Branschen som vill begå självmord

Det här ska handla om internetbranschen. Bara så att du vet. Du kanske är ohyggligt trött på den debatten och texten kanske är lång, men om du någonsin arbetat i eller strax utanför den nya ekonomin behöver du läsa det här.

Kommer du ihåg en tid, inte allt för långt bort, när Jonas Birgersson, en anonym och oerfaren nerd som var alldeles för ung, stog naivt och viljestarkt på ettornas nyhetsplats varje dag och predikade om nya paradigmer med sociala samhällsvisioner om en helt ny ordning? Kommer du ihåg när det var webb-tävling på det stora mässorna och grupper satt och designade webbar på tid i tävlingar? Kommer du ihåg en tid, när Johan Stael von Holstein svettigt rusade genom arbetsplatsens korridorer på väg till ännu en presentation eller ett säljmöte som skulle ta ditt företag till stjärnorna som räddare av den fria världen? Kommer du ihåg när de rosa tidningarna skrev något om ditt företag nästan varje dag? Kommer du ihåg när ni slet med den där siten, i hopp om att få gå upp på scenen på härligt skimrande SIME awards? Kommer du ihåg, när varje projekt var en oöppnad mussla där allt kunde hända, och gjorde det? Kommer du ihåg, när ens kreativitet fick löpa amok på den underbara webben bara för att konstruera saker som ingen gjort förut och Sverige var den som höll i takt-pinnen för de mest avancerade lösningarna i världen och alla andra var avundsjuka?

Kommer någon ihåg 1998, när ingenting var omöjligt och det gamla gråa Sverige äntligen höll på att skaka av sig jante-masken, som en gammal sovjetstat där ni sprang ut på grönbete på kvällarna ständigt sökande efter likasinnade och prata prata prata, sträva, utveckla, festa och bada i framtidstro?

Det har hänt mycket på ett par år nu. Men jag undrar verkligen, hur en sån skinande framtidstro kunde förbytas i en så grå skam över att faktiskt ha haft så mycket hopp och en sån mättad glädje över chansen att skapa det som skulle bli starten till en helt ny arena.

Vi behöver en hel del av det som var bra i den perioden tillbaka. Det dåliga kan vi lämna därhän. Jag vill ha tillbaka drivet och hungern hos tidningarna, människorna, företagen. Jag saknar den.

Det mesta idag inom Internet-industrin sköts med "ankdamslugn" och en restriktiv, förkastlig hållning som inte flyttar några som helst gränser. De människor vissa kallade lycksökare under internetboomen kallar jag barriärsprängare. Är du en barriärsprängare och riktningsgivare eller är du en liknöjd, passiv sten på flaket?

Är den bransch vi verkat i helt försoffad och strömlinjeformad nu? Eller finns fortfarande exempel på extrema, kreativa och friktionsskapande gränsflyttare att visa upp?

Kreativa i meningen att vara först med en design, en lösning, en teknik, en vision om användande, en affärsmodell, ett koncept, en organisationsform, ett manifest över arbetsförhållanden, en dröm om perspektivskevning och så vidare. Jag vill ha exempel på var man hittar fan-bärarna just nu. Vilka är extrema? Vilka är dagens Justin Hall? Internetpionjär 1994. Vilka är dagens "Speedway digital army"? Bransch-rebeller 1998. Vilka sparkar numera de gamla konservativa konformisterna i njurarna och pungen?

Finns dom?

Om inte, så måste jag skola om mig, för jag vägrar arbeta i en bransch utan visioner och provokatörer. Dotcomdöden var en parentes, ett smärtsamt gupp i vägen och av väldigt marginell betydelse sett ur ett tioårsperspektiv. Det är inte dotcomdöden det här handlar om, utan min rädsla över att vi förlorat det "mindset" som höll Sverigen i bräschen.
Är det bara "lagomlinjen" som gäller nu, och kommer inte det i så fall att sätta oss längst bak på den globala efterkälken?

