Att krossa den som redan ligger, del 1

Bilden av svensk flyktingpolitik som röd med vita knutar, barmhärtig och generös, bleknar i takt med att EU:s makt över våra liv växer. Konvention läggs på konvention och Sverige är i dag inte mycket mer än en tegelsten i Fort Europa. Muren speglar sig i "vår" flyktingpolitik.

Om flyktingförläggningarna tidigare besöktes av nyfikna svenskar med kaffetermos kommer i dag endast förvirrade nynazister dit för att bränna kors. Ofta kommer också tysta domar i vita kuvert; ibland dödsdomar. Hela åtta gånger har Sverige blivit fälld av FN:s tortyrkommitté på grund av dessa kuvert. Sverige har nekat asyl till människor som flytt från tortyr. I vissa fall har flyktingar nekats inträde redan vid den hårt dragna gränsen runt om Europa, trots att Genèvekonventionen garanterar alla rätten att söka asyl.

Trots att EU-länderna redan kritiserats av FN:s generalsekreterare Kofi Annan för att inte leva upp till FN:s flyktingkonvention. Trots att flyktingarna riskerar tortyr, förföljelse, fattigdom och död, i sitt hemland. All byråkrati skymmer sikten för EU:s parlamentariker: människan är bortglömd.

Den 25 mars 2001 blev Sverige operativ medlem av Schengensamarbetet. Schengen startades som ett projekt för fri rörlighet inom EU:s medlemsländer och som ett sätt att motverka internationell terrorism. Därför reglerar i dag hårda regler vem som får och vem som inte får komma inom Europas yttre gränser; bara runt om Sverige finns 87 gränskontroller. Transportbolag som transporterar passagerare med falska pass kan dömas till böter, flygbolag måste alltså ta på sig rollen som polismyndighet och på plats avgöra om flyktingen i fråga kan tänkas få asyl eller inte. De måste avgöra om deras pass är giltigt eller inte. Om de missbedömmer läget förlorar de pengar.

Både Migrationsverket och Regeringskansliet hävdar att Schengenavtalet inte på något sätt försvårar för flyktingar att ta sig in i Europa. Barbro Holmberg, som är politisk sakkunnig åt Maj-Inger Klingwall, migrationsminister, hävdar att det istället blivit lättare för flyktingar att söka och få asyl, och att det skett en "enorm ökning av flyktingar som får asyl". Hon menar att Genèvekonventionen, som garanterar alla rätten att söka asyl, efterföljs, men också att den kan "tolkas på olika sätt".

Gunilla Khademi, verkställhetssamordnare på Carlslunds flyktingförvar har arbetat på flyktingförläggningar sedan 80-talet och hon säger något annat: På 80-talet fick nästan 82 procent av alla sökande stanna i Sverige, enligt Migrationsverkets egen statistik, jämfört med i dag då ungefär 50 procent av de sökande får asyl. Svenskt flyktingklimat har hårdnat, menar Gunilla.

Beroende på vem man frågar blir svaren olika, även Statistiska Centralbyråns statistik är svårtolkad. Enligt dem invandrade 39 426 människor till Sverige 1980. År 2000 fick 45 164 invandrare stanna i Sverige, dock sökte 16 303 människor asyl samma år, och siffran över hur många som får stanna kan vara tidigare års fall som lagrats på hög.

När man tolkar statistik av detta slag finns det en rad olika faktorer som måste tas i beakande: I begreppet "invandrare" ingår inte bara flyktingar, utan även nordbor, arbetskraft och affärsmän som fått uppehållstillstånd i Sverige. Statistiken säger ingenting om hur många asylsökande som fått stanna. Från 1998 till 1999 skedde en ökning i invandrare med 7 788 människor. Dock framgår det inte om dessa sökte asyl samma år eller om deras fall också har legat "på hög" en längre tid, inte heller framgår det vilka människoöden som döljer sig bakom siffrorna.

Är det 7 788 rika affärsmän som fått uppehållstillstånd i Sverige eller är det 7 788 flyktingar? Det framgår heller inte hur många flyktingar som tänkt söka asyl i Sverige men som nekats tillträde till flygplanen eller stoppats vid gränsen på grund av att de inte hade några papper, eller falska identitetshandlingar. Budskapen är spridda och statistiken talar inte heller alltid för sig själv. Anita Dorazio är ordförande i Asylkommitén och har jobbat med flyktingfrågor sedan 60-talet. Hon säger: "Ibland finns det ingen sanning. Bara verklighet."

En stunds bussfärd från Upplands Väsby centrum tar dig till Carlslunds flyktingförvaring. Här finns de människor som just har anlänt till Sverige och nu vill söka asyl, samt de som har fått ett definitivt avvisningsbeslut och som förvaras här i väntan på hemfärd. Gunilla Kademi arbetar här som verkställhetssamordnare och det är hon som ska övertala de utvisningsdömda att bege sig hemåt frivilligt. En uppgift som inte alltid är så lätt: "Det är klart att man ibland blir alltför engagerad. Jag har nu jobbat länge med flyktingfrågor och i början grävde jag verkligen ned mig i fallen. Här på förvarsenheten stannar de ju så kort tid så jag inte hinner lära känna dem. Men helt avtrubbad är jag ju inte, den dagen jag blir det tror jag inte att jag bör arbeta med flyktingar längre."

Transitenheten är den första anhalten för en flykting, här ansöker de om asyl. Tror myndigheterna att de här människorna har potential att beviljas stanna i Sverige erbjuds en plats på en förläggning i väntan på utredning. På Förvarsenheten hamnar de om de fått avslag från Migrationsverket och efter överklagan även från Utlänningsnämnden, i väntan på avresedatumet.

Förvarsenheten är en låst enhet där rastplatsen liknar den på ett fängelse, med höga murar och stängsel. Personalen har rätt att fysiskt förhindra de flyktingar som försöker fly. Den tredje delen av Carlslund är en barn och ungdomsavdelning där föräldralösa barn och ungdomar, under 18 år, bor. Ibland så länge som upp till ett år, i väntan på ett hem av något slag.

Inne vid receptionen står folk i kö för att få sina dagliga 24 kronor i fickpengar. Boende och mat är gratis. En kvinna gråter tyst i ett hörn samtidigt som ett litet barn bredvid henne underhåller sig själv med sitt jollrande och sin napp. Stämningen är tryckt och människor verkar oroliga och osäkra. Inne i förvaringens lokaler verkar dock de flesta relativt lugna. "Stämningen är oftast god," berättar Gunilla Khademi. "Det är olika hur människor reagerar, det värsta för dom är ovissheten. Vi har ibland människor som hotar med att ta livet av sig eller skär sig i armarna, detta är oftast ett rop på hjälp. Vi har dock aldrig haft någon som skadat sig själv så mycket att de behövts läggas in på sjukhus. Alla får de läkarhjälp."

En statistik över antal självmord bland asylsökande existerar inte och är det är därför omöjligt att konstatera hur stort problemet är.

Av Lina-Maria Larsson 11 dec 2001 15:55