Opaketerat bröd är djävulens verk

Jag vet, för jag jobbar här. Varje gång jag kommer in i den stora fabrikslokalen drar luftrören drar ihop sig till små stickor då det osynliga mjölet sipprar ner i lungorna. Oändliga pallar av bruna plastlådor står staplade på varandra, de är i natt endast 13 789 stycken; en enkel match för de hårdarbetande brödstaplarna på Skogaholms bröd. De liknar alla små knarkande tomtar med sina röda tröjor och ännu rödare ögon. Mellan två på natten och halv åtta på morgonen vandrar de små tomtarna omkring i nån slags dvala, i stilla föundran över hur de själva orkar, natt efter natt efter natt. Allt detta medan du gott ligger och sover, ovetandes om vad som händer ditt frukostbröd.

I lokalen brer de till synes oändliga rullbanden ut sig, där lådorna åker runt bland olika stationer. Det stackars opaketerade brödet glider omkring utan något slags skydd mot lokalens vidrigheter. Åker ett grekiskt lantbröd i golvet, plockas det lika fort upp på bandet igen som om inget har hänt. Lantbrödet kanar vidare i sin oskyddade låda och super in den osanitära atmosfären, bakterier av alla dess slag; oj, där råkade någon nysa på brödet!

Den enorma tristess som infinner sig runt klockan fem på morgonen brukar vanligtvis resultera i diverse ohälsosamma aktiviteter. Det är oftast det opaketerade brödet som råkar illa ut. Någon kan stå och pilla ut solrosfrön ur solrosbrödet för att förnöjsamt knapra i sig, eller sätta sig ner på bandet när ruljangsen är långsam. sätta sig ner med de svettiga fötterna uppe i brödet. Här är det dock oftast det paketerade brödet som utsätts; att plasten inte luktar unket lång väg när det ligger där i bröddisken på morgonen är väldigt konstigt. Eller, så är väl folk för trötta när de köper frukostbröd att de inte märker något. När den värsta apatin infaller är det inte kul att heta källarfranska, den kan nämligen bli stucken i med en bläckpenna. Har den tur blir den bara lite lagom pillad på, med inte allt för rena handskar. Om personalen känner sig pigga brukar brödkrig bryta ut och det är alltid lika kul.

Oftast är det mest klag. "Det är så man vill börja grina", har Hugo, 57 år och råbarkad, sagt mer än en gång. "Vadihelvetesjävlarhelvete gör jag här?" utbrister vi ofta i ren förtvivlan. Dock brukar något konstigt hända efter en tid som anställd på Skogaholms Bröd. Du börjar helt plötsligt tro att du gillar ditt jobb och går som i hypnos till jobbet för att där befinna dig i nån slags dvala hela natten. Som ett heroin vägras den glömmas bort. "Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt jobb" blir ditt mantra. En brun plastlåda din allsmäktige Gud. Det är konstigt det där med nattjobb; du hatar dom samtidigt som du inte riktigt kan förmå dig att sluta. Det känns ju lite som att inte jobba på riktigt, eftersom dagen knappt har börjat när du stämplar ut.

På rasterna hänger zombisarna i kafferummet, de som röker drar i sig cigarett efter cigarett, de som inte röker tittar mest på. Finns det något kaffebröd brukar de som orkar äta av brödhelvetet det som åker runt, runt, runt och kanske försöka lösa ett korsord för de som orkar tänka. Alla dricker dock maskinkaffe som består av en strimma svart sörja och en massa blask. Håller dig igång heeela natten lång.

När arbetsnatten börjar närma sig sitt slut börjar orden "nu är det slut" från vår chef Lotta att hägra som en välsignelse av Gud Fader själv. När den kommer springer alla, med hjälp av sina sista krafter, ut ur mjölnästet. Sen åker vi hem och äter vad som helst men inte bröd, medan ni käkar källarfranskor, baguetter, rågbröd, drottningbullar, wienerbröd och nu också lussebullar, helt ovetandes om vad det är ni egentligen äter. Kroppsvätskor och odörer, smuts och bakterier fyller era degklumpar. Magsjukan knackar på dörren. Jag vet, jag jobbar på Skogaholms bröd.


PS: Namnen är fingerade. RESPECT till alla hårt arbetande Skogaholmsanställda som inte pillar i brödet.

Av Lina-Maria Larsson 06 dec 2001 15:20