Vid diskussioner runt detta har många missförstått mig.
De säger "men det är väl bra att alla lugnar sig och fokuserar på att tjäna pengar". Där vill jag bara säga; -sjävklart konsolideras alla nya branscher efter ett tag.

Men. Internetbranschen är fortfarande extremt ung och sjöblöt bakom öronen och dessutom i ständig rörelse under fötterna på oss. Just nu står vi på en tillfällig plattform där just "Webbsida i Internetläsare" utgör det största kommersiella incitamentet för alla aktörer som producerar tjänster men den här tekniken, och vi som jobbar i den, har så otroligt mycket kvar att leverera.

Vi kommer att få se många olika konsumentbetéende-faser komma och försvinna igen i snabba och korta ryck de kommande åren, alltefter som olika tekniker gör entré som 3G, nya mobila hårdvaruplattformar, sammankopplade hårdvaror digikamera-Mp3-spelare-telefon-videotelefon- och så vidare och dessutom nätanslutna. Till det kommer en trolig utveckling med allt fler publika terminaler ute i vardagen, serverbaserade PIM och message-tjänster, ökat fokus på ASP serverbaserad programuthyrning med mera. Det finns så otroligt många ogjorda affärsmodeller, outforskade affärslogiker, designfrågor micrositer, portable-formgivning, och HCI-utveckling AI och... ja fan, det vi ser som "Internetbransch" idag ser jag som en mikroskopiskt steg på vägen och så många aktörer verkar ha stannat av.
Efter dotcom-chocken så har många intagit en så otroligt restriktiv hållning helt i onödan.

Det är nästan fult numer att säga "entrepenör". Man uttalar knappt namnen på Johan Staël von Holstein och Birgersson, trots att de i mångt och mycket bär en stor del av ansvaret för att Sverige, under blod, misstag, svett och tårar, några år ledde hela utvecklingen. Tro inte att jag inte är medveten om nödvändigheten i att tjäna pengar och hur en startup ska skötas, det har jag gjort tillräckligt med empiriska erfarenheter av. Jag saknar inte bubbeleffekterna.

Men jag saknar tiden när branschen var till bristningsgränsen fylld med idéer och framåtrörelse.
Idag så ägnar media och vissa företagare så otroligt mycket tid åt att diskutera i ett backspegelperspektiv likt "Siewert Öholm-debatter på syra" om konkurserna, vecka ut och vecka in, och de tittar på dotcomdöden med överdriven respekt och vilar på hanen. Jag anser att den paralysering som brett ut sig inte är proportionerlig, däremot livsfarlig. Utan horisont-tänkande halkar man efter och det är Sverige för litet för att ha råd med.

Om man som vi av naturliga skäl inte kan prestera de billiga volymerna som till exempel Asien och samtidigt heller inte leder själva utvecklingen inom IT utan tappar det till andra länder... ja då har Sverige inte kvar... någonting. Kombinera det med det massiva utlandsägandet av Svenska företag så ser man snart att Svenskt näringsliv håller på att bli helt ihåligt.

Jag skulle inte höja ett ögonbryn, utan snarare självklart välkomna helt nya "fleece-fantomer" som gärna får gå ut och bränna några miljarder till, bara vi återfår det momentum som rådde ett tag gällande utvecklingsinitiativ, idéflöden och labbverksamhet som karakteriserar en progressiv bransch.

Att sätta sig på rumpan och göra rutinmässiga försäkringsbolags-siter, flacka med blicken vid nämnande av "Birgersson" vid fikarumsbordet och förtränga att det finns enormt mycket kvar att göra tycker jag känns väldigt... korkat helt enkelt?

Att fördöma initativtagare, bestraffa visioner och stävja riskbenägen utveckling är som land lika med att sätta sig ner och suga på hagelgevärets dåliga ände. I´m sorry. Vi måste sätta igång det hela igen.

Av Stefan Hallgren 12 dec 2001 16:29