Från Aftonbladets krönikör: Barn är inte varor!

I kolumnen har jag försöker beskriva varför jag under vånda tagit ställning mot förslaget att homosexuella ska få prövas som adoptivföräldrar.

Det är den svåraste fråga jag någonsin gått i närkamp med. Först tyckte jag att "ja" var det enda rimliga, nu när vi äntligen har en partnerslagstiftning som fört oss lite närmare jämställdhet mellan homo- och heterosexuella par.

Men ju mer jag läste desto svårare tycktes mig frågan. Jag fann alltfler förenklingar och misstolkningar. Mina tvivel växte, jag kunde inte längre tycka att det handlade om svart eller vitt, moral och omoral. Så länge jag umgås med tvivel kan jag inte med rent hjärta säga ja.

Jag har framförallt känt mig provocerad av debatten där ämnet huvudsakligen beskrivits som en vuxen-fråga, om vuxnas rättigheter. Det vanligaste argumentet jag fortfarande får är att "homosexuella föräldrar är visst lika bra föräldrar", vilket jag finner enfaldigt. Ingen har ifrågasatt att homosexuella är lika bra och dåliga mammor och pappor. Detta är ingen fråga. Homosexuella har alltid haft barn, och kommer alltid att ha.

Det som bekymrar mig mest är att så många likställer biologiska barn med adopterade. Som om ingen skillnad fanns. Jag kan inte se att Andreas Hilmerson vill pröva andra perspektiv än den vuxnes. Det är där vi skiljer oss.

Jag ska försöka gå i svaromål på några punkter.

Andreas skriver:
"Jag frågar mig då: varför är just annorlundaskap nummer 2 homosexuella föräldrar motiverat att lägga fram som argument emot adoption, när alla andra annorlundaskap inte är det?"

Visst, gränser är svåra att dra. Men redan dras sådana gränser. Andra annorlundapersoner, handikappade, gravt överviktiga, äldre, lågt begåvade, epileptiker med flera har redan mycket svårt att få medgivande att adoptera. Gränsen är svår att dra, men varför ska det vara enkelt. Socionomer ska vara utbildade att fatta svåra beslut. Vi kan i vilket fall konstera att diskriminering redan finns, om vi ska kalla det så. Utan att en eileptiker för den delen tillmäts lägre människovärde. Hoppas jag. Men du, är det inte lite barnsligt att ens tänka sig rödhåriga föräldrar som ett betungande annorlundaskap?

Anderas skriver vidare:
"Men Kerstin, skänk nu en tanke åt de första mörkhyade adoptivbarnen som kom till Sverige för ett antal decennier sedan. Visste vi med säkerhet att dessa inte skulle bli utsatta för den på den tiden tämligen utbredda främlingsfientligheten? Visste vi med säkerhet att detta tveklöst var till deras fördel och att de skulle få en normal uppväxt?"

Nej, vi visste inte. Men - det var givarländernas beslut. I Peru, Indien och Korea ville man ge barn nya föräldrar i en annan världsdel. Det är det som är så lätt att glömma bort, att barnen kommer någonstans ifrån. Det är inte upp till oss. Någon annan väljer nya föräldrar åt barnen som ska få en andra chans.

Detta är viktigt för mig som adoptivmamma; mina barn har fler föräldrar, och många släktingar som lever i en annan världsdel. De har en historia. Jag kan inte se barnen som konsumtionsvaror, som ting vi i väst kan kräva att göra anspråk på.

Som jag ser på adoptioner är adoptivföräldrarna barnets andra chans. Vi är substitut för något de förlorat. De har förlorat en mamma och en pappa. Som jag ser det är den optimala kompensationen en adoptivmamma och en adoptivpappa, som i barnets föreställningsvärld ersätter/kompenserar deras förlust.

Någon annan, en nunna i Calcutta eller en tjänsteman i Peking, har ansvaret för sådana beslut. Mina barn kunde fått en annan mamma, en klokare och vackrare, mamma. De tilldelades mig - och jag tog dem. För mig är det en viktig grundbult, men som jag valde bort i just den här kolumnen. Inte heller jag anser att vi ska lagstadga i följsamhet med andra länders värderingar. Men kan vi helt bortse från dem?

Det är för mig ett moraliskt spörsmål som jag har svårt att värja mig mot. Min äldsta dotter är född i Kina. Där är homosexualitet kriminellt. Och hur ska vi förhålla oss till det? Be dem tänka om? Ställa krav, men med vilken rätt? Det är inte säkert att de uppskattar sådana nykoloniala uppfostringsfasoner.

"Visst är det högst intressant att veta vad de adopterade själva tycker i frågan. De är ju experter på att vara adopterade. Men är de experter på att ha homosexuella föräldrar?"

Nej. De är som du skriver endast experter på att vara adopterade. Men ska vi bortse från det perspektivet? Jag kan inte det. Utredningen har inte funnit det "högst intressant" att ta in vuxna adopterades perspektiv. Man har inte på någon punkt tagit fasta på deras reflexioner.

Jag har fått massor av brev, och vidarebefordrar några rader ur ett av dem från en ung man. Han skriver: "Man har hört så många kränkande o skrämmande uttalanden om vad vi egentligen tycker o tänker och värst av allt: vad som är bra för oss. Jag skiter i det sexuella! sic, jag är lika mycket emot två heterosexuella kvinnor eller män som adopterar som homosexuella dito. Adopterade barn är inte samma sak som biologiska den rådande flumuppfattningen under 70-talet, vi bär alla med oss ett trauma, en uppslitande separation och jag anser att vi alla har rätt till att få en mamma o en pappa när vi kommer till ett nytt land. Stackars dom barn som måste delta i detta socialexperiment, Sverige skall vara ett föregångsland etc etc. Blotta misstanken att detta inte är till barnets bästa borde få alla sunda människor att dra öronen åt sig, vilket också all expertis också har gjort."

Avslutningsvis: Andreas skriver: "Man måste börja någonstans."

Ja, man måste börja någonstans. Nu är Andreas ute och fingrar efter en annan punkt, att jag inte skulle ha någon vilja att ta itu med diskriminering av homosexuella. Jepp, nu är jag fast i homofobfållan. Det är inte kul, med tanke på att jag har så många homosexuella närstående; vänner arbetskamrater, släktingar, min mammas bästa väninna.

Jag lider inte av homofobi eller konstiga föreställningar om homosexuella. Men jag har tagit ställning i en fråga, och konkekvensen av det ställningstagandet missgynnar homosexuella. Det är skillnad. Det betyder inte att jag är besatt av kärnfamiljen som ide eller att jag inte tror att tiden kommer att bli mogen för homosexuella adoptivfamiljer.

Jag vill också börja någonstans. Och jag har fler förslag: underlätta för homosexuella att bilda familj på andra vis, exempelvis med insemination.

Låt socialförvaltningar söka aktivt bland homosexuella som kan och vill bli stödföräldrar, jourhem och fosterföräldrar till alla barn i vårt land som så fruktansvärt väl behöver fler vuxna i sina liv.

Vi skulle kunna börja just här.

Av Kerstin Weigl 04 dec 2001 15:56