och sätter pennan mot pappret.

- "Mjam, mjam," muttrar djuret uppmuntrande och jag börjar skriva. Orden dansar som snön utanför.

.................

Oh och jag måste bara ha med med första delen i en följetong jag skrev till engelskan i ettan.

The tale of the unhappy pizza.

Once upon a time, there was a little pizzaman who lived in a very small town called Atjoo, somewhere in USA. He was born in Italy, and thats probably why he felt that it was his call to be a pizzaman. It was either that or to be a mafia hitman but he was too spineless to be a cold-blooded killer. But he sure looked like a member of the mafia with his black, oily hair and cold blue eyes.

So he ran his little restaurant in the small town. Business was good, because it was the only restaurant in Atjoo that served pizzas. As mentioned earlier, the town was very small. Not far away from Atjoo, there was a larger city called Sneezeland. A lot of tourists came to Sneezeland in the summertime but they just drove by Atjoo. Atjoo was a pretty isolated town and that was the way the people of the town liked it.

Then one day, a red Volvo came to town. It was a family on their way to Sneezeland. They were all hungry, thirsty and needed to go to the toilet. The car stopped outside the pizzamans diner and out came the exhausted family. The wife looked around and spotted the neon sign; "delicious pizza". Her nose felt the irresistible smell that came from the open door. Her legs started to move against the door, eagerly cheered on by her tummys loud growling. Her husband and two children were right behind her, looking forward to tasting some delicious pizza, but first - a quick visit to the restroom.

The pizzaman was putting tomato sauce on a pizza when the hungry, tired family entered.

- "Welcome to my humble restaurant!" he said with a big smile.

The family approached him. As soon as they caught sight of the pizzaman preparing the pizzas, their mouths watered.

- "I would like a large pizza with everything on." said the man. And the children will have the same, one large to share. And you my dear??"

- "I would like a pizza with just cheese, thank you." The wife replied. "Thats what I always have, remember?"

- "Okay, just sit down there and I will bringa the pizza to you allrighty??" the pizza man said with genuine Italian accent. He was very proud of his accent, it made him feel like a real pizzaman.

He lived with his cat above the diner in a small apartment. He had a few good friends, and the all gathered at Freds place every Friday night to play poker.

.................

Och sist, och minst, en indiedikt om att vara svår tonåring i Stockholm en het sommardag då hjärnan är som smält sockervadd och pojkvännen inte svikit än.

bo i en pojkes revben
utsmetad i vitabergsparken
med blekaste smalbenen i stan
skolan är overklig
och alla har slampiga kläder
mycket förtjusande
jag viker upp mina manchesters
och trampar snett i conversen
och längtar efter brie
och klappar min tjocka mage

vi gled drömskt genom helgen
förlorade i varandras armar

...

Jo. Det var det. Och glöm inte! Cheerleaders kicks ...! Den som vet vilken film det kom ifrån vinner 10 000 biobesök med mig.

Av Kee Leong 16 dec 2001 13:59