Göteborg i backspegeln

I skrivande stund är mina kamrater på väg till Belgien och demonstrationerna under EU-toppmötet i Bryssel. Själv har jag inte råd att åka med den här gången, utan sitter hemma och funderar över det jag upplevde i Göteborg för ett halvår sedan. För det hände något i Göteborg, både med oss själva och med bilden av Sverige och svensk polis. Det som hände var så märkligt och ovanligt för svenska förhållanden att vi som var där bara kan tala om det genom omskrivningar.

Vi kommer från olika politiska läger, vi som var där under EU-toppmötet i somras, så för att inte genast hamna i någon alltför avancerad politisk diskussion när vi möts säger vi bara: "Jag var också i Göteborg." Undermeningen är att var och en av oss vet vad som hände, bättre än de som inte var där i varje fall.

Av svenska städer är det bara Göteborg som fått denna mytiska klang av världspolitiskt slagfält; först Seattle 1999, sedan Prag 2000 och Göteborg 2001. Handen på hjärtat; vad är väl almstriden mot detta? Känn er hedrade ni som var där, även om media inledningsvis höll upp en grotesk skrattspegel av det vi försökte göra.

Majoriteten av göteborgarna var förstås inte så glada åt den sönderslagna Avenyn. Det känns som om de fortfarande står och hytter mot näven mot alla tillresande idioter från norr, söder och framförallt öster. Men det som hände i Göteborg, det hände där och inte i Stockholm. Politiskt sett var det en omistlig upplevelse.

Själv fick jag ett batongslag i ryggen när jag höll en politisk banderoll på Berzeligatan, och inte gick undan för polisattacken tillräckligt snabbt. Jag och mina vänner var rädda, inte för meddemonstranterna utan de facto för att polisen fullständigt skulle tappa besinningen. Att kasta gatstenar som ett antal medlemmar i svarta blocket gjorde var naturligtvis fullkomligt idiotiskt, men en krypande känsla säger mig att polisen ville ha just denna händelseutveckling för att kunna klämma åt rejält. Och utan Janne Josefssons insats hade lynchstämningen mot aktivisterna antagligen bestått.

En gatsten är inget politiskt argument. Tusentals demonstranter som beträder gatorna, skanderande slagord, kan faktiskt vara det. Lärdomarna från sommaren är många. Att få glåpord slängda efter sig på stan bara för att man är svartklädd demonstrant, är också något man får räkna med.

Av Andreas Björsten 12 dec 2001 15:20