Den lidande konstnären, typ

Jag packade min slitna bruna väska, som jag ärvde efter morfar, för att göra en tre dagars resa till Skagen. Med mig hade jag ett anteckningsblock, pennor och fem flaskor rödvin av den billigare sorten.

Båtturen var en studie i mänskligt beteende där pensionärernas armbågsstrategier verkade väl inarbetade. Att det fanns så mycket kraft i dessa skröpliga varelser både fascinerade och skrämde mig. Vid ankomsten till Fredrikshamn fick jag ett paraply i huvudet, just för att jag inte lämnade plats i "Suckarnas gång" tillräckligt snabbt; Ett kilo köttfärs för 9.90 verkar som man skulle kunna döda för.

Min strategi var av annat slag. Jag skulle skriva stor poesi, där längst ute på Grenen där haven möter varandra och supa in kraften från ljuset och rödvinet. Jag skulle locka mig ner till den sköraste känslan, den största rädslan och den oåtkomligaste längtan.

Jag var 21 år och bilden av den lidande konstnären med den skrynkliga skjortan, säckiga byxorna och rödsprängda ögonen, låg som en karta över vattnet som skilde mitt hemland från min tillfälliga hemvist. Jag ville vara orakad och oborstad, vilse och vis.

Efter en flaska vin vågade jag mig ner till havet och mörkret som omgav mig kapslade in mina tankar till ord som flödade som aldrig förr. Jag skrev:

"Jag sitter längst ute på piren
just där haven möter varann
Jag borde känna mig hemma
men jag längtar någon annanstans

Jag plockar en sten på stranden
för varje tanke jag har
Jag känner jag blir tyngre och tyngre
för varje steg jag tar

Jag har färdats över vida vatten
för att se havet slå in över land
Så nog borde jag känna mig hemma
men jag längtar någon annanstans

Jag längtar efter en kvinna
som kan bygga ett hem av lös sand
Som kan stå vid min sida på piren
och se havet slå in över land

Men jag sitter här alldeles ensam
bara stjärnor att fråga om råd
Och jag tänker på Kvinnan och Havet
och ler fast min längtan känns svår"

För ett kort ögonblick existerar bara jag och den brinnande längtan efter att hitta nyckeln till förståelse. För en sekund i mitt sökande liv är jag ett med alla de bilder jag läst om, drömt om och förutsatt mig att bli ett med.

Efter ytterligare en flaska vin försvinner minnet och när jag nästa dag vaknar upp är den romantiserande bilden av konstnären som bortblåst. Huvudet värker och när jag går igenom min anteckningar hittar jag inget att bygga vidare på. Där finns inga svar, inga mystiska budskap eller vägar som leder ut.

Allt blir patetiskt och jag avbryter min resa i förtid.

På hemvägen kommer jag ändå på mig själv med att le åt det jag upplevt. Säga vad man vill om den lidande konstnären och en ynglings vilja att bli bekräftad och sedd; Nu har jag åtminstone skaffat mig en referens. Jag gjorde det och det får vara min vinst.

Av Per Poulsen 11 dec 2001 17:49