Tung eldgivning bredvid vårt hus

Strax efter två i natt vaknade vi av helikopterljud och kraftiga explosioner och tung eldgivning en bra bit bort från vårt hus. Under de följande tre timmarna kunde vi med stort obehag höra hur detta böljade fram och tillbaka och hur olika delar av staden träffades. Eftersom strömmen bröts efter någon timme var det svårt att se och mer exakt uppfatta var beskjutningen pågick. Nattens attacker var betydligt tyngre och varade längre än dem vi upplevt tidigare. Denna gång hörde vi inte heller särskilt mycket kulspruteknatter från palestinskt håll.

Nu på morgonen börjar bilden klarna. Officiellt har israelerna enbart meddelat att man angripit Arafats residens från luften. Vi har dock kompletterande uppgifter från flera vänner här i staden om att israeliska tanks var inne i staden under natten: I sydväst nådde de fram till Abu Raja Rehabilitation Center medan de i syd var framme vid Grand Park Hotel. Innan gryningen drog de sig dock tillbaka. Däremot är de kvar runt den anglikanska skolan, som ligger på en höjd strax norr om centrala Ramallah. Där var skottlossningen kraftig under natten. För närvarande råder utegångsförbud i det området. Sedan tidigare är norra delen av stan delvis ockuperad. Man har även tystat den palestinska myndighetens radiosändare i närheten av residenset. Alla dessa platser ligger en bra bit bort från vår del av staden. Som väl är har vi ännu inte hört om några personskador eller dödsfall. Sannolikt kommer fler uppgifter om vad som hänt i Ramallah att komma fram under dagen

Läget är nu mycket dystert. Under de senaste två dygnen har tio palestinier och tio israeliska bosättare dödats. Detta trots intensiva medlingsförsök från USA och EU. Helt klart har extremisterna och våldsförespråkarna på båda sidor stort ansvar för att våldspiralen skruvas upp steg för steg. Det mycket hårda israeliska trycket i de ockuperade områdena, med avstängningar, förödmjukande kontroller, tankraider, missilavrättningar och luftangrepp, ökar desperationen på den palestinska sidan och ger där dem som ser våld som enda utvägen än mer luft under vingarna. Detta leder till fler meningslösa självmords-bombningar och attacker som drabbar hårt på den israeliska sidan. I sin tur besvaras detta med ännu hårdare tag mot palestinska områden, med nya tank- och flygattacker, vilket i sin tur motiverar fler självmordsbombare...

De många försöken att få stopp på denna våldsspiral har hittills misslyckats. Och de kommer troligen inte heller att lyckas så länge människor inte ser något hopp om en långsiktig lösning på denna långa, brutala konflikt. I stället lär desperationen ta sig än mer våldsamma uttryck på båda sidor.

För att ha en chans att lyckas måste ett förslag om eldupphör samtidigt kopplas till ett politiskt agerande, som ger palestinierna på Västbanken och i Gaza påtaglig anledning att tro att ockupationen kommer att avslutas. Utan konkreta tecken på att israelerna verkligen avser att dra sig tillbaka, kommer de militanta grupperna bland palestinierna att få större sympati hos många som har svårt att se något annat sätt att protestera mot övermakten. Det alltmer kraftfulla israeliska militära agerandet som vi nu bevittnar, kommer inte att kunna kväsa palestiniernas vilja att nå den frihet de enligt internationella resolutioner har rätt till.

Till slut är det dock ändå så att både palestinier och israeler är här för att stanna. Därför måste man finna ett sätt att leva tillsammans, så att barnen på båda sidor kan få leva i fred, frihet och trygghet och inte längre vara rädda. Det enda sättet att nå fram till detta är att åter börja tala med varandra om hur en fred som både palestinier och israeler kan tänka siga att leva med skall se ut, och om hur man skall nå fram till den.

För att detta skall ske måste folket på båda sidor alltmer börja inse hur beroende man är av varandra. Israelerna måste börja förstå att palestiniernas frihet är en förutsättning för den egna befolkningens säkerhet. Samtidigt måste palestinierna inse att Israels säkerhet inom sina erkända gränser är en förutsättning för den egna friheten. Det är insikten om detta ömsesidiga beroende, som till slut kommer att leda fram till att man på allvar börjar förhandla igen.

Just nu verkar vägen till förhandlinsbordet mycket lång. Med stor oro undrar vi hur många människoliv som ytterligare kommer att krävas på båda sidor, innan det blir uppenbart att våld och tvångsåtgärder aldrig kan skapa någon varaktig fred här i det heliga landet.

Av Gustav Ödqvist 14 dec 2001 15:22