Pysselfobi

Det lackar mot jul och varenda skrymsle och vrå ska intill panikens och galenskapens vaga gränser fyllas med magisk julstämning, för att till varje pris mota bort den gråa och av regn till bristningsgränsen fyllda vintern som härskar där ute. I desperation utryms köksbord och andra heliga vardagsinstitutaioner för att lämna plats åt det glupska och hänsynslösa pysselmonster som erövrar och försvagar mångas sinnen i dessa dagar. Med detta odjur infinner sig också en närmast sjuklig skaparlusta och en vida överskattad tro på sin kreativa förmåga. Aktar man sig inte noga så kan man finna sig själv fastlåst i pysslandets helvetiska bojor, i full färd med att desperat försöka blåsa liv i en gammal äggkartongsbit med hjälp av lim och flirtkulor.

För en pysselfobiker kan tider som dessa liknas vid mardrömmar hämtade direkt ur dagistidens mörka katakomber, stinkande av pelifixlimstift och andra kemiska reaktioner som uppstår under pysselstundernas terror.

Det jag nu kommer att beskriva är en pysselfobikers mardröm. Jag vill därför passa på att varna känsliga läsare.

Svettandes, iklädd stora yllekoftor i ett av levande ljus och ångande ugnar allt för högt tempererat rum, tvingas man konfrontera silkespapper och söndertrasat filttyg, för att i ren desperation försöka efterlikna något taget ur ens fantasi, samtidigt som illamåendet väller över en. Med avsmak ger man sig på uttjänade toalettpappersrullar som ska omvandlas till något som ska föreställa en så kallad lucia. Med hjälp av vita gamla trasor, kliandes änglahår, gammalt, glest och överblivet glitter och en jättelik, vit flirtkula ska detta cylinderformade badrumsföremål ta formen av denna strålande varelse. Resultatet blir allt för skamligt och tärnorna, som ska fullborda skapelsen, bildar en samling groteska varelser med piprensare till armar och oproportionerligt stora huvuden, som med hemska tuschpennegrin vindögt stirrar tillbaka mot den stackars skaparen.

Gamla, slöa saxar, gärna förstörda av torkat lim, försöker med sina sista krafter klippa filttyg efter mönster så att de högst tvivelaktiga remsor som bildas därav ska kunna formas till det hjärta som visas i ett sparat utklipp från en gulnande knep & knåp sida i Hemmets Journal. Resultatet kan liknas vid allt annat utom just ett hjärta. Andfådd, och med ögon tillhörandes en galen man, rensar man köksbordet för att kunna ta sig an pepparkaksdegen, som med möda framställts av ett gammalt, traditionstyngt recept. Pepparkaksformer, trasiga och intrasslade i sig själva, letas fram för att i skapandets och konstens namn fullfölja sin uppgift. Då tiden är mogen för gräddning av allehanda gubbar och gummor är man så spyfärdig av all deg som man i syfte att minska ner på bakjobbet fyllt magen med, att man nästan kastar upp över spisen. Och ändå blir inte figurerna som man önskat. Tjocka och mjuka tvingas man bryta loss dem ifrån varandra där de flutit ihop på plåten. Mardrömmen är total.

Att tvingas till sysslor som dessa kan när som helst bringa död och förintelse åt en pysselfobiker som mig själv. Jag har hittills, med nöd och näppe ska jag tillägga, undkommit med livet i behåll, och har därför också beslutat mig för att avstå från det mesta av pysslandet i år. Det går dock inte att undvika pysslandet fullständigt då TV-program som Äntligen Hemma som förövrigt bör undvikas av pysselfobiker året om fyller upp timslånga program med julpyssel. Små barn som stolt ska visa upp sönderfallande julpynt de knåpat ihop i skolan är inte heller att rekommendera.

Gammalt julpynt som plockas fram från diverse skrymslen kan också frammana traumatiska minnen. Enögda äggkartongsjultomtar som tomt stirrar upp mot en från de möglande kartongerna kan få vilken pysselfobiker som helst att råka i panik. Tidigare nämnda luciaskapelser, som ofta mister sina huvud under förvaring, kan ha liknande effekt, liksom lösa piprensare utan adress, rullande flirtkulor och krubbor utan Jesusbarn. Mögliga nejlikeapelsiner från föregående år bör också undvikas i den mån det går.

En pysselfobiker bör också avstå från hemmet den tid då julen ska ut ur huset, då allt från barrande granar till trasiga julgranskulor, som tvunget måste limmas ihop, kan sätta den drabbades psyke helt ur spel.

Försök stå ut så gott det går under dessa helvetiska adventsdagar. Väntan är snart över och det pysselfria lugnet kommer åter att lägga sig över landet. Vi pysselfobiker ska vara glada över att vi inte lever efter de ord som predikas ut i en viss mardrömslik julsång. Ändå förstår jag de som under dansen kring granen drabbas av kallsvettningar och frossa när hela släkten glatt, utan någon som helst omtanke, skanderar att julen ska vara ända fram till påsk. För vi vet ju alla vad påsken går för med sitt slokande, aldrig grönskande björkris och sina fjädrar i gälla färger, för att inte tala om blåsta ägg målade i blek vattenfärg med penslar vars borst helar tiden lossnar och klibbar fast i det numera grisrosa äggskalet.

Av Arvid Jurjaks 11 dec 2001 14:20