Vad är finkultur och populärkultur?

Många tidningar har en nöjes- och en kultursektion, en uppdelning som också återfinns inom radio och TV. Viss musik och viss film är kultur, medan annan är nöje. Med nöje menas antagligen vad som fint kallas populärkultur och med kultur menas antagligen vad som populärt kallas finkultur.

Vad beror denna uppdelning egentligen på? Varför är inte allt kort och gott kultur?

Det beror antagligen på att negativ kritik av det ena av många förstås som ett försvar av det andra. Negativ kritik av finkulturen är med andra ord pöbelskrän medan negativ kritik av populärkulturen är elitism. Uppdelningen bevaras genom detta förenklade synsätt som märks särskilt väl inom politiska debatter. Inte sällan leder det till grova förolämpningar. Kritiker av liberalism verkar för några vara försvarare av Stalins massmord. Kritiker av kommunism är å andra sidan försvarare av ett hänsynslöst arbetskraftsutnyttjande.

Många tar helt enkelt kritik av en politisk åskådning eller viss kultur som en förolämpning snarare än ett försök till debatt. De går i försvarsställning direkt. Jag undrar varför många tar åt sig personligen av kritiken. Det är kanske den så kallade individualiseringen.

Nyligen skrev jag en artikel om Max Martin och Britney Spears, det vill säga populärkulturen, och blev omedelbart anklagad, helt grundlöst och mer eller mindre seriöst, för bland annat just fascism i bemärkelsen kulturelit och kommunism i bemärkelsen att jag vill bestämma vad alla ska lyssna på. Emellertid är det ju dock kanske snarare ett fascistiskt tänkande om man inte tolererar kritik av finkulturen och ett kommunistiskt tänkande om man inte tolererar kritik av populärkulturen.

Men eftersom artikeln missuppfattades - vare sig det beror på att jag var otydlig eller om det finns en ovilja att förstå - så vill jag förtydliga resonemanget gå i försvarsställning. Jag tycker att debatten om fin- och populärkultur är mer angelägen än någonsin. Kultur handlar enligt mig om människors uttryck av tankar och känslor, och hur dessa sedan når ut till omvärlden är naturligtvis av central demokratisk betydelse.

Låt oss ta ett exempel med en 30-årig låtskrivare och en 15-årig sångerska använder man riktiga namn tar folk kritiken personligt. Låtskrivaren föreställer sig då hur en 15-åring tänker och känner och skriver utifrån detta en schablonmässig tonårsromantisk låt. Texten blir till exempel "I was born to make you happy" eller "I dont care who you are, where youre from, what you did, as long as you love me." Tonåringen lever alltså enligt låtskrivaren bara för att vara sin partner till lags. Hon struntar i vad det är för person, bara hon blir älskad. Förmodligen känner tonåringar igen sig i en sådan uppgivenhet och köper skivan.

Det är inte särskilt hedervärt att förstärka en sådan världsbild hos tonåringar. Kärlek kan vara att både ge och ta. Kärlek kan vara något personligt. Men det är förstås alltid mer lättillgängligt att ge upp. Om någon inom finkulturen företog sig något liknande skulle det säkert inte saknas moteld. Det skulle uppfattas som kontroversiellt. Men när någon inom populärkulturen gör detsamma så bryr sig ingen. Som vanligt är debatten minst om de verk som berör flest. Kulturkritiker tar det kanske personligt: de vill inte tappa i anseende hos kollegorna eller stöta sig med folket genom att kritisera något populärt. Det kan också bero på att den gamla idén om "bröd och skådespel åt folket" lever vidare i modern tappning.

Vore det då inte egentligen på alla sätt bättre om tonåringen själv uttryckte vad hon tänker och känner? För att undvika en missuppfattning: jag menar inte att tonåringen måste uttrycka något hon själv upplevt eller att hon aldrig ska sjunga vad andra skrivit. Även om hon sjunger om rymdvarelser eller inspireras av någon annans verk så är det likväl hon själv som uttrycker sig.

