Morfar skulle nog kört över utlänningen

I framsätet satt Mattias pappa. Han var stor, alltid orakad och tunnhårig. På hjässan slingrade sig de få, långa och blonda strån som ännu inte övergivit honom medan den hängiga Helly Hansentröjan avslöjade en avsevärt tätare hårman längs den breda ryggtavlan. Jag hoppades att min rygg aldrig skulle bli så hårig.

Vår chaufför spred en doft omkring sig som avslöjade att han ofta befann sig i små, inrökta rum. Bilen vi satt i var ett av dessa utrymmen. Gubben kedjerökte, men hade ingen tanke på att veva ner fönstret, trots att solen sken utanför. I Mattias familj struntade man fullkomligt i sånt.
Och det var ju ganska coolt egentligen, jag menar Keith Richards skiter ju med all säkerhet också i att vädra ut de giftiga kemikalierna. Det är rock att röka. Annat var det hemma hos mig. Med en pedant mamma, en mjukispappa och en allergisk syster var det aldrig tal om att de kunde röka någon annanstans än under fläkten. Om det inte var fest förstås, då kunde man rucka lite på reglerna.

Även Mattias mamma kedjerökte. Oftast satt hon vid deras runda köksbordet med en cigarett mellan högerhandens gulnade fingrar och skrek åt Mattias småsyskon att de skulle hålla käften. Hon var, till skillnad från hennes make, en väldigt nervös person som alltid befann sig på gränsen för ett sammanbrott. Då fick Mattias rycka in och agera farsa en stund. Han var väldigt mån om sin älskade mamma och hennes hälsa var alltid viktigare än de stackars syskonen.

Ofta när vi höll henne sällskap vid det stora köksbordet sa hon att hon verkligen kunde förstå föräldrar som tar livet av sina barn. För ungar, speciellt riktigt små, är så jävla skrikiga och jobbiga.

Det kändes inte så bra att höra, åtminstone inte för mig. Jag kom ju trots allt från en familj där man blev kliad på ryggen innan man somnade om kvällarna, där man värnade om barnen och deras hälsa. Men Mattias nickade alltid instämmande när hon sa alla dessa elaka ord. För även om de var väldigt små, hans syskon, så tyckte han minsann att de kunde visa sin kära mor lite mer respekt. Vad skulle de vara utan henne liksom? Ingenting! De borde vara tacksamma över att hon ser till att de får mat i magen vareviga dag.

Jag delade inte hans uppfattning men höll tyst ändå. Kanske hade jag gjort tanten vansinnig om jag hade sagt vad jag tyckte, vilket hade medfört att Mattias skulle ha föraktat mig för all evighet. Det var ändå rätt schysst att ha en kompis man kunde åka in till stan med. Därutöver hade hans föräldrar ett ansenligt gäng porrfilmer som vi båda fann extremt intressanta. Åtskilliga eftermiddagar satt vi tysta i den mörka skinnsoffan och såg hur vuxna människor lekte syndiga lekar på TV-skärmen. Något sånt fanns inte hemma hos mig.

Vi passerade brandstationen i Uppsala och både jag och Mattias såg oss storögt omkring. Här skulle vi bo en vacker dag, utan vare sig föräldrar eller småsyskon. Då kommer allting att vara otroligt mycket häftigare än idag. Tjejer, sena nätter i en egen lägenhet. Och tänk alla konserter man kommer att kunna se!

Utanför fönstret ser jag hur snabbt världen rör sig i en storstad. Så många människor, och alla verkar de vara på väg någonstans. Hemma i Lövstalöt hade man tur om man stötte ihop med någon överhuvudtaget. Det hände ju inte så mycket i våra kvarter. Förutom den där gången då någon snodde en bil. Fast den kriminalgåtan var väldigt snart uppklarad och ingen polis behövde kopplas in i fallet. Det var helt enkelt en kille i kvarteret som tillsammans med några polare bestämt sig för att knycka en bil. Varför de körde in i ett träd bara hundra meter därifrån är svårare att förstå, men de var kanske väldigt berusade. Spännande var det i alla fall och det gav oss alla något att prata om under en tid.

En liten stund senare, fortfarande på Kungsgatan, fick Mattias pappa rött ljus och stannade bilen. På övergångsstället gick en utlänning och såg glad ut. Kanske var han lika lycklig som jag över att sommaren äntligen var här. Eller också såg han bara gladare ut än han egentligen var, sånt kan man aldrig riktigt veta. Där vi kom ifrån fanns det inte så många svartskallar, som de flesta kallade dom, och när en familj från Iran eller var det Irak? flyttade in i ett nybyggt område fick de ett helvete. Snart hade någon satt upp en skylt med texten "Libanon" som pekade i riktning mot de där kriminella utlänningarnas gata och pratet gick om hur de snart skulle ta över hela samhället om vi inte var på vår vakt.

En lördagseftermiddag låg en vit lapp i brevlådan. Det var Nordiska Rikspartiet som kände sig manade att informera oss om den ondskefulla invandringspolitiken och hur vi måste värna om vår svenska kultur. Så nobelt av dem. Själv fattade jag att allt det där var nonsens. Och förresten, varför skulle någon vilja ta över Lövstalöt?

Mannen hade inte hunnit ta många steg på de vita, streckade linjerna förrän Mattias öppnade sin mun och skrek: "Gasa farsan, kör över den där jäveln!" Han var märkbart exalterad över tanken och forcerade in sin kropp mellan de två framsätena för att komma närmare händelsernas centrum.
Likt en varg som just fått vittring på en fårflock spärrades hans ögon upp samtidigt som tungan ramlade ut ur sin grotta. Snart hängde den ner till de jeansbeklädda knäna och skapade en stor pöl på plastmattan under hans fötter. Han andades ljudligt och hörntänderna tycktes plötsligt mycket större än tidigare.

Hans skäggiga farsa var dock inte lika entusiastisk och släppte bara fram ett "äh." mellan sina uttorkade läppar. Som för att undvika sonens förebrående blickar i backspegeln lutade han sig framåt och fimpade cigaretten i den redan överfulla askkoppen.

Mattias lutade sig tillbaka igen, märkbart besviken.
"Morfar skulle inte ha tvekat", sa han och tittade ut genom sidorutan. Jag satt tyst och iakttog mannen som obekymrat vandrade vidare längs Vaksalagatan.

Av Patrik Wirén 12 dec 2001 16:46