Minnen från Högalidsskolan

"Han var fruktansvärt auktoritär. På lektionerna fanns inget som helst utrymme för eleverna att uttrycka egna åsikter. Så snart tillfälle gavs, och han såg till att det var ofta, slog han och brottade ner vissa elever. Han var känslokall och brutal. Utan att någon fattade varför fick han plötsliga våldsamma vredesutbrott. Då vräkte han omkull bänkar, slängde böcker och kastade klassens killar utför trapporna. Vi var fem tjejer i klassen. Alla utom en klarade sig från fysiskt våld. Den enda flickan som utsattes för hans misshandel hade kommit på honom i en pinsam situation med en av pojkarna i klassen. Sedan dess begick han inga misstag. Dörren till klassrummet var alltid låst när han var där."

Det här är ett utdrag ur ett bokmanus, som jag skrev när jag var sexton år och just hade gjort min "skolplikt". Det mesta handlade om helvetesåren i skolan. Texten beskriver min klassföreståndare på Högalidsskolan för mer än tio år sedan. Händelser som upprör alla idag var vardagsmat redan då. Jag vet för jag har upplevt det.

När jag började i femman på Högalidsskolan hade Tunerholt, just lyckats erövra rektorstjänsten. Den tidigare rektorn hade avgått och var sjukskriven på grund av den utfrysning han utsatts för av Tunerholt, understödd av ett gäng råbarkade lärare på skolan, med min ovan beskrivna klassföreståndare i spetsen. Man spred ut att gamle rektorn, som var omtyckt av elever och föräldrar, var mesig. Skolförvaltningen ville ge rektorstjänsten till en kvinnlig sökande. Men starka påtryckningar och namninsamlingar hade effekt och "Tunerholtkampanjen" ledde till att Tunerholt kunde stryka biträdande framför rektor.

Min lärare, ja. Vi kallar honom Adde. Han var i trettioårsåldern, såg ut som en kroppsbyggare och pratade söderslang av allra grövsta slag. Adde hade utsett en pojke och en flicka i klassen till sina främsta hatobjekt. De misshandlades varje lektion. Resten av pojkarna råkade "bara" illa ut någon gång per dag. De som stod högst i kurs hos Adde kunde, förutsatt att Adde var på gott humör då, undgå trakasserier en hel dag om de lyckades komma på något att ange en kamrat för. Det gick bra med vad som helst bara Adde kunde tolka det som negativt beteende. Det krävdes nästan ingenting för att framkalla hans raseri. När den mest utsatta pojken, på lärarens uppmaning, till exempel läste högt störtade Adde, högröd i ansiktet, utan förvarning fram till pojkens bänk, som han lyfte upp och slängde i väggen. I nästa sekund var det pojkens huvud som dunkades mot väggen. Därefter släpade Adde pojken i håret ut i korridoren. Några av oss smög fram till klassrumsdörren och fick till vår fasa bevittna hur Adde slängde pojken utför trapporna. Snabbt, med panikbultande hjärtan sprang vi tillbaka till våra bänkar och försökte se ut som om ingenting hänt. Allt för att inte egga Adde till att upprepa det vi just sett.

Den där pojken blev alltid angiven för negativt beteende. Adde inledde ofta lektionerna med att fråga ut oss andra om hur "J" hade skött sig på rasterna och på gymnastiklektionerna. Jag tror att klassen angav "J" dels för att alla visste att han ändå skulle bli misshandlad, men också för att Addes utfrågning innebar ett hot om att den som försökte "skydda J" riskerade att få dela "J:s" öde. Dessutom ryktades det om att "J" ändå blev slagen hemma också. Ett slag mer eller mindre skulle alltså inte spela någon roll.

En av Addes favoritmetoder var att bussa äldre elever på den han utsett till slagpåse. Det skedde genom att han efter hotelser och diverse våldsamma utspel i klassrummet tog offret i örat och släpade honom till ett klassrum där Addes gode vän och kollega höll lektion med äldre elever. När Adde sedan ensam återkom till vårt klassrum sa han hånskrattande att "nu ska han nog få vad han tål", och "nu ska vi kolla hur tuff han är".

Den mobbning som Adde utövade pågick varje dag, varje lektion. Den genomsyrade våra skoldagar. Den följde oss ut på rasterna. Katten på råttan och råttan på repet. När Adde inte var där gav vi oss på varandra. "J", som jag idag minns som en vacker, lite vek kille med en skör yta av tuffhet för att överleva var oerhört utsatt både av äldre elever och sina egna klasskamrater. Efter rasten visste vi att det skulle bli förhör igen. Som flicka behövde jag inte oroa mig för att bli angiven eller att tvingas ange någon. Men för pojkarna var angiveriet obligatoriskt. Vissa ljög för att klara sitt eget skinn. Andra provocerade fram handlingar att ange.

Efter någon vecka i Addes klass började jag berätta för min mor om upplevelserna i skolan. Hon trodde mig knappt. Till slut följde hon med till skolan. Under den lektion min mor befann sig i klassrummet utspelade sig det mesta av det jag beskrivit. Angiveri, våld, böcker, bänkar och stolar som flög genom rummet. Min mamma var helt chockad. Hon tog kontakt med rektorn, kuratorn, en skolläkare som hon kände till och kontaktade de andra föräldrarna, som visade sig ha olika åsikter. Vissa gav läraren sitt fulla stöd, andra brydde sig inte. Men många blev upprörda och sa att de länge hade känt på sig att något var fel.

Jag vägrade gå till skolan och det blev ett möte där bland annat Tunerholt och skolkurator deltog. Adde själv ville inte närvara utan överlät sin talan till skolpsykologen. Tunerholt sa att Adde var en fantastisk lärare och skolpsykologen intygade att klassen var hopplöst bråkig. Och så var det med det.

Ett flertal elever, däribland jag, bytte skola. Ett par år senare mötte jag några av dem som stannat kvar i Addes klass. De berättade att han, när föräldrarna begärt att skolan skulle sammankalla ett möte med läraren, utan förvarning gett sig iväg på en jordenruntresa och att en kompis till Adde i all hast blivit deras nya klassföreståndare. Dessvärre visade det sig att han var av samma kaliber som Adde och minst lika aggressiv.

Nu är Adde sedan länge tillbaka på Högalidsskolan. Mobbningen bland eleverna finns uppenbarligen kvar. "Lärarens uppgift är förutom att ge eleverna de kunskaper de behöver också att vara den goda förebilden för eleverna." står det på Högalidsskolans hemsida. Och just så vare det när jag gick där, Adde var förebilden. Hans agerande spred sig som ringar på vattnet. Men det var vi elever som blev kallade stökiga och mobbare. Så var det för mer än tio år sedan. Och hur ser det ut idag?!

Av Larissa Felderman 30 nov 2001 10:54