Jag undrar egentligen bara varför någon annan ska försöka skapa en schablonmässig föreställning om vad en tonåring tänker och känner istället för att tonåringen själv uttrycker vad hon eller han tänker och känner. Detta är ett fenomen som sprider sig inom populärkulturens alla konster och man kan undra hur framtiden ter sig. Världsmusik är till exempel på modet, som Manu Chao. Ska skivbolag då anlita låtskrivare som föreställer sig hur en viss världsmusik låter eller ska de söka upp människor som gör världsmusik? Jag kan inte se någon poäng med det förra förfaringssättet.

Om den femtonåriga sångerskan i exemplet själv uttryckte sig skulle låten kanske bli mindre lättillgänglig. Texten kanske inte skulle vara lika lätt att ta till sig. Låten skulle kanske inte vara lika trallvänlig. Det skulle kanske rentav bli lika komplext som i verkligheten där vi inte förstår varandra omedelbart.

Även om en personlig, måhända svårtillgängligare låt kultur? bara når ut till en lyssnare så anser jag det vara en större framgång än att nå ut med en opersonlig, måhända lättillgängligare låt nöje? till en miljon lyssnare. Men så definierar naturligtvis inte ett vinstmaximerande företag framgång. Desto lättillgängligare, desto större försäljning. Företaget satsar gärna på barn och ungdomar som inte har utvecklat någon smak. De läser av på topplistorna vad som säljer bäst. Företag satsar lika gärna på vuxna med utvecklad smak. I det senare fallet läser de istället av gamla topplistor och ger ut en ny samling med en gammal populär artist. Följden blir i båda fallen kulturell stagnation.

Ett vanligt grundlöst påhopp vid detta laget är dels att jag tror mig veta vad människor vill lyssna på och dels att jag är kulturelitist. Så är inte alls fallet. Jag vill ha en debatt om uttrycksformer. Är det någon som tror sig veta vad folk vill lyssna på så är det låtskrivare och är det någon som säger att viss kultur är finare än annan så är det skribenter på kultur- och nöjessektionerna.

Om jag återvänder till den politiska aspekten på kultur så kan man undra vad skillnaden är mellan ett kommunistiskt och ett kapitalistiskt samhälle. I det förra fallet försöker staten avgöra vad folket vill lyssna på, i det senare fallet försöker företagen göra det. Under kommunismen väljer staten enväldigt vilken kultur som är fin och ska produceras - vilket kanske är tilltalande om man tillhör den sektionen - och under kapitalismen sägs valet vara vårt eget.

Idag serveras kulturen på silverfat genom reklam och topplistor vilket innebär att vi inte behöver leta och välja själva. Om vi inte letar och gör egna val under kapitalismen kan jag inte se vari skillnaden ligger mot kommunismen. Antagligen i att företagen på grund av konkurrensen under kapitalismen finner mer kompetenta låtskrivare än vad staten skulle göra - det vill säga den stora massan serveras lättillgängligare kultur. Visst finns det en teoretisk frihet men om ingen - varken producenter eller konsumenter - praktiserar den kommer inte fler till tals under kapitalismen än under kommunismen. Demokratin är hotad.

Självklart ska man vara fri att inte leta och välja själv och istället blint följa topplistor och reklam - inom alla konster - om man vill det. Det jag undrar är vad för sorts samhälle vi skapar om vi inte självmant letar och väljer för att lyssna på olika människors uttryck för sina tankar och känslor. Vad händer om människor i alla åldrar föredrar att lyssna på vad en 30-åring - eller en annan femtonåring, det är förstås inte bara en åldersfråga - föreställer sig att en tonåring tänker och känner framför att lyssna på femtonåringen själv?

Någonting kan ju egentligen bara bli fint eller populärt när det finns medvetenhet om alternativ och när det gjorts ett egentligt val. Annars är det varken nöje eller kultur. Då är det bara något ett fåtal eller många köper.

Av Henrik Hermansson 03 dec 2001 11:04