Hurra, kläderna måste ha krympt

Jag är lite "kärringen mot strömmen", eftersom jag och
särskilt omgivningen har tyckt att min kropp är för mager.
Under större delen av mitt liv, har jag fört en kamp för kalorierna, medan andra har fört en kamp mot dessa. Jag har försökt att bädda in mina revben med lite fett, men det har tagit tid.

När jag var fjorton år, kunde min middag se ut så här: En liter mjölk, tio smörgåsar, femton normalstora potatisar samt tio leverbiffar. Nu överdriver jag inte, utan det är alldeles sant. Mitt matfrosseri fortsatte tills jag var drygt fyrtio år, ty hungern gjorde sej ständigt påmind. När jag var bortbjuden till vänner, såg jag alltid till att äta innan jag åkte hemifrån, ifall jag inte skulle bli bjuden på tillräckligt mycket bukfyllnad. Mat och åter mat, detta upptog mina tankar under stor del av dagen.

Trots mitt stora matintag, var det stört omöjligt för mej att öka i vikt, utan den låg stadigt på fyrtiosju-fyrtioåtta kilo. Min längd är etthundrafemtioåtta centimeter. Det kändes aldrig roligt att handla kläder, då allting var för stort. Sedan var det så tröttsamt att lyssna till folks klagomål och påpekande om min kropp. Många fällde dumma kommentarer: "Du kan ju inte äta någonting som du ser ut, mager och eländig." Detta följdes ofta av allmänt skratt.

Ursäkta mej, men jag har aldrig förstått humorn i detta.
Tydligen anses det fullt acceptabelt att påpeka någons undervikt. Vem beklagar sej till någon över dennes övervikt?
Vari ligger skilnaden?

När jag fyllt femtio år, började min kropp att förändras, hormonerna fick väl "fnatt". Det är väl så att ämnesom-
sättningen har sjunkit nu. Tänk, vilken glädje jag känt, när jag upptäckt att mina kläder undan för undan blivit för små. Härligt att köpa kläder, det är mycket lättare nu.

Min vikt har stabiliserat sej det sista året och jag väger sextiotvå kilo. Detta kan tyckas ganska mycket, men jag ser
inte särskilt fet ut. Jag älskar varje kilo, särskilt min breda kvinnliga bak. Det finns de som fortfarande tycker att jag är smal, de har inte ens tänkt på att min kropp har förändrats. För dem är jag kanske alltid, magra Vivi, även om jag så vägde nittio kilo.

Vad jag menar är, att man ser ut som man ser ut. Varför ska andra människor lägga sej i det? Man har sin trivselvikt,
undervikt eller övervikt. Sedan är det inte så lätt för alla att förändra detta. Utseendet är ändå inte det viktigaste, utan det är inseendet.

Av Vivi-Ann Bryggman 07 dec 2001 09:26