Julbord som jag lagt på minnet

Genom årens lopp har det blivit en hel del julbord som jag medverkat i. Första gången var enligt mina betyg från Druvan 1942 och sista gången i Eslöv 1996 i en matlagningskurs.

Den senaste gick till på följande sätt: de 14 deltagarna fick nappa en maträtt som jag skrivit på små lappar - ville de byta sinsemellan gick det bra. Sista dagen dukades, de av eleverna lagade, julrätterna fram tillsammans med diverse köpta tillbehör. Ett trevligt minne för oss alla, tror jag, då julhälsningar från deltagare fortfarande kommer i form av julkort.

Det första var på Druvan - inte stort - men lagat av kokerskor och kallskänkor som verkligen kunde sitt jobb. Alla olika ställen på vår jord firas jul på olika sätt med var sina traditioner. Hygienen är inte lika långt framskriden överallt men jag undrar om inte vi här i Sverige går till överdrift.

Jag och hustrun öppnade ett litet värdshus i en by på Österlen. Söndagens smörgåsbord samt lördagsdansen dominerade utbudet. Vid ett tillfälle då det var dags för julbord inträffade följande: alla bord med självaktning skall servera spädgris - en helstekt - med dekoration av färgat flott samt rött äpple i munnen skall ligga överst. Vanligen är bordet byggt i flera våningar. Då det var dags att börja beställa olika ingredienser befanns att inget slakteri kunde leverera spädgris. En god vän åt lunch med några kunder, vid betalningen berättade han att det var dags att hämta sin julgris hos en bonde.
- Om du ser en liten en, ta den med till mig, skojade jag.

Att det inte uppfattades så av vännen upptäcktes då han återvände och lade en gris på bordet i köket. Denna var så stor att den inte kunde stekas hel i ugnen. Efter att blivit stekt i två delar och skulle sättas samman upptäcktes att stekningen hade åstadkommit en sammandragning så vår julgris måste sitta. Detta föranledde en hel del kommentarer under den månad som bordet åkte ut och in.

Sista gången var vid ett gästabud av herrar - medlemmar i en loge. Strax innan vi började bära ut kom en herre iklädd hatt och rock genom matsalen. Det är tyvärr reserverat i kväll upplyste jag, men detta imponerade inte utan han fortsatte ut i köksregionerna. Här framtog han en legitimation där det framgick att han var veterinär och hade under sitt ansvarsområde - plikten - att undersöka hygienen på länets restauranger.

I en liten bok gjordes anteckningar efter hand som han gick runt. När vår lilla gris kom ut för sista gången kommenderades - STOPP!
- Var finns slakteriets stämpel?

Olika förklaringar och svepskäl godkändes inte - landsfiskalen skulle tillkallas. Denne var inte beredd till utryckning vid denna tid men veterinären envisades och efter en stund kom en uniformsklädd myndighetsperson med lagboken under armen.
- Vad står på? frågades.

När han fått det hela förklarat för sig såg han ut som ett frågetecken men detta avhjälptes strax av veterinären som kände lagboken - utan att leta - slog upp en text som förklarade olagligheten i att ha ostämplat kött i en serveringslokal.
- Vad gör jag? undrade fiskalen.
- Grisen skall tas i beslag, upplystes.
- Vad tror Ni min fru kommer att säga om jag kom hem med detta griseri mitt i natten? stönade fiskalen med förtvivlan i rösten.

Efter en stund då dessa rikets ansvariga bollat frågor och krav mellan sig avbröt jag försynt:
- Vad med att lägga grisen i en soptunna, hälla fotogen över, sätta fyr på det hela och därmed låta saken vara utagerad?

Detta kunde i nödfall låta sig göras - utom det sista. Finalen på detta års julbord var att ute i snön - runt en soptunna i ljuset från elden - som åstadkom kremering av grisen tog fiskalen upp anmälan under överinseende av veterinären. Avslutningen skedde i tingsrätten där följande dömdes till blygsamma dagsböter som betalades av värdshuset. Bonden, vännen, köksmästaren samt jag.

Fem jular arbetade jag på tågfärjan Malmöhus. Denna skulle ju gå fram och tillbaka mellan Malmö och Köpenhamn oavsett datum. Om ifall att det varit så att resandeantalet inte varit så stort kunde ju någon fått extra ledigt men nu var det inte så utan en dagstidning gjorde ett reportage om "Kamrerns julafton". Denna artikel startade en tradition som skulle vara så länge trafiken höll på.

Helt riktigt var att några av "Färjans vänner" en förening åkte kvällsturen och samman med besättningen firade jul. Nu fick dessa sällskap av övriga så färjan var fullsatt vid avgången 19.25 och efter två timmars uppehåll i Köpenhamns frihamn återvände de vid midnatt. Redan på aftonen beställdes bord till nästa år, men för oss i personal var det en slitsam resa. Fem gånger fick hustrun vänta på mannen och då det var dags att fira jul hemma bytade han jobb och det börja om på annan plats.

Jular i sol, kyla och storm har det varit. 39 nyårsaftnar och julaftnar gick innan det var dags för en afton i familjens sällskap.

På morgonen vid uppvaknandet befanns att hela Skåne hade fått mellan en upp till två meter snö. Radion talade om att nästan all vägar var avstängda eller oframkomliga. Denna helg fick firas med Kalle Anka och övriga vänner på TV.

Ett annat julbord som gett ett minne var på Savoy i Malmö.
Traditionsenligt serverades bara julbetonat delikatessbord en gång. Detta på julafton och bara till stamgäster.
Alla söndagar och helgdagar var samma bord reserverade till Malmösocietén - dessa hade disponerats av familjer i flera generationer. Det fanns exempel - där en av de större arbetsgivarna - blivit serverad som barn av samma servitör som denna dag.

Alla hade tidigare efter det att julen "blåsts" från rådhusets balkong av hornmusiker, gått ned i Tunneln källarvalv och druckit glögg. Högtidligt satt de vid sina bord, väntande på drycker och att hovmästaren skulle ge tecken till att allt var färdigt. Därefter var det dags att efter dignitet börja ta del av läckerheterna.

De sista faten stod i kallskänksluckan och väntade. Det största och tyngsta var grishuvudet. Konditorn hade lagt hela sin själ i att dekorera detsamma med olikfärgat fett. Smörgåsnissen som platsat i Karl Gerhads kuplett om chokladgossen som vickar på sin stjärt.
- Bär med båda händerna, föreslog jag.

Men icke - då hade elegansen försvunnit då han skulle sväva in i matsalen. Fem meter innan bordet svek krafterna, huvudet föll i golvet, rullade sista biten på heltäckningsmattan och efterlämnande ett spår av fett. Alla trodde att det skulle gå panik i den ansvarige ynglingen - men icke.

Han satte ifrån sig det nu tomma fatet, tog en kniv, med en fermitet som ingen van frisör vid rakning skulle kunna följa med, började han skrapa mattan. Varje gång kniven blev full nöp han i huvudets öra och strök av kniven i detta. Efter en stund började fler och fler studera händelseförloppet. Trion som skulle underhålla med julmusik - alla vi tjänande andar samt gästerna var stilla och tysta. Plötsligt började någon skratta och andra stämde in. Snart övergick det i jubel samt applåder. Den så högtidliga - årligt återkommande start på julfirandet - liknade mer en nyårsafton vid tolvslaget.

Nissen blev storkrögare i sinom tid.

Av Lennart Ekman 03 dec 2001 16